Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - April 2007


De gammaltroendes radband


Två radband
Två radband från Ilomants, vilka tillhört de gammaltroende. Radbandet t.v. är från Pahkalampi klostret. Bild: Markku Haverinen, Museiverket (Klicka på bilderna för större versioner)

Pahkalampi klostret
Byggnadsgrupp som hör till Pahkalampi klostret år 1915. Bild: Veikko Kyander, Museiverkets bildarkiv
I slutet av 1600-talet flydde en grupp gammaltroende ortodoxa från Ryssland till ödemarkerna i Ilomants. De var sekterister från den ryska kyrkan vilka hade drivits till en religionstvist med sin moderkyrka. Tvisten hade tillspetsats år 1652 då den reformsinnade Nikon valdes till patriark i Moskva. Hans mål var att få inflytanden av den grekiska ortodoxin, som han understödde, att slå rot i Ryssland. Som en av de viktigaste frågorna lyfte man fram en reform av de liturgiska texterna. De gammaltroende motsatte sig detta främmande inflytande, eftersom den ortodoxa traditionen enligt deras uppfattning endast i Ryssland hade bevarats som äkta och ren ortodoxi.

Man använde flera olika benämningar för de gammaltroende. De kallade sig själva antingen isbrannik (en utvald grupp) eller staroverts (de som höll fast vid den gamla tron). Motståndarna å sin sida kallade dem raskolkniker (sekterister) eller avfällingar.

De gammaltroendes religion blev förutom en kyrklig rörelse även en proteströrelse, som opponerade sig mot tsarens regim. Följden var att de gammaltroende utsattes för förföljelser både från statskyrkan och från staten. De flydde därför till ödemarkerna i norra Ryssland och till de avlägsna skogarna i Olonetskarelen. Då förföljelserna tilltog, ledde det till att de gammaltroende flydde även till Ilomants som låg på andra sidan gränsen.

Inhysesmannen Marki Alexandrov som år 1798 flytt från Olonetskarelen grundade Pahkalampi ödemarkskloster i Vuottoniemi i Ilomants. Bara ett par år senare fick de gammaltroende i Ilomants också ett annat kloster, då en man vid namn Onofrei grundade Megri klostret vid ryska gränsen, vid stranden till Megrijärvi på den finska sidan.

Pahkalampi och Megri blev vallfartsplatser för de gammaltroende, där man samlades under hela året. Speciellt under den stora fastetiden anlände gammaltroende från Ilomants, Sordavala, Suistamo, Korpiselkä samt främst från Olonetskarelen.

I Pahkalampi och Megri klostren var svedjebruket huvudnäring. Klostrens förmögenhet grundade sig på donationer som man fått från förmögna borgare i St Petersburg och Moskva. Tack vare donationerna kunde man avlöna tjänstefolk för att sköta boskap och för att arbeta inom hushållningen. Byborna avlönades som extra arbetskraft i skörde- och vid höbärgningstider. En del av tjänstefolket stannade varaktigt i klostren och omvände sig till de gammaltroendes religion.

År 1857 hörde två byggnader till Pahkalampi klostret. Där bodde åtta män och två kvinnor. I huvudbyggnaden med två våningar fanns i nedre våningen ett rum där man kunde bo; i övre våningen, där man höll gudstjänster fanns ett bönerum. I anslutning till bönerummet fanns förrum samt sidorum och rum längst bak. I klostret fanns rikligt med ikoner, som munkar och vallfärdare hade haft med sig från andra kloster.

På 1850-talet blev klostrens situation sämre. I Ryssland skärpte staten sitt grepp om de gammaltroende och kloster förstördes. Även de donationer som kommit från den ryska sidan minskade och klostren hade inte längre råd att avlöna arbetare. Å andra sidan ledde påtryckningar från den offentliga ortodoxa kyrkan och från myndigheterna till att de gammaltroende måste dra sig undan. Verksamheten vid Pahkalampi klostret upphörde tidigare än vid Megri klostret, dit de sista invånarna tog sin tillflykt. År 1880 då en björnjägare kom på besök till Pahkalampi klostret var det redan öde. Pahkalampi kloster med jordegendomar övergick till Enso Gutzeit, besittningsrätten till Megri med jordegendomar inlöstes till staten år 1914 och klosterbyggnaderna såldes till gränsbevakningen år 1922. I Moskvafreden hamnade både Megri och Pahkalampi på det till Ryssland avträdda området.

De gammaltroendes radband i Nationalmuseets samlingar, dvs. listooka härstammar från klostret i Pahkalampi. Det har mottagits till samlingarna i Studentavdelningarnas etnologiska museum som en följd av savolaxkarelska avdelningens insamlingsexpeditioner till Ilomants under åren 1877-1888. Denna typ av radband, som var karakteristisk för de gammaltroende, kallas "trappa" (ry lestovka). Benämningen åsyftar att radbandet anses kunna bli trappan till frälsning för användaren. Radbandet består av små läderöverklädda träcylindrar och trekantiga läderremsor i ändarna. Radbandet var speciellt avsett att användas av klosterinvånarna. Munkarna ålades att alltid bära med sig radbandet som en påminnelse om Paulus uppmaning att "oavlåtligen bedja" (Tess 5:17). Med hjälp av bandet kunde man även utan belysning läsa de dagliga bönerna som fastställts för den som bemödade sig om fromhet. Även bandets slutna form återspeglade den ständigt pågående, eviga bönen. Bredvid radbandet från Pahkalampi finns på bilden ett nyare radband från Ilomants representerande samma typ.

Raila Kataja

Litteratur:

Arkkimandriitta Arseni (1999) Ortodoksinen sanasto. Keuruu

Björn, Ismo (1993) Ryssät ruotsien keskellä: Ilomantsin ortodoksit ja luterilaiset 1700-luvun puolivälistä 1800-luvun puoliväliin. Joensuu.

Kuujo, Erkki (1969) Unohdetut Ilomantsin luostarit. Kalevalasällskapets årsbok 49. Helsingfors

Tirronen, Reijo (1885) Muinaisjäännöksiä Ilomantsin kihlakunnassa. Finska fornminnesföreningens årsskrift VII. Helsingfors