Lässtickor

Månadens föremål i februari är tre lässtickor. Lässtickan hjälpte eleven att hålla sig på rätt rad.

Att lära sig att läsa bokstav för bokstav

JUHANI. Omöjligt att lära sig läsa.
AAPO. Mänskorna har också förr klarat den konsten.
TUOMAS. Nog finge man svettas därvid.
JUHANI. Och stånka. Jag har en så hård skalle!
AAPO. Men en stark vilja för mannen genom den gråa stenen. Låt oss gripa verket an, låt oss skaffa oss abc-böcker från Tavastehus och bege oss till klockarn i skola, såsom vår prosts befallning lyder. Vi må göra det, innan man för oss med kronans skjuts.
JUHANI. Jag fruktar, att här bör handlas så, jag fruktar, Gud nåde oss! Men låt oss nu lämna den saken till morgondagen och gå till vila. (Sju bröder)

Månadens föremål i februari är tre lässtickor. En lässticka är ett hjälpmedel, med vilket man följer bokstäverna när man lär sig att läsa. Med hjälp av stickan är det lättare att hålla sig på rätt rad när man lär sig att läsa.

Lässtickorna ingår i Finlands nationalmuseums etnografiska samlingar. Lässtickan av trä kommer från Ylihärmä och infördes i museets samlingar år 1933. Lässtickan är oanvänd och tillverkad efter gammal modell. Lässtickan i koppar hittades i en åker i byn Lupaja i Bjärnå och infördes i museets samlingar år 1899. Lässtickan i kopparlegering kommer från Laihela och infördes i museets samlingar år 1908. Någon information om tillverkaren eller användaren är inte bevarad på någon av stickorna.

Även de sju bröderna i Aleksis Kivis roman med samma namn grep tag i lässtickan. Deras skolgång var mödosam och till slut föreslogs redan att skaffa hjälp från grannmororna: JUHANI. [...] Att Männistö-moran eller Venla här skulle föra lässtickan! Det skulle ju till och med svinen i Toukola skratta åt! Ni hörde, att man säkert hotade oss med fotstocken, med skammens galge. Jäklar anagga! har inte en karl rätt att leva i frid och efter sin egen vilja på sin egen grund, när han ej står i vägen för någon, inte kränker någons rätt?

Bild 1: Tre lässtickor. Bild Ilari Järvinen, Museiverket.
Bild 2: Elever och läraren Lyydia Ovaskainen i klassrummet vid kateketskolan i Salla år 1938. Kateketskolan var en ambulatorisk skola där barn fick elementarundervisning i kristendomskunskap. Bild Uuno Peltoniemi, Etnologiska bildsamlingarna, Museiverkets Bildsamlingarna.
Bild 3: Undervisning i Aleksis Kiven koulu i Helsingfors år 1949. Bild UA Saarinen, Journalistiskt bildarkiv, Museiverkets Bildsamlingarna.

Läskunskaper från klockarskolorna

I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet var folkundervisningen för allmogen ännu inte organiserad i Finland. Allmogen fick undervisning främst i läsning och kristendomskunskap. Undervisning gavs vanligtvis vid klockarskolor, i hemmen och i skriftskolorna och den övervakades av kyrkans tjänstemän. Viktiga läroböcker var katekesen och ABC-boken.

Barn till ståndspersoner och borgare hade bättre möjligheter än bönderna och de fattiga att gå i skola, vidare till gymnasiet och även till universitetet. I 1800-talets mitt var 65 av studenterna procent barn till ståndspersoner och 15 procent barn till städernas borgare. Mindre än tio procent av studenterna var barn till bönder, återstående tio procent från övriga samhällsskikt. För flickor öppnades dörren till elementarskolorna för första gången i skolordningen av år 1843. De första flickorna som blev elever kom i huvudsak från högre ståndshem.

TIMO. Min abc-bok vill jag lära mig.
JUHANI. Det vill jag med, om det så kändes och smakade som att tugga småsten och rå potatis. Det vill jag, då vår prost är så god mot oss, att man riktigt tycker synd om honom. (Sju bröder)

Ambulatoriska skolor, folkskolan, grundskolan

Kyrkan började i mitten av 1800-talet ordna ambulatoriska skolor vid sidan av klockarskolorna. Till församlingarna anställdes lärare som reste mellan läsförhörsdistrikten och stannade i dem ett par veckor i taget för att ge undervisning. Lärarna vid de ambulatoriska skolorna gav undervisning främst i läsning, räkning, skrivning och religion.

I förordningen av år 1866 flyttades folkskolorna från kyrkans tillsyn till kommunernas och städernas ansvar. Grundandet av folkskolor gick långsamt på landsbygden, eftersom det behövdes pengar för att grunda en skola. Dessutom fanns oro för att undervisningen skulle göra barnen lata, att de skulle anamma det fina folkets vanor och börja sky jordbruksarbetet. Trots läropliktslagen som tillsattes 1921 var landsbygdens nätverk av folkskolor täckande först på 1950-talet.

Efter årskurs fyra i folkskolan kunde barnet söka till läroverket, som omfattade fem eller sex års studier vid mellanskolan och ett treårigt gymnasium. Läroverket var avgiftsbelagt och inte alla familjer hade råd att skicka sina barn. Det fanns inte heller läroverk på alla orter. Därför fanns det i Finland två parallella skolsystem: en del elever fortsatte i folkskolan även efter årskurs fyra, andra gick vidare till läroverket.

Syftet med grundskolereformen var att skapa ett enhetligt skolsystem som är lika för alla. Riksdagen godkände lagen om grundskoleförändringen år 1968 och övergången skedde under 1970-talet. Förnyelsen inleddes i Lappland och Koillismaa hösten 1972. I Helsingfors gick man över till grundskola år 1977.

Så gjordes finnarna från landets mest avlägsna hörn till boklärda och även den mest tröglärda av dem tog man hela vägen genom skriftskolan. Det började med det som lässtickan pekade på, med lässtickan fick man fatt i boken och därefter vandrade man sida efter sida genom hela boken och även hela världen, först en stavelse i taget, sedan flera efter varandra och till slut kom orden flödande. Och så lärde man sig och blev präster och skolmästare, bara man var klipsk och hade huvudet på skaft. (Härmän aukeilta)

Kerttuli Hoppa

Mer information

Hakkarainen, Heidi 17.4.2023. Oppimisen ilo ja lukuhalu – lukemaan oppimisen historiaa. Blogikirjoitus, kulttuurihistoria, Turun yliopisto.

Himberg, Petra 26.8.2022. Kun peruskoulu avasi opintien kaikille, pelättiin, että sivistys laskee ”massatasolle”. Yle Elävä arkisto.

Kivi, Aleksis 2005. Seitsemän veljestä. Gummerus. Ensimmäinen painos vuodelta 1870.

Paulaharju, Samuli 1996. Härmän aukeilta. WSOY. Neljäs painos, ensimmäinen painos vuodelta 1932.

Ranta, Sirkka-Liisa 2012. Naisten työt. Pitkiä päiviä, arkisia askareita. Karisto.

Vahtola, Jouko 2003. Suomen historia jääkaudesta Euroopan unioniin. Otava.