Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Oktober 2015


Bågstrålkastare


1.
I/B Murana på sin jungfruresa 1890. Alla som är med på bilden ingår inte i besättningen.
Bild: Finlands sjöhistoriska museums bildsamling.


2.


3.

Strålkastare från I/B Murana. På apparaten saknas yttermanteln som riktar ljuskäglan. Kolstavarna, det vill säga elektroderna, slets snabbt när apparaten användes och därför byggde man mekaniska reglage på apparaterna med vilka stavarna kunde flyttas närmare varandra allt eftersom de blev kortare.
Bilder: Taru Laakkonen, Finlands sjöhistoriska museum 2015.


4.

K. A. Tavaststjernas nationellt sinnade och lyriska stämningar när den danska isbrytaren Bryderen brakar genom isen till Hangö hamn 1889:
”En helt fosterländsk och förhoppningsfull stämning fick makt med oss. Denna den moderna mekanikens kamp med isen var kanske af större betydelse för vårt land än någon annan kamp, som ännu stått på dess hvita drifvor. Det var befrielsen från fattigdomens och köldens bojor, som kom till oss därute i form af tvänne svarta skeppsskrof. Vi firade människosnillets seger öfver fördomen och den sega, isiga, finska naturen.”
Bild: Wikimedia Commons


5.

Under årtiondenas lopp utvecklades fartygens strålkastare från I/B Muranas kring tjugo kilo tunga belysningsapparat till regelrätta monster. På bilden visas isbrytaren Sisus nästan två ton tunga strålkastare.
Bild: Erik Tirkkonen, Finlands sjöhistoriska museum 2015.
Genom isen
Finland har en exceptionell ställning som sjöfartsland, eftersom landets alla havshamnar under genomsnittliga vintrar är inneslutna av is. Betydelsen av detta naturgeografiska faktum är lätt att förstå när man också tar med handelsgeografin i ekvationen: inom den finländska utrikeshandeln transporteras cirka 90 procent av exporten och cirka 80 procent av importen sjövägen.

Åretruntsjöfarten blev en allt mer brännande fråga för Finland under landets utveckling, när industrin och exporten tog fart på 1800-talet. Särskilt stort var behovet att nyttja sjölederna inom skogsindustrin och bland smörproducenterna. Farleder västerut som var oberoende av moderlandet Ryssland var av största vikt också med tanke på nationens kommande skeden: tanken om ett självständigt Finland utan förmåga att bryta sig igenom norra Ishavets ismur är så gott som omöjlig.

Finlands första vinterfartyg, Express, som ritades av ingenjör Robert Runeberg, började trafikera rutten Hangö–Stockholm 1877. Det blev dock uppenbart att det i längden bara skulle vara möjligt att hålla farlederna öppna med hjälp av fartyg med förstärkt skrov. Det behövdes en riktig isbrytare. I slutet av 1888 fick senaten ta emot en motion om att på statens bekostnad skaffa en isbrytare för att främja en regelbunden vintertrafik i Hangö. Motiveringen var obestridlig och det beslutades att ett fartyg ska beställas.

Vår första isbrytare, I/B Murana (på finska J/M Murtaja), “en ångbåt för isbrytning, bogsering och räddningsarbete”, sattes in 1890 med sjökapten Gustaf Rein som befälhavare. Ett enda fartyg gjorde dock inte sommar av den nordiska vintern, och under de följande årtiondena stärktes isbrytarflottan i den mån det var möjligt, ibland även med något tveksamma metoder. 1939 bröt staten upp leder ut i världen redan med hjälp av sju fartyg. Isbrytarflottans ärade gamling, I/B Murana, togs ur bruk och skrotades 1958, efter att ha varit i drift i 68 år.

En lysande framtid
Båglampan, som patenterades i mitten av 1800-talet, baserar sig på en ljusbåge som bildas mellan två kolstavar. I Finland testades båglampan redan på 1870-talet bland annat på det statliga järnvägsbolagets maskinverkstad i Helsingfors (1877). Ljusbågeteknologin som gav ett mycket klart ljus möjliggjorde också de första, effektiva strålkastarna. Ibruktagandet av dessa på fartyg var en betydande innovation som ökade säkerheten vid mörkernavigering.

Elektrisk belysning var dock ännu 1890 en ny tillämpning som inte hörde till människornas vardagserfarenheter ens i landets största bosättningscentra (den första glödlampan i Norden togs i bruk på Finlaysons fabrik i Tammerfors 1882). Vid I/B Muranas första framträdande för finländarna gick det ett sus genom folkhopen som samlats på stranden vid Helsingfors Salutorg när uppvisningen kulminerade i tändandet av den elektriska belysningen på fartyget.

Där som glödlampans sken i det närmaste kan jämföras med oljelampans eller gaslampans ljus, torde båglampans kallvita ljus ha gjort ett grundligt science fiction-tekniskt, kanske rentutav transcendentalt, intryck på tidens genomsnittsmedborgare. Således har uppvisningens höjdpunkt, strålkastarens bländande klara ljuskägla, säkert varit en inspirerande syn som förebådat framtida under, då den svepte igenom det nordiska mörkret på strandens gator en vårvinternatt 1890.

Kanske var det precis detsamma belysningstekniska underverket som frapperade folket på Salutorgsstranden för 125 år sedan, som återigen orsakade wow-känslor då Finlands sjöhistoriska museums lokaler på Vrakholmen tömdes 2013. På apparatens förvaringslåda, som blivit kvarglömd i ett hörn i källarförrådet, kunde man urskilja en utsliten och otydlig markering ”Från S/S Murtaja 1 st. strålkastare”, men full säkerhet om dess ursprung kunde man inte få då uppgifterna om strålkastarens proveniens gått förlorade under årens lopp.

Det kan antas att föremålet hamnat hos sjöhistoriska museet i samband med någon av de flertaliga donationerna som fåtts av Sjöfartsstyrelsen/Sjöfartsverket. Strålkastaren började sitt nya liv som en del av sjöhistoriska museets föremålssamling och inom kort gjorde den även debut inom utställningsverksamheten, på utställningen Dundra fram! den 13 mars – 23 augusti 2015 i Finlands sjöhistoriska museum.

Timo Kunttu

Källor:
Auvinen, Visa (red.): Leijonalippu merellä. Åbo 1983.
Laurell, Seppo: Höyrymurtajien aika: historiikki höyrykäyttöisten valtionjäänmurtajien aikakaudesta. Helsingfors 1992.
Pohjanpalo, Jorma: 100 vuotta Suomen talvimerenkulkua. Helsingfors 1978.
Turunen, Ari; Partanen, Petja: Raakaa voimaa: suomalaisen jäänmurtamisen tarina. Helsingfors 2013.