Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Februari 2016


"Adra", en fördrivare av den nattliga gråtoanden


7671
Adra som har tillverkats som en modell är 30 cm lång. Foto: Ilari Järvinen, Museiverket.
Jag hade en gång en svart hund
en fuxfärgad racka
för att äta byns förbannelser
att hacka på häxorna i byn
vars nos slog lågor
och vars näsrygg gav fyr. - - -

- Fri översättning av en finsk folkdikt dikt ur serien Suomen kansan vanhat runot, Kaavi


Den nattliga gråtoanden sågs ibland drivandes runt på gården i skepnaden av en stor svart hund. Det troddes vara en ond ande som var ditsänd av en illasinnad människa eller ett andeväsen. När man efter solnedgången bar in vatten, ved, hästens sele, fisk eller dylikt, kunde anden komma in i samma veva och ta tag i ett barn. Då började barnet gråta natten igenom, hela den tid som det var mörkt.

Gråtoanden troddes uppstå av arga, missunnsamma eller annars onda tankar. I bakgrunden kunde det också ligga en hämnd på husfolket för dåligt bemötande eller försummelse av gästfriheten. Fenomenet är känt runtom i Finland och förr i världen hade folket tiotals sätt att skydda sig mot det.

Ett nyfött barn försökte man skydda mot gråtoanden bland annat med olika besvärjelser. Från sydvästra Finland känner man till seden att kalla särskilda väktare som skulle skydda ett barn som drabbats av gråtoanden. I Jockis uttalades följande ord när barnet nattades: ”Väktare, kom hem, dagens väktare på morgonen, nattens väktare på aftonen”.

Man försökte även i förväg förhindra att gråtoanden tog sig in i huset. I Suistamo hängde man tre nätter i rad en fottrasa ovanpå dörren. Man trodde att när plågoanden kom, skulle fottrasan av hamptyg börja berätta sitt livs historia för den. Gråtoanden skulle glömma sig kvar för att lyssna på de vidunderliga historierna om odling och skördande av hampa, de mångahanda arbetsmomenten då hampan bearbetades, vävdes till madrasstyg, nöttes ut så småningom tills madrassöverdraget till slut gjordes om till fottrasor.

Tiden gick tills tuppen gol och gråtoanden måste ge sig av. När detta hade upprepats tre nätter i rad försökte gråtoanden inte längre ta sig till barnet för att plåga det. Metoden kunde göras ännu effektivare genom att rita speciella skyddsmärken, pentagram, på dörrens hörn. Man kunde även försöka villa bort gråtoanden genom att mamman tog på sig kläderna bakvänt, varvid den nattliga gråtoanden förgäves letade efter barnet på mammans ryggsida.

Man visste att den nattliga gråtoanden var lat och skydde arbete och därför trodde man att den skulle fly och lämna barnet i fred om den sattes i arbete. För detta ändamål kunde man tillverka miniatyrverktyg som skyddade barnet. Om barnet var en gosse så tillverkade fadern ett litet nät eller en miniatyrplog (på dialektal finska "adra").

För ett flickebarn tillverkade fadern en liten spinnbräda eller slända. Verktygen placeras under barnets kudde. Om den nattliga gråtoanden började plåga barnet, sade man till den: ”spinn, du nattliga plågoande, plåga inte barnet” eller ”ploga, här har du en plog, plåga inte barnet”.

Akademiker Martti Haavio donerade 1934 till Nationalmuseets samlingar en plog som tillverkats av den gamla husbonden Jehor Lammas på gården Lammas på backen Lampaanmäki, i byn Palojärvi i Salmis socken. Motsvarande plogar användes i Salmis ännu på den tiden när man ville skydda ett barn mot den nattliga gråtoanden eller förjaga en sådan från ett barn som fallit offer för den.

Föremålen är inte utställda.

Raila Kataja