Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Februari 2005


Köttvakt


Köttvakt


Köttvakt på takställningar.
Bilder: Museiverket (Klicka på bilderna för större versioner)
Torkning av kött utomhus har varit en av de äldsta konserveringsmetoderna såväl i Finland som på annat håll. Torrkött omnämns rikligt i gamla dokument som gäller Finland. Torrkött förekom mycket allmänt i 1500-talets räkenskapsböcker. Från Finland exporterades på 1700-talet torrkött t.ex. till Sverige, där det såldes i Stockholm till herrgårdar och bruk på landsbygden. Till Hammarby bruk i Västmanland hade man enligt brukets räkenskaper i september 1730 i Stockholm köpt "1/2 skålpund finskt torkat kött".

Kött från nötboskap, får och ren kunde torkas. Innan köttet hängdes upp för att torka saltades det lätt. Kött som lagts i salt på hösten fick torka på våren. Köttet luft- och soltorkades på vårvintern, i februari - mars. På det här sättet fick man soltorkat kött. Vanligtvis hängdes köttet upp vid husgaveln och täcktes över med nät, så att fåglarna inte kom åt att picka i köttet. Köttet torkades i 5-6 veckor tills det blev alltigenom hårt. Väggtorkat kött som hade förvarats i boden höll i långa tider. Det användes speciellt som proviant eller kokades tillsammans med korngryn, potatisklyftor och kålrot till torrköttsvälling.

Torkning av kött genom upphängning på krokar på väggen eller under takskägget har varit en uppskattad metod i områden, som tidigare omfattat hela Finland samt i grannområden. I ryska Karelen har torkning av kött utomhus länge varit i bruk.

I Österbotten, Lappland och i områden som gränsar till Karelen (Korpiselkä, Suojärvi, Ilomants) har torkningen av kött skett på särskilda ställningar på hustaken. Ställningar för torkning av kött på hustak är en kulturföreteelse med finskt ursprung. Företeelsens spridningsområde torde tidigare har sträckt sig över hela norra och östra Finland. Från norra Finland kunde spridningen märkas även i det svenska Västerbotten, där torkställningar som byggts på taken har varit allmänna och bruket av dem har sträckt sig ända till Nordnorge vid Ishavskusten. Spridningen i norra Finland och i Sverige samt i Nordnorge följer den finska bosättningen. Enstaka uppgifter om torkställningar har påträffats utanför språkgränsen endast i Norrbotten i Sverige och i Lappland. Samerna har använt egna speciella metoder för köttorkning, dvs. separata torkskjul, vilka även i finska byar är kända under namnet luovve (fi. lava).

Eftersom det var svårt att placera skyddsnät för fåglar på takställningar (fi. lihahepo) använde man i Kolari och Turtola en s.k. köttvakt, vars armar svängde i vinden och sålunda vaktade kött som lagts ut för att torka på ställningar. Den så fordom skrämmande köttvakten har ögon av knappar och skägg, som bestod av en remsa fårskinn fastspikat på hakan och vilket senare blivit bortslitet av vinden.

Köttvakten hämtades till museet av Ilmari Manninen från Pello i Turtola år 1929.

Litteratur: Ilmar Talve 1961. Folkligt kosthåll i Finland. En översikt. Gleerup, Lund 1977.

Pirkko Sihvo