Fjärrstyrd undervattensrobot Mini Rover MK II

En titt på det okända

Ända sedan de första fotografierna och filmerna skapades har människan också försökt ta kameror under ytan för att kunna förmedla havets magiska värld även till den stora allmänheten som inte dyker.

Det mest kända fotografiet som tagits under vatten torde vara porträttet som den franska biologen Louis Boutan (1859–1934) tog år 1899 på sin kollega Emil Racoviță (1868–1947), iförd en tungdykardräkt. Bilden var emellertid inte den allra första undervattensbilden någonsin, inte ens av Boutan. Redan år 1856 hade britten William Thompson (1822–1879) sänkt ner sin kamera till 18 fots djup för att föreviga den marina världen. Slutresultatet kan emellertid beskrivas som snarare konstnärligt än dokumentärt och bilden lämnade mycket utrymme för åskådarens egna föreställningar.

Inom området för rörliga bilder filmade Étienne-Jules Marey (1830–1904), en pionjär inom filmteknik, rockans smidiga rörelser med hjälp av kronofotografi (Locomotion aquatique, étude séquentielle des mouvements de nage de la raie, 1892). I metoden skapas intrycket av ett föremål i rörelse genom att ta flera fotografier efter varandra. John Ernest Williamson (1881–1966) i sin tur utvecklade den så kallade fotosfären för undervattensfotografering och han filmade det som anses vara den första undervattensfilmen, Thirty Leagues Under the Sea, or Terrors of the Deep (1914). Innovatören inom apparatdykning Jacques-Yves Cousteau höjde undervattensfotograferingen till en ny nivå och presenterade med sina populära dokumentärfilmer havets färger på vita duken på 1950-talet.

Alla dessa föregångare inom undervattensfotografering var tvungna att tackla fotograferings- och filmtekniska utmaningar på grund av den nya miljön. Mörkret, trycket och framför allt själva vattnet i sig ställde helt andra krav på utrustningen och fotograferna jämfört med att göra samma sak på den torra sidan av strandlinjen.

Bilder:
Mini Rover MK II från Finlands sjöhistoriska museums samlingar. Bilder: Ilari Järvinen, Museiverket.

Hjälpredor under ytan

De första obemannade fjärrstyrda undervattensfarkosterna (ROV, Remotely Operated Vehicle) utvecklades redan på 1950-talet och med tiden blev dessa ett oumbärligt redskap för forskning och annat undervattensarbete. De kunde också ta kameror ner till sådana djup som var utom räckhåll för dykare. Numera assisterar ROV-farkoster, som kan vara specialiserade på ett antal olika uppgifter, människan riskfritt i bland annat kartläggning av havsbotten, sökuppgifter, provtagning, förläggning av havskablar och även minröjning. Det tog dock ett tag innan teknologin var mogen nog för att undervattensrobotar kunde utnyttjas mer omfattande.

Den lilla Mini Rover lanserades år 1984 och representerade då en ny utvecklingsfas framför allt i historien för undervattensrobotar som används för visuella observationer. Den var den första förmånliga fjärrstyrda mini-ROV. Förmånlighet är naturligtvis relativt, en Mini Rover kostade ungefär som en ganska dyr sportbil. Priset för alternativen var dock mångdubbelt. Tack vare sin kompakta storlek (längd ca 66 cm och vikt ca 25 kg) gjorde apparaten det möjligt att komma åt allt trängre platser och den kunde därmed användas till exempel för att undersöka tunnlar eller vrak på ett tryggt sätt. Samma fördel fanns även utanför vattenelementet: en Mini Rover kunde transporteras som vanligt bagage på reguljärflyget. Även om apparaten inte var designad för större djup, blev den tack vare de mångsidiga användningsmöjligheterna och kostnadseffektiviteten snabbt ett populärt verktyg för olika slags undervattensuppdrag där man behövde ”ögon under ytan”. Numera har apparaterna krympt ytterligare och de minsta micro-ROV-apparaterna, som bara väger ett par kilogram, får lätt plats i en ryggsäck.

Till skillnad mot tekniken hos moderna obemannade luftfarkoster, alltså drönare, är de små ROV-undervattensrobotarna fortfarande i kontakt med sin ytenhet via en kabel som förmedlar ström, kommandon och data. För dagens människa som vant sig vid trådlöshet kan detta te sig som besynnerligt gammalmodigt, men lösningen är välmotiverad ur praktisk synvinkel. Vatten, framför allt saltvatten, förhindrar nämligen effektivt trådlösa signaler. För det andra är tack vare strömkabeln apparatens drifttid inte begränsad på samma sätt som den skulle vara med laddningsbara batterier. Om apparaten fastnar kan man i ett nödläge också befria den ur knipa genom att använda kabeln som draglina.

