Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - September 2005


Halssmycke av Fredrik Tiander


Halssmycke
Halssmycket på bilden ingår i Finlands nationalmuseums samlingar och bär Fredrik Tianders mästarstämpel (FT) från år 1855.
Man knöt smycket runt halsen med banden som var fästade vid kedjornas öglor. Smycket som härstammar från Itis har skaffats till Studentavdelningarnas etnografiska museums samlingar på 1880-talet.
Bild: Markku Haverinen, Museiverket (Klicka på bilden för större version)
Halssmycken som bestod av silverplåtar, kedjor och hängen har varit den viktigaste folkliga smycketypen i vårt land vid sidan av ringar och olika spännen. Smycket har på sin tid varit en omtyckt fästmansgåva och ett brudsmycke. Förebilder för dessa allmogesmycken var empirens filigran- och emaljdekorerade guldhalsband. Dessa smycken hade utgått ur högreståndsmodet genast i början av 1800-talet.

Tillverkningen av halssmycken i silver koncentrerades i början av 1800-talet till Tammerforstrakten och Österbotten. Under 1830-60 talen var produktionen riklig i östra Nyland, främst i Lovisa, Borgå och Fredrikshamn. Av tillverkarna var Tianders guldsmedsaffär i Lovisa den mest kända. Den var verksam under åren 1823-1869.

Fredrik Tiander (f. 1800) inledde sin karriär som 14-åring i sin hemstad Borgå som lärling hos guldsmedsmästaren Lars Broman. Fem år senare utsågs Fredrik Tiander till gesäll av Helsingfors guldsmedsämbete och år 1823 blev han beviljad burskap och mästerskap i Lovisa.

Tianders verkstad fanns i anslutning till familjens bostad och var anspråkslös. Verksamheten var dock omfattande, ty som mest arbetade ett tiotal personer i verkstaden. Maskiner fanns åtminstone inte i början i verkstaden. Guld- och silverprodukter såldes i en separat butiksbod.

Halssmycken som tillverkats av Tiander avviker från de samtida såväl till formen som till dekoren och bilder en skild grupp. Plåtarna på Tianders smycken har ingraverade lövmönster och gott om kedjor och små blad. På 1840-talet hittade Tiander på att börja fästa röda slipade glasstenar i silverplåtarna. Förebilden för dem torde ha varit de ryska empiresmyckenas röda ädelstenar.

Tianders halssmycken blev mycket populära. De kombinerade färgrannheten i de allmänt använda banden av glaspärlor med ädelmetallens värdighet och status. Dessutom hade smyckena trots sitt eleganta utseende ett skäligt pris. Deras silverhalt var nämligen låg. När välstånd inom Lovisa stads ekonomiområde ökade på 1840-talet kunde allt flera ynglingar utom ring köpa också ett halssmycke i silver till sin fästmö. Under närmare tre decennier kom det att bli tradition i Lovisatrakten att skaffa sig ett av Tianders halssmycken med röda stenar.

Efter 1800-talets mitt avtog efterfrågan på halssmycken tydligt. Bruket av folkdräkter var inne i en brytningstid och inte heller halssmyckena hade längre samma betydelse som förr. Efter Tianders död i 1869 var det inte längre några som tillverkade dylika. I slutet av århundradet var de redan färdiga för museerna, i vilkas samlingar det finns ca hundra bevarade halssmycken.

Två silverringar av Fredrik Tiander finns till påseende i basutställningen Ett land och dess folk i rummet 220 på museets 2:a våning.

Raila Kataja

Mera om gamla smycken:
- Fagerström, Raimo: Suomalaisia antiikkikoruja. Porvoo, 1989.
- Porvoon museo: Vanhoja koruja Porvoonseudulta. Itäuusmaalaisia hopeisia kaulakoruja, hiuskoruja Porvoon museon kokoelmista. Porvoo, 1998.
- Tamminen, Marketta: Loviisan kulta- ja hopeasepät. Loviisan kaupungin museo;  Julkaisuja 5, 1995.