Havet, Tove och mumintrollen

Konsten och havet var alltid de självklara referensramarna för verksamheten och tänkandet för Tove Jansson (1914–2001) som föddes 1914 till en far som var skulptör och en mor som var tecknare. Redan Toves första utgivna bilderbok, Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar, som hon skrev och illustrerade när hon var 14 år gammal, utspelade sig i skärgården. Familjen Jansson var trogna sommarskärgårdsbor och tiden som tillbringades i Pellinge skärgård avspeglades på många sätt i såväl Toves bildkonst som hennes ordkonst. I skärgården föddes också det älskade mumintrollet. Trollfiguren med den stora näsan, som Tove ristade på dassväggen på familjens sommarställe på 1930-talet, utvecklades med tiden till ett helt, brokigt samhälle. Som alla vet, bevarades minnet av Glosholms fyr som sprängdes efter vinterkriget i muminböckerna, där den fick låna sin skepnad till mumintrollens hus. Förebilden för Mumindalen i sin tur var villamiljön på den grönskande Blidö i Stockholms skärgård, där släkten på Toves mors sida hade ett sommarställe.

För trollfamiljen som under en tid även bodde på en ö med en fyr är en sjöfarkost en nödvändighet, som för skärgårdsbor överlag. En riktig båt är naturligtvis byggd av trä, och gärna byggd på klink. Mumintrollen döpte segelbåten som havet skänkte dem till Äventyret – mycket passande med tanke på alla de äventyr som båten tog dem till.

”De har hittat en båt! skrek Snusmumriken. Kom så springer vi och tittar!
Det var verkligen sant. En riktig, stor segelbåt, byggd på klink, med åror och sump och målad i vitt och grönt!
Vems är den? flämtade Mumintrollet när han hade hunnit fram.
Ingens! sa Muminpappan triumferande. Den har drivit iland på vår strand. Det är en present av havet!” (Jansson, Pappan och havet)

Victoria, Klovharun

Många konstnärer behöver ett utrymme som de själv satt gränserna för, där de kan andas och skapa, någonstans där de kommer undan samhällets och människornas definierande blickar. År 1965 fick måsarna och tärnorna som i otaliga skrikande generationer hållit hus på det karga ytterskäret Klovharun i Borgå yttre skärgård en ny granne: en stuga med ett rum och fyra fönster samt två kvinnor. Runt den anspråkslösa boningen breder sig ungefär en halv hektar fast mark mellan det öppna havet och den höga himlen. I detta landskap, som är avskalat till det väsentliga och över vilket havet är en enväldig herre, hade livskompanjonerna Tove Jansson och konstgrafikern Tuulikki Pietilä (1917–2009) sin bas på somrarna under flera årtionden.

”Me uneksimme siitä, miltä mökki näyttäisi. Huoneessa olisi neljä ikkunaa, yksi joka seinällä. Kaakossa annoimme tilaa suurille myrskyille, jotka raivoavat saaren poikki, idässä kuu saa peilailla laguunissa. Pohjoiseen on voitava tähystää, jotta näkisi mitä on tulossa ja ehtisi totutella.” (Jansson, Anteckningar från en ö.)

Resan till skäret och från skäret till fiskrika vatten gjordes med en öppen, klinkbyggd båt, vars köl och förstäv var av iroko, spanterna och relingslisterna av ask, bordplankorna av mahogny. Ute på vågorna utlämnade man sig inte till muskelkraften eller vinden, utan den proportionerliga båten sköts mot destinationen först av en Archimedes-utombordare med 1,5 hästkrafter och till sist av en Yamaha med elstart och 9,9 hästkrafter. I Toves skildringar av båtar framstår dessa nästan som underverk eller levande varelser, personifieringar av havet. Möjligheterna som de ger och deras skönhet är något utöver det vanliga. När arbetets ljud i snickeriet har tystnat kan man förnimma den upphöjda, till och med mystiska stämningen som hör till uppkomsten av en båt.

