Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - December 2010


Gåsfjädergran


Hanhensulkakuusi

Gåsfjädergran som Nationalmuseet fick i donation år 2009. Foton: Matti Huuhka, Museiverket (Klicka på bilden för större versioner).

Hanhensulkakuusi yksityiskohta

Hanhensulkakuusenneulasia

Hanhensulkakuusi leima
Detalj i stämpeln som daterar granens tillverkningsår till någonstans mellan år 1945 och 1955. Foton: Matti Huuhka, Museiverket
"På julen sätter de upp granar i sina stugor och hänger upp rosor gjorda av färggrant papper, äpplen, pepparkakor, guldpapper och sötsaker i dem. . . "

Denna beskrivning av en okänd författare från Strassburg från år 1605 är en av de tidigaste skriftliga beskrivningarna av julgranstraditionen, vars historiska rötter enligt våra kunskaper sträcker sig ända till 1500-talet. I Mellaneuropa spred sig julgranstraditionen parallellt med reformationen, vilket till sin del bidrog till att julgranen så småningom blev den protestantiska motsvarigheten till katolikernas julkrubba.

Historian om att Martin Luther hade uppfunnit julgranen var som klippt och skuren för att öka julgranens popularitet. Det berättas att han en julnatt på sin väg hem till Wittenberg i rörd stämning hade stannat upp för att beundra stjärnhimlen som tindrade över granarna. Väl hemma lät han hämta en liten gran i skogen på vars grenar han sedan satte ljus som lyste som stjärnor. Julens symbolik kopplades också till en legend om granen, enligt vilken Frälsaren, som råkat ut för ett oväder, förgäves sökte skydd under andra träd. Endast granen bredde ut sina trofasta grenar för att skydda Frälsaren som i sin tacksamhet välsignade trädet att grönska året om.

På 1700-talet kom julgranen till Norden, där den först blev vanligare i stadshem, herrgårdar och prästgårdar och till slut även nådde allmogehemmen. I Finland är den äldsta kända uppgiften om julgranen från år 1829, då den svenskättade baron von Klinckowström hade inte bara en, utan rentav åtta julgranar i sitt Helsingforshem. Väl inne på 1920-talet hade julgranen redan blivit det viktigaste julpyntet i hemmen.

I och med att julgranens popularitet ökade tvingades man i Elsass redan år 1521 med bestämmelser inskränka denna iver som betraktades som skövlande av skog. Seden ansågs vara slöseri och orsaka orimlig skada speciellt i unga skogar. På 1810-talet började man tillverka de första konstgjorda granarna som alternativ till äkta julgranar. Som material användes bland annat mossa, papper och färgade gåsfjädrar. Fjädrarna lämpade sig utmärkt för detta ändamål, eftersom de tack vare sin naturligt höga fetthalt bevarade färgen och formen väl.

I Tyskland tillverkades små gåsfjädergranar till en början för hand i hemmen, men på 1920-talet inleddes den industriella tillverkningen av dem i Nürnbergområdet. Under första världskriget skickade man gåsfjädergranar bland annat till soldaterna vid fronten. Granar fördes även till USA, där de användes speciellt som juldekoration i skyltfönster.

Till Nationalmuseets samlingar donerades år 2009 en gåsfjädergran som tillvaratagits på 1960-talet från ett fartyg som kommit till nedskrotningsanläggningen på Skatudden. Granens "barr" är färgade gåsfjädrar. På grenarna har man fäst röda massakulor och glitterband och toppen pryds av en stjärna av tvinnad metalltråd. Granens stam är beklädd med brunt papper och inbäddad i en trälåda som utgör julgransfoten.

Stämpeln Made in US Zone Germany i lådans botten daterar granens tillverkning till tiden efter andra världskriget, 1945-1955. Tyskland var då uppdelat i fyra ockupationszoner mellan de allierade. Den amerikanska sektorn omfattade bland annat Nürnbergområdet, där tillverkningen av gåsfjädergranar hade långa anor. Under den efterkrigstida nödtiden var gåsfjädrar ett material som man lätt hade tillgång till och de användes också som material i tillverkningen av konstgranar ända fram till 1950-talet. Då undanträngde plastgranarna till slut fjäderträden. I Finland dök de första konstgjorda granarna upp som dekoration i affärer på 1950-talet, då K.A. Weiste Oy började tillverka dem av syntetfiber- och plasttråd.

Raila Kataja

Litteratur:

Kaisa Koivisto, Hannele Nyman, Marjo-Riitta Saloniemi: Joulupuu on rakennettu. Suomalaisen joulupuun tarina. Helsinki 2009.

Juha Nirkko, Urpo Vento (toim.): Joulu joutui. Juhlatietoa, kuvia ja kertomuksia. Helsinki 1994.

Kaisu Jaakkola: Muuttuva joulu. Kansatieteellinen arkisto 28. Helsinki 1977.

Kaisu Vuolio: Suomalainen joulu. Porvoo 1981.