Fyrskeppet Kemi. Finlands sjöhistoriska museum. Museiverkets Bildsamlingar.

Besättning

Kaptenen

Det här är mitt skepp, kunde man väl påstå. Jag är ju skeppets kapten.

Förutom mig har skeppet en besättning på 11 personer, av vilka nio är män och två kvinnor: två styrmän, timmerman, tre matroser, maskinmästare, maskinassistent, eldare, kokare och värdinnan, som också är min hustru. Vi bor och arbetar här, utanför Kemi i Bottenvikens kalla vatten.

Från den här roderhytten styr jag skeppet på vårarna efter islossningen till stationsplaceringen i Kemi och på höstarna därifrån. På vårarna är jag otålig att komma igång. Den här våren var jag på stranden varje dag och följde efter islossningen. När skulle jag få ge maskinmästaren order att starta maskinen?

Sedan sitter vi bara kvar där i sisådär sex månader, besöker bara Kemi ett par gånger för att få kol. Därför räknas vi väl i beskattningen som landkrabbor och inga sjömän, och det är ju förargligt. Jag har betjänat på skepp i hela mitt liv, såsom hela befälet. Vi är sjömän, även om vårt skepp inte rör sig så mycket.

Nu är det sommar och dagarna är långa och ljusa, solen går knappt alls ner. Men vintern kommer tidigt här i Bottenvikens nordligaste delar. Ofta kommer isen så tidigt att vi måste åka ut redan före mitten av november mot Brahestad, där Kemi övervintrar. Och vi återvänder också till våra egna hem för vintern, några till Brahestad, några till Kemi eller Kalajoki. Många av oss har en familj där, ett helt annorlunda liv. Ett hus som inte gungar under fötterna och sopptallrikar som sitter på bordet utan att man håller fast i dem.

Maskinmästaren

Ångpannan är skeppets hjärta, så ser jag det. Den pumpar blod i alla riktningar, tar hand om att allt fungerar; att vi får mat och värme och trygghet. Min uppgift är att se till att ångpannans båda eldstäder alltid har eld.

Det räcker med att lägga till kol så småningom, med ett par timmars mellanrum, när ånga bara behövs för uppvärmning och för att skeppets maskiner – lampor, kylanordningar och sådant där – ska fungera. När skeppet åker, behövs kol så mycket och så snabbt att man inte klarar av det ensam. Även om man hinner skyffla kolet, måste någon annan ändå röra om glödbädden med slejsjärnen och ta ut slaggen ur eldstaden. Då arbetar vi med maskinassistenten i samma skifte.

Med tiden utvecklar man ett slags förhållande till kolet. Man lär sig att tolka det, och eld likaså: vad den behöver för att vara nöjd. Men eld är dock alltid eld. Man ska akta sig för att röra vid lågorna när man skyfflar kol till ångpannans eldstad, eller att snubbla över mot pannans heta vägg.

Det behövs omkring tio ton kol i månad. Men skeppets kolförråd räcker förvånansvärt länge: kolboxarna rymmer ju 25 ton kol vardera och i slaget under proviantmagasinen rymmer ett par ton till – vi behöver fylla på bara några gånger.

Kolhämtningsresorna är årets höjdpunkter. Då får vi alla ledigt samtidigt. Några hinner hälsa på frun, men många tar sig inte längre än till de lockande krogarna i Kemi hamn.

Maskinassistenten

Ofta är dagarna vackra och soliga och livet lugnt. Men ibland får vi svåra stormar också på sommaren, eller så stiger en tät dimma. Ibland som genom ett trollslag. Då måste man tända fyren, eller genast när sikten är högst 10 nautiska mil. Och mistluren måste man komma ihåg att ljuda, för dess ljud skär igenom den tjockaste dimman.

Ibland måste man ha mistluren på flera dagar i rad. Bullret i skeppet är så högt att det gör ont i öronen, man vill bara stoppa bomullstussar i öronen. Ibland hoppas man till och med att nautofonen skulle gå sönder igen.

När man har lyssnat på mistlurens skrik i 36 timmar, känns tystnaden först på något sätt overklig, nautofonens ljud kan eka i minnet i flera timmar.

Men till sist glömmer man bullret, när vackra stilla sommardagar kommer, och på kvällarna efter arbetet får man läsa böcker i allsköns ro, sitta på däcket eller syssla var och en på sitt eget sätt: fiska eller till exempel kasta pil.

Alla har vi våra egna sätt att fylla tystnaden och hantera tristessen. Det är väl sist och slutligen den största utmaningen här. Arbeta kan ju vem som helst. Men man kommer inte iväg härifrån. Man har alltid sällskap av sina egna tankar och sin egen hjärna. Det är bäst om man kommer överens med dem.

Värdinnan

Om vi har ärtsoppa och pannkaka på fredag... kunde vi ha stekt potatis och korv på lördag, eller kanske leversås... mjölkpotatis och sill någon dag, och grytstek också... Åtminstone två dagar ska vi ha kräm till efterrätt. Kanske druvor på söndag. Bullmjölk på onsdag. Fruktsoppa var populär senast, den tog nästan slut innan alla hade fått den. Och sen givetvis kaffe och kaffebröd. Så där. Och måste komma ihåg att beställa mer gryn, havre, manna och ris. Makaroner, smör och två slags ost, dyrare och billigare, sex kilo och tio kilo. Åtminstone 355 liter mjölk, färsk, och dessutom även konserverad och pulver, 56 burkar och två kilo... 1500 mark, det borde vara nog.