”Blåsten förde liv i takplåtarna men det vida rummet gav intryck av stillhet, ett mycket stort lugn. I halvdagern antecknade sig ett båtskrov under arbete, spanternas väldiga revbenskorg stod i silhuett mot fönsterväggen. Under taket hängde breda plankor för blivande båtsidor hopknippade, det luktade hyvelspån och tjära och terpentin. Katri förstod att det var hit hennes bror ständigt ville tillbaka, till en fredad värld där allting var riktigt och rent.” (Jansson, Den ärliga bedragaren)

Båten som inte minst på grund av sin härkomstort kan sägas ha karaktären av en Pellingebåt byggdes år 1962 av Toves barndomsvän, fiskaren och båtbyggaren Albert Gustafsson (1913–1981). Den självlärde båtbyggaren hade ett snickeri på sitt fiskarhemman i Pellinge, där det bland annat tillverkades vindrutebåtar till den på Blekholmen utanför Helsingfors verksamma Oy Telva Ab:s export till USA på 1950-talet. Enligt Tove blev det ”den vackraste båt som nånsin hade skådats på hela kustavsnittet”, en båt som var så smidig att ”hon formligen dansade i sjögång”. Både Toves och Tuulikkis pappor råkade heta Viktor, så därifrån fick båten namnet Victoria.

Tove Jansson firade sin 75-årsdag i båtsnickeriet som tillhört hennes då redan framlidne vän från Pellinge. Tove hade alltid satt stort värde på Alberts mångahanda skärgårdsfärdigheter och kanske kände de två vännerna även viss yrkesmässig själsfrändskap. Det är ju lätt att betrakta båtbygge som ett skapande arbete, som börjar i något väsentligt och oförstört.

”Tiedän tuskin toista paikkaa maanpäällä, joka on antanut minulle sellaista rauhaa kuin tämä talo, veneverstas Edisvikenissä. Siitä lähtien kun olin pieni, vanhassa veneverstaassa sai seurata vieressä, miten veneitä rakennettiin, näitä kauniita veneitä. Tänne tuli saadakseen olla yksin eikä kuitenkaan yksinäisenä. Ja sitä ymmärsi rakentamisen lumouksen ja aavisti kenties jotain työn vakavasta luonteesta ja muotoilun mielikuvituksellisesta voimasta.” (Avsnitt ur Tove Janssons tal på sitt 75-årsfirande 9.8.1989)

Victoria donerades till Finlands sjöhistoriska museum av Tove Janssons brorsdotter Sophia Jansson år 2006. Båten är utställd på huvudutställningen i Båthallen vid Finlands sjöhistoriska museum. Verkstaden i Ednäs där Victoria föddes fungerar fortfarande som båtsnickeri.

Välkommen till ett muminäventyr på Finlands sjöhistoriska museums utställning Mod, kärlek, frihet!

Timo Kunttu

Bilder

Klovharun: Museiverket, Journalistiskt bildarkiv.
Andra bilder: Ilari Järvinen, Museiverket, Johanna Aartomaa, Finlands sjöhistoriska museum.

Källor

Jansson, Tove. Sommarboken. WSOY 1973.

Jansson, Tove. Den ärliga bedragaren. WSOY 2020.

Jansson, Tove. Pappan och havet. WSOY 1994.

Jansson, Tove. Ön. Essä, ursprungligen publicerad i Turistliv i Finland nr 2, 1961. Ingår i Bulevarden och andra texter, sammanställd av Sirke Happonen. Tammi 2017.

Jansson, Tove och Pietilä, Tuulikki. Anteckningar från en ö. WSOY 1996.

Latva, Otto och Leskelä-Kärki, Maarit. Meri ja Tove. Elämää saaristossa. John Nurminens Stiftelse 2022.

Pietilä, Tuulikki. Resa med Tove: en minnesbok om Tove Jansson. Red. Helen Svensson. WSOY 2004.

https://tovejansson.com/sv/