Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Juni 2016


Anton Möller den äldre, Porträtt av en dam


Anton Möller d.ä.? (ca. 1563–1611). Porträtt av okänd dam, ca. 1595–1610, efter konservering. Finlands nationalmuseum, inv. KM 2287_2. Foto Museiverket, Ilari Järvinen
Anton Möller d.ä.? (ca. 1563–1611). Porträtt av okänd dam, ca. 1595–1610, efter konservering. Panelens mått 98 x 71 cm. Finlands nationalmuseum, inv. KM 2287:2.
Foto Museiverket / Ilari Järvinen.
Raumo stadsfullmäktige skänkte 1884 ett porträtt som hängt i stadens rådhus under 59 års tid till Finska Fornminnesföreningen. Sedermera flyttades målningen tillsammans med föreningens andra samlingar till Statens Historiska Museum, det nuvarande Finlands nationalmuseum. Både modellen och konstnären som målat porträttet är okända, men man har attribuerat verket till Anton Möller den äldre, som var verksam i Danzig (nuv. Gdańsk i Polen) från 1580-talet fram till 1611.

Det finns knappt några säkra uppgifter om Anton Möllers liv. Han föddes i Königsberg i Ostpreussen (nuv. Kaliningrad i Ryssland) kring 1563 och började som konstnärslärling 1578. Efter lärlingstiden, 1585, var den närliggande, livliga och välbärgade handelsstaden Danzig ett attraktivt mål för Anton Möller som siktade på en konstnärskarriär. På 1590-talet var konstlivet i Ostpreussen anspråkslöst, men man hade livliga förbindelser med de stora kulturcentren och anammade ivrigt influenser. Den lilla, men förmögna Hansastaden Danzig hade sedan medeltiden utvecklats till en av de viktigaste handelsstäderna i Europa och kunde erbjuda Möller fler arbetstillfällen än Königsberg. Sin hemstad glömde han dock inte helt.

1500-talets slut var en tid av aldrig förut skådad blomstring för Danzig, och dess handelsborgerskaps växande välstånd och ökade välfärd både syntes i monument, den ena viktigare än den andra, och gav konstscenen liv. Man vet att Anton Möller vid sidan av religiösa och allegoriska motiv även målade porträtt, men inte ett enda signerat porträtt är känt. Porträtten har attribuerats till honom utifrån stilistiska grunder, och även det porträtt som innehas av Nationalmuseet är så pass likt andra verk som tillskrivits Möller, att det kan anses vara hans. I varje fall har det med hans produktion att göra och torde vara målat i Danzig eller Königsberg under sent 1590-tal eller 1600-talets första årtionde.

Kvinnan på Nationalmuseets porträtt har en bred kvarnstenskrage och en pärlbroderad, dekorerad mössa. Jackan är av mörkgrön sammet och på ärmlinningarna finns breda manschetter av reticellaspets. Ovanpå kjolen bär hon ett förkläde av tunt linnetyg och på midjan en bred pansarkedja av guld, där man hängde nycklar. Målaren har försökt minimera djupverkan genom att skapa en takliknande inramning för kvinnofiguren med bakgrundens gardin.

Också perspektivet för bordet till vänster framhäver perspektivets platthet. Tack vare den nyligen färdigställda konserveringen träder bildens färger åter fram klara. Ansiktet har återfått sitt fräscha och livliga uttryck och detaljerna framträder bättre än tidigare. För utställningen har tavlan nu även försetts med en tidsmässigt passande ram.

Vid sidan av klädselns och smyckenas vardagliga detaljer innehåller porträttet mycket symbolik: nejlikan, boken på bordet och de små lagerkransarna. Kvinnan håller i sin vänstra hand en nejlikakvist med smala blad, blomma och knopp. Den svenska konsthistorikern Ingvar Bergström har visat att nejlikablomman kan tolkas som en symbol för Kristi offerdöd: i porträtt symboliserar den med andra ord en förhoppning om uppståndelse och förlåtelse av synderna. Svårtolkade är i sin tur de fyra lagerkransarna på bordet.