Vid sidan av de mångahanda uppgifterna som forskningsassistent under vatten har den smidiga Mini Rover också använts en hel del i mer underhållningsorienterade kontexter för att skapa bildmaterial för bland annat dokumentärfilmer. Ett bevis på Mini Rovers stora popularitet är att den också hamnat på andra sidan av linsen. Som ett slags bild av sin tid fick den representera avancerad dykteknik i James Camerons film The Abyss – Avgrunden (1989), där undervattensroboten har en framstående roll. Den sympatiska mojängen listades till och med i eftertexterna där den presenteras med rollnamnet Little Geek, ”Lilla Nörden”.

Bilder:
1. MTA Aranda förtöjd vid Maritimcentret Vellamos kaj i Kotka. Bild: Johanna Aartomaa.
2. Emil Racoviță håller i en skylt med texten ”Undervattensfotografering”. Bild: Louis Boutan 1899. Bibliothèque nationale de France
3. En botten-ROV med larvfötter sänks ner i vattnet. Bild: The Official CTBTO Photostream (licens)
4. En ROV med planktonhåv. Bild: Evgenii Salganik (licens)

Havsforskning på däck och under kölen

I Finland förstod man genast efter att landet blivit självständigt vikten av att staten tryggar den vetenskapliga havsforskningen och innan Havsforskningsinstitutet grundades år 1918 hade man bedrivit systematisk ”hydrografisk-biologisk” havsforskning och deltagit i internationella samarbeten under ledning av Finska Vetenskaps-Societeten. Finland var en av de konstituerande medlemmarna i Internationella Havsforskningsrådet (ICES) år 1902 och jämlik med de övriga deltagarstaterna fastän det ännu inte var en självständig stat. Enligt förordningen om grundande av Havsforskningsinstitutet ingick i dess uppgifter ”att leda och förrätta vetenskapliga studier om frågor som rör det allmänna tillståndet i haven som omger Finland, deras fysikaliska och kemiska egenskaper, vattenstånd, strömnings- och isförhållanden, samt relaterade frågor samt även att representera Finland i internationellt samarbete inom detta område” (Fritt översatt från den finska förordningen Asetus Merentutkimuslaitoksesta (162/1918)).

Havsforskningsrådet hade via sina mångahanda forsknings- och expertuppgifter en central position med tanke på såväl vetenskap som miljöskydd och praktisk sjöfart. Viktiga ansvarsområden utöver fysikalisk havsforskning, marinbiologi och -kemi på våra nordliga breddgrader var uppföljning och rapportering av havsisläget samt isforskning.

Samtidigt med den internationella organiseringen av havsforskningsverksamheten fick finländska havsforskare redan år 1903 till sitt förfogande ångfartyget Nautilus som var en viktig vetenskaplig plattform och forskningsmiljö. Sommaren 1939 uppdaterades Havsforskningsinstitutets fartygsflotta och sedan dess har alla dess forskningsfartyg seglat under namnet Aranda.

Sista Aranda gick över till Finlands miljöcentral (Syke) som skötte driften 2009 när Havsforskningsinstitutet lades ned och dess funktioner delades mellan Syke och Meteorologiska institutet. I MTA Arandas ursprungliga utrustning ingick också en Mini Rover MK II-undervattensrobot. Syke donerade den fortfarande funktionsdugliga farkosten till Finlands sjöhistoriska museums samlingar år 2024. Där ingår den i en samling föremål som belyser den finländska havsforskningens historia och vars genomsnittliga ålder är klart högre än undervattensrobotens.

Den påskgula dykassistenten kommer att visas på sjöhistoriska museets utställning som öppnas i slutet av 2026 och som är del ett av fem fristående utställningar i museets nya huvudutställning. Utställningens teman tangerar bland annat havsforskning, vilket knyter an till Finlands sjöhistoriska museums åtagande i FN:s mål för årtiondet för havsforskning.

Timo Kunttu

Mer information

Poutanen, Eeva-Liisa ja Leppänen, Juha-Markku (red.) 2021. Nautiluksesta Arandaan: suomalaisen merentutkimuksen tarina. John Nurminens Stiftelse.

Nationell genomförandeplan för FN:s årtionde för havsforskning:
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-383-337-1