Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Maj 2017


Myntskatten från Bertby i Saltvik




Kuva 1 pieni
Bertbyskatten. Depåfyndet hör till Helsingfors universitets mynt- och medaljsamling, som är deponerad i Nationalmuseets myntkabinetts samlingar. Bild: Frida Ehrnsten, Nationalmuseum.

Kuva 2 pieni

Dirhamer.

Kuva 3

Abbasid-dirham ur Bertbyskatten. Myntet är präglat under kalifen Harun al-Rashid i Madīnat as-Salām (numera Bagdad) år 189, enligt vår tideräkning år 804 eller 805. I mitten på åtsidan finns trosbekännelsen ”Det finns ingen gud utom Gud…”, på frånsidans mittfält står det ”Muhammed är Guds sändebud”.
Måndagen 12 juni 1876 hittade tioåriga Karl Mattsson tillsammans med sin bror Oskar en 1000 år gammal vikingatida skatt. Bröderna som bodde i Bertby i Saltvik på Åland hade blivit skickade ut på ängen för att samla trämaterial till en gärdsgård. Under tvåhundra meter från hemmet, rakt bredvid vägen, fick Karl syn på något konstigt. I marken skymtade övre delen av en gammal flaska. Bronsflaskan visade sig vara söndervittrad och i och kring den hittades en mängd gamla silvermynt. Källorna avslöjar inte vad pojkarna tänkte i den stunden, men fyndet måste ha varit en rejäl överraskning. De lokala myndigheterna skickade fyndet till Helsingfors universitet, dit det inlöstes för 471,94 mark (ca 1840 euro i dagens penningvärde). Mynten vägde sammanlagt 558 gram och enligt katalogen bestod fyndet av 643 hela mynt och 216 fragment.

Skatten som pojkarna hittade är enligt årtalet på det yngsta myntet gömd tidigast år 874 eller 875 och den största så här tidiga myntdepån från Åland och hela Finland. Under vikingatiden (ca 800–1050) hämtades österländska mynt till Östersjöområdet via Ryssland. På nuvarande finskt område har man hittat över 2000 dylika, av vilka nästan två tredjedelar på Åland. Dessa silvermynt, alltså dirhamer, väger ca 3 gram. På båda sidor on mynten finns arabisk inskrift som består av religiösa citat, namnet på myntorten och årtal enligt den islamiska tideräkningen. På senare mynt finns också ofta namnet på myntherren utsatt. Här i Norden skedde på den tiden betalning med silver ännu enligt vikten, så myntens ursprung hade inte så stor betydelse. Det viktigaste var en god silverhalt och därför testades mynten ofta med små hack eller genom böjning. Silvermynt och silverstänger kunde användas som betalningsmedel, å andra sidan gjorde man också hängen av mynten.

Bronsflaskan i vilka mynten hämtats till Åland är av orientaliskt ursprung, möjligtvis från Transoxanien i Centralasien. Dess närmaste motsvarigheter hittar man i Sveriges samtida fynd från Östergötland, Gotland, Öland och Uppland. Skattens alla mynt är dirhamer. De äldsta mynten är från den Umayyadiska dynastin, vars huvudstad var Damaskus i Syrien. Enligt vår tideräkning är dessa mynt präglade under första hälften av 700-talet i Wasit, sydost om Bagdad. Största delen av mynten är ändå dirhamer från Abbasidkalifatet, från nuvarande Irak, Iran, Armenien, Uzbekistan och Afghanistan, från slutet av 700-talet och 800-talet. Myntimitationerna, åtminstone 115 stycken, utgör en ovanligt stor del av skatten och en del av dessa är präglade med samma stampar. Troligen är de från Khazarernas område i nuvarande Ukraina, södra Ryssland och Kaukasus. Detta tyder på att mynten och flaskan skulle ha hamnat här uppe i norr just via Khazarerna.

Bertbyskatten är inget unikt fall. På de åländska öarna har man hittat åtminstone tio myntdepåer som innehåller enbart österländska dirhamer. Till skillnad från invånarna i Fastlandsfinland så deltog ålänningarna på 800- och 900-talen i vikingarnas resor i österled och åkte med över Volgarutten. Alla myntfynd berättar ändå inte alltid nödvändigtvis om direkta kontakter österut, utan mynten kan också ha hamnat här via mellanhänder, t.ex. från Gotland som var Östersjöområdets viktigaste handelscentrum under vikingatid.

Det är omöjligt att veta vem som gömt undan denna skatt och varför. I alla tider har människor gömt sina värdeföremål i marken. Gömmorna kan vara förknippade med krig och oroligheter, men också i fredstider har man lagt undan sina rikedomar. Marken var den säkraste platsen att förvara värdemetaller, speciellt om det inte fanns åtgång till dem direkt efter anskaffandet. Så var säkert ofta fallet med mynten, före de blev till vardagliga betalningsmedel. Myntskatter har kunnat läggas undan på en och samma gång, eller så kan de ha varit i aktivt bruk under flera generationers tid. Största delen av dem har blivit kvar i marken eftersom den som gömt undan skatten av orsak eller annan aldrig kunnat återvända för att hämta sina rikedomar. Knappast har någon ändå glömt eller på flit låtit bli att hämta en så värdefull gömma som till exempel myntskatten från Bertby i Saltvik.

Bertbyskatten finns utställd i Nationalmuseets förhistoriska utställning.

Frida Ehrnsten

Litteratur:

Fagerlund, L. W. 1937: Anteckningar om anmärkningsvärda fynd av mynt i Ålands jord, Åland X, 119–160.

Granberg, Beatrice 1966: Förteckning över kufiska myntfynd i Finland, Studia Orientalia 34, Helsinki.

Lagus, Wilhelm 1900: Om mynt funna i finsk jord, Numismatiska anteckningar II. Bidrag till kännedom af Finlands Natur och Folk 60, Helsingfors.

Talvio, Tuukka 2002: Coins and Coin Finds in Finland AD 800–1200, Iskos 12, Suomen Muinaismuistoyhdistys, Helsinki.