I emblemlitteratur från 1500- och 1600-talen förekommer kransmotivet ofta i grupper med vanligtvis tre kransar, en olivkrans, en palmkrans och en ekbladskrans. Användningen av dem som symboler hade sin upprinnelse hos antikens romare som förknippade olika betydelser och användningar till kransar av olika kvistar. I den senare emblemlitteraturen symboliserade en enskild lagerkrans till exempel hos spanjoren Juan de Borja (Empresas morales, 1581) att ”det räcker att man vet att man förtjänar en belöning för sin dygdighet” eller ”den belöning som ges för ödmjukhet”. I den här målningen har kransen sedd som en grupp otvivelaktigt en specifik betydelse, som det dock är svårt att sluta sig till utan en utomstående nyckel.

Bokens betydelse kan tolkas olika i olika sammanhang och i olika tider. På 1400-talet blev boken en symbol för moral, beläsenhet och bildning, i stället för att som tidigare symbolisera det heliga ordet, gudomlig vishet och fromhet. Under renässansen har boken speciellt i pojkporträtt setts som en symbol för fostran, lärande och bildning. I dessa porträtt används boken ofta aktivt, den läses eller studeras.

I synnerhet i porträtt från 1700-talet använder modellen inte längre boken lika aktivt och den har då blivit en symbol för ett reflekterande liv. Kanske kan boken även i Anton Möllers porträtt ses som en symbol för bildning eller samhällelig status. Tanken om uppståndelse som förknippas med nejlikan ger också en möjlighet att se boken som en andaktsbok och därmed som en symbol för fromhet.

Porträttet lånades ut till radhuset i Raumo 1825 av den lokala handelsmannen Claes Tallqvist (1787–1826). I Claes Tallqvists egen släkt har ingen person med tysk börd identifierats och inte heller via hans maka Magdalena Östman verkar man kunna hitta en koppling till Tyskland. Claes Tallqvist torde således ha fått målningen till sin ägo en annan väg – kanske han helt enkelt gillade konst (som samlare skulle han emellertid vara ett sällsynt fenomen i Finland på denna tid).

Handelsmän från Danzig hade kontakter med Finland redan i slutet av medeltiden, så det lär åtminstone teoretiskt sett vara möjligt att porträttet kommit till Finland kanske till och med när det var nygjort, eventuellt med en handelsman som flyttat från Danzig till Finland eller annars i samband med handelsrelationerna med Ostpreussen. Det är osannolikt att Claes Tallqvist skulle ha lånat ut ett släktporträtt till rådhuset. Tallqvists frånfälle strax efter att målningen utlånats torde ha gjort det oaktuellt att återbörda målningen, vilket också talar emot att det skulle vara fråga om ett släktporträtt.

På detta tyder även att sonen Claes Johan Tallqvist (1816–1857), som fortsatte som handelsman i Raumo och senare satt som rådman i staden, har fortsatt det lån som hans far gav. Släktlinjen slutar med honom, vilket kanske förklarar att målningen stannade kvar i rådhuset fram till 1884. Eftersom målningen var utlånad, kan man anta att syftet var att hänga upp en vacker målning av hög kvalitet som ansågs vara representativ som prydnad i rådhuset.

Varför man för detta ändamål valde ett porträtt föreställande en okänd kvinna, förblir en hemlighet. Målningen torde dock redan då vara förknippad med uppgift (som emellertid nedtecknades först senare) om att det föreställer en prinsessa av ätten Vasa. Kopplingen till kungahuset i Sverige och tanken om porträttmodellens kungliga börd har kanske varit en tillräcklig grund för att ställa ut målningen i rådhuset.

Föremålen är för närvarande inte utställd.

Jouni Kuurne