Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Mars 2014


Den flygande finländaren - Paavo Nurmi -medaljen från år 1925


Kuva 1a Nurmi-mitali es

Paavo Nurmi, Emil Wikström 1925 (åtsida). Bild: Outi Järvinen, Finlands nationalmuseum, Myntkabinettet.


Kuva 1b Nurmi-mitali ts


Paavo Nurmi, Emil Wikström 1925 (frånsida). Bild: Outi Järvinen, Finlands nationalmuseum,
Myntkabinettet.


Kuva 2 Nurmi Pariisissa


Paavo Nurmi under olympiska spelen i Paris 1924. Vinnaren har fått näverskor i gåva. (http://en.wikipedia.org/wiki/PaavoNurmi).
Medaljer som kommit till på konstnärens eget initiativ är väl kända i medaljkonstens historia. Renässansmästarna utformade porträttmedaljer på beställning, men också som gåva till bemärkta personer som de värdesatte. Sitt eget slag bildar de ofta satiriska eller politiska medaljerna, via vilka konstnären kunnat ta ställning till aktuella händelser, eller de små jetongerna, som tillverkades och såldes runtom i Europa i en tid då informationsförmedlingen löpte långsammare än nuförtiden.

Skulptörernas intresse för medaljkonst växte under 1800-talet, då graveringstekniken utvecklades så att modellerna till de färdiga medaljerna kunde vara större än det slutgiltiga formatet. Flera av dem tillverkade också gjutna porträttmedaljer, vars motiv var stormän från det förflutna eller i nutid. I dagens värld fortsätter denna tradition i de ofta gjutna medaljerna med eget motiv, som konstnärerna förverkligar på egen bekostnad, utan visshet ifall medaljen kommer att gå åt. En gjuten medalj innebär ändå en betydligt mindre ekonomisk risk än en slagen medalj. För den senare medför nämligen tillverkningen av medaljstamparna en betydande investering, som vanligtvis förutsätter en stark tro på företagets lönsamhet, antingen från konstnärens sida eller från en välvillig investerare.

Emil Wikström (1864-1942) var den första skulptören i Finland som satt sig in i medaljkonsten. På 1920-talet tillverkade han två slagna medaljer på egen bekostnad; år 1925 till äran av löpare Paavo Nurmi (1897-1973), år 1926 hedrades kapellmästare och kompositör Robert Kajanus (1856-1933). I övrigt utgörs Wikströms medaljproduktion nästan uteslutande av medaljer tillverkade på beställning.

Till en början utformade han medaljer rätt sporadiskt, tills karriären som medaljkonstnär tog fart på allvar på 1920-talet. Vid denna tidpunkt började vinsten i tävlingar om minnesmärken och andra större beställningar allt oftare gå till den yngre skulptörgenerationen. På så vis var det dels praktiska skäl som bidrog till att Wikström specialiserade sig på porträttkonst, framför allt vad gäller gravmonument och medaljer.

De två ovannämnda medaljprojekten hade inga offentliga bakgrundsaktörer, men några av de aktiva medlemmarna i den år 1914 grundade Numismatiska föreningen i Finland deltog i säljfrämjande åtgärder gällande Nurmi-medaljen. Dessutom var de initiativtagare och fungerade som praktiskt stöd i produktionen av Kajanus-medaljen. Den ekonomiska risken togs dock i båda fallen av konstnären.

Möjligtvis ville Wikström utforska, ifall en på egen bekostnad tillverkad medalj kunde vara mera inkomstbringande för konstnären än ett beställningsarbete. Därutöver hade konstnären naturligtvis större frihet, då arbetsgivaren inte lade sig i med egna önskemål och krav gällande medaljens utformning. Å andra sidan var risken för ett ekonomiskt misslyckande än större, ifall konstnären inte beaktade målgruppens förväntningar.

Tanken bakom Nurmi-medaljen har troligtvis väckts år 1925 och följande år var medaljen färdig. I de olympiska spelen i Paris år 1924 hade Paavo Nurmi vunnit rentav sex guldmedaljer och våren 1925 fortsatte segertåget under turnén i USA (Nurmi vann 51 utav 55 tävlingar och tog silver tre gånger). Nurmis namn var alltså ytterst välkänt, inte bara i hemlandet, utan också utomlands. Den utländska publiken hade möjligen tagits i beaktande redan i medaljens texter. Orden SUOMI FINLANDE ingick i texterna både på framsidan och i konstnärens signering. På frånsidan följs löparen av fartstreck som bildas av rekorden och orterna där de uppnåtts - prestationerna talar för sig själv.

En sporre till Wikströms medaljprojekt har möjligen utgjorts av Wäinö Aaltonens (1894-1966) skulptur av Paavo Nurmi, som blev färdig hösten 1925. Verket hade beställts av finska staten och Aaltonen hade som mest begåvad av de unga skulptörerna utvalts till att genomföra arbetet. Aaltonen hörde till den omnämnda stigande generationen av skulptörer, som så småningom trängde undan Wikström och hans samtida kolleger. Den äldre mästaren ville kanske visa sin skicklighet genom att föreviga löparstorheten på en medalj.

På medaljen frånsida springer Nurmi i stort sett i samma ställning som Aaltonens skulptur uppvisar, med den skillnaden att springsteget stadigt når marken med hälen före, medan skulpturen eftersträvar en fartfylldhet på lätta tåsteg. Denna detalj medför en avsevärd skillnad i rörelsens dynamik: Wikströms Nurmi ger intrycket av en dynamisk och kraftig framfart, medan Aaltonens Nurmi verkar lätta på steget och sakta ner farten efter målgången.

På medaljen har Nurmi avbildats påklädd - Aaltonens nakna Nurmi har å sin sida väckt en viss förvirring (oberoende av att man kände till dennes naturistiska intressen). Nationalhjältens konstnärliga avbildning får lätt symbolisk mening och varken nationalistiska eller rasteoretiska aspekter är i dessa fall ringa. På medaljen syns detta kanske tydligast i framsidans rätt idealiserade porträtt. Ansiktsdragens kantighet och idrottarens smärtfyllda uppsyn är betydligt uppmjukade.

Paavo Nurmi -medaljen lyckades åtminstone måttligt som ett ekonomiskt projekt, men Robert Kajanus -medaljen som förverkligades strax efter nådde inte samma framgång. Kajanus fyllde 70 år i december 1926, men medaljen utkom först våren 1927. Dess försäljning avstannade rätt snart och konstnären fick ta konsekvenserna för de alltför optimistiska försäljningsförväntningarna. Hans ersättning blev 726,95 mark (i nutida pengar ca 220 euro), samt de 108 medaljerna i brons och 5 medaljerna i silver som aldrig gick åt.

Outi Järvinen

Den 13.4.2014 har 150 år förflutit sedan Emil Wikströms födelse. På initiativ av Visavuori museistiftelse firas år 2014 som Emil Wikströms jubileumsår. Under årets lopp anordnas utställningar och evenemang på olika håll i Finland. Jubileumsårets program (på finska):
www.visavuori.com