Söndagar har vi alltid knackkorvar och potatismos, och på fredag middag ärtsoppa, det ska man inte ändra på eller så blir männen bara förvirrade. Det är viktigt att ha en regelbunden rytm. Ingen kan säga när en storm kommer eller när vädret kommer att vara ljuvligt vecka efter vecka. Men var och en vet att vi har ärtsoppa och pannkaka på fredag. Det känns tryggt, det tycker jag åtminstone.

Det svåraste är mitt arbete i köket och särskilt när det stormar kraftigt. Lyckligtvis har spisen stormkanter, men nog får jag akta mig för att inte hälla heta soppor i famnen. I de allra värsta vädren har jag blivit tvungen att binda fast kastrullen i spisen med rep. Mat måste man i alla fall få, vad än havet säger.

Mina arbetsdagar är långa, över tio timmar. Men det klagar jag inte över och längtar inte efter något annat. Mitt liv är här. Min uppgift är att ta hand om skeppets besättning.

Matrosen

När jag började arbeta på Kemi var jag rädd under de värsta stormarna. Det kändes som om skeppet skulle kantra. Men snart lärde jag mig att vi är trygga så länge som ankarkedjan håller. Den är vår livlina. Den är en fem centimeter tjock stålkedja, och det finns minst 60 famnar av den i havet. En sådan kedja väger mycket, drygt 8 000 kilo, och därpå även ankarets vikt på 900 kilo. Det räcker nog för att hålla Kemi på platsen.

Vi arbetar i fyra- och sextimmarskift. Ofta måste man skjutsa lotsar på kvällarna. Inget problem på sommaren, när nätterna är ljusa, och bäst är det om det råkar vara vindstilla. Men i höstens mörker under hård vind eller storm vill ingen ha det skiftet. Man får inte ens extra betalt för det. Då vädret är riktigt dåligt får man vara rädd för sitt liv. Bottenviken kan vara fruktansvärd.

Också i dag har vinden blåst hårt söderifrån. Kring halv åtta lade vi mer ankarkedja. Vid niotiden började vi använda motorn för att lätta stormens tryck på ankaret. I något skede hann jag redan undra om roderhytten åker iväg med vågarna så som det en gång hände med den gamla trähytten. Men det här gamla skeppet tål mycket.

I de värsta stormarna slår vågorna över hela skeppet. Då får jag tacka mig själv för att jag granskade ankarkedjan omsorgsfullt. Om den skulle svika, skulle skeppet snabbt vända sidan mot vågorna och föras allt snabbare mot grynnorna i Keminkraaseli.

Lotsen

När jag anländer på skeppet, höjer man en rödvit lotsflagg i masten som tecken på min ankomst. Det känns alltid fint på något sätt. Flaggan är en signal som berättar för sjöfarare att det finns hjälp att få, att jag finns här, en lots beredd att hjälpa skeppen hitta fram.

När ett främmande skepp höjer en flagga med bokstaven G, innebär det att jag måste åka ut. Fast man ser inte mer de gamla signalflaggorna så ofta, nuförtiden brukar ju nästan varje båt ha VHF-radiotelefon. Världen förändras där också, hela tiden hittar man på nya apparater.

När det är bra väder kan jag hoppa på lotsbåten genom luckan i Kemis utsida efter att ha fått signalen. Men ibland är vinden så stark eller vågorna så höga att lotsbåten inte kan dras till skeppets utsida. Då måste jag ta i repet som är fast i båtbommen och slänga mig genom luften till lotsbåten som en djungelns hjälte. Det är fortfarande lite spännande varje gång, det där slängandet.

Vaktmannen

Fyren lever i takt med solen. Om det är god sikt kan man beundra solnedgången på däcket nästan till slut, men när solen nästan har gömt sig bakom horisonten, då måste man tända fyren.

Det finns vissa tidpunkter då man ska tända fyren. Jag kan tiderna utantill, men jag kollar ändå för säkerhetens skull i tabellen som hänger på roderhyttens vägg.

När det är dags att tända fyren, klättrar jag upp längs stålsteget inuti tornet. Jag tar mig upp och in i lyktan och lyfter bort skyddshuven från linserna. När jag har fått fram linserna, sätter jag på gasen och trycker svetspistolen in i lampan. Det är alltid på något sätt festligt när lågan tänds.

Till morgonens vaktpass hör det att släcka fyren. Man ska stänga av gasen, och sen lyfta huven på linserna så den skyddar dem. Låta de dyrbara linserna vila en stund.

Sådant är det, varje dag och dag efter dag.

En gång i veckan får den som har vakten också rengöra linserna. Det arbetet tycker jag om. Att blöta sämskskinnet i varmt vatten med lite diskmedel. Man måste vara noggrann och försiktigt polera linserna och lykttornets fönster så de skiner så klara och genomsynliga att man nästan inte urskiljer dem med bara ögon.

Får se hur länge jag får fortsätta att tända och släcka ljuset i fyren. Snart ersätter nämligen kassunerna det här gammaldags fyrskeppet, och det är ju bra. Det är redan dags att avskaffa det här flytande museet.