Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Januari 2012


Lekspis


Leikkihella edestä

Leikkihella päältä

Leikkihella takaa

Lärdom lekande lätt


Under 1800-talets lopp började man allt mer se hushållsarbetet som ett yrke, som krävde utbildning eller en särskild uppfostran.  Genom lekar skulle flickorna bekanta sig med sin kommande inflytelsesfär; nämligen hemmet. Kokkonsten ansågs vara den viktigaste bland kvinnornas färdigheter och också den kunde läras genom lek. Rollen som husmor blev bekant då man imiterade moderns eller kokerskans sysslor. Lekspisar och dockkokböcker kom ungefär samtidigt ut på marknaden och tillsammans bildade de en grundval för flickornas undervisning i hemkunskap.

 Vid en stor lekspis fick barnet själv en aktiv roll som inte enbart grundade sig på fantasier, till skillnad från bland annat dockskåpens miniatyrvärld. Inlärningen främjades också av att matlagningen sedan gammalt hört till småflickors och -pojkars favoritlekar. Barn älskar ju att blanda, smaka och lägga till ingredienser. För ett bra slutresultat krävdes både koncentration och uppmärksamhet. Om det till råga på allt brann en riktig eld under grytan torde framgångens glädje ha varit gränslös.

I den år 1896 utkomna boken Haustöchterchens Kochschule für Spiel und Leben anvisar Anna Jäger barnen bl.a. på följande vis: "Det som nu är munter lek, kommer också senare att förbli en kär sysselsättning. Då det någon gång blir din plikt, kommer den att vara dig angenäm och lekande lätt fullföljer du den, liksom du redan i lekarna övat. Tillred goda måltider åt dina dockor, snart är det skedet förbi och då kan du glädja din far med hans favoriträtter". Dessa uppmuntrande ord känns idag, särskilt med tanke på nutidens säkerhetskriterier, närapå omöjliga att förverkliga.

De första dockköken tillhörde dockhusen och var närmast prydnadsföremål för vuxna. Då man så småningom började beakta barn som individer och barndomen som ett eget livsskede, skedde en förändring. I slutet av 1700-talet tillverkade man redan särskilt för barn ämnade dockkök, oftast gjorda i trä. Dockspisarna, som påminner om riktiga köksspisar, gjorde sitt intåg i mitten på 1800-talet. Sedan dess har de varit en del av barnkammarens utrustning. Deras popularitet var som störst mellan 1870-1940. Stora fritt stående metallspisar, som till en början uppvärmdes med alkohol, hade flera kokplattor, vattenbehållare och bakugn. På dem kunde riktig mat tillredas, som barnen sedan själv kunde äta.

Lekspisar var ursprungligen ett privilegium endast för rika borgarbarn eller adliga. Arbetarbarn måste o sin sida ofta vara med då leksakerna tillverkades. För dem var så påkostade leksaker utom räckhåll. De dyrbara spisarna var också farliga, eftersom grytorna placerades direkt på den öppna elden. På så sätt utnyttjades värmen bäst. Det berättas att dockkök och -spisar i själva verket oftast använts bara under en kort tid runt julen, då de placerats under granen med full utrustning.

Barnen fick, under de vuxnas uppsikt, leka med dem tills granen fördes ut. Efter det packades leksaken in i väntan på nästa jul. Det finns ett julkort som åskådliggör ämnet; på bilden har två flickor just lagat mat på sin Märklin-spis, i bakgrunden ser man ett dockkök i trä och julgranen. Bruket kan förklaras med faktumet att julen traditionellt varit en tid för flitigt kokande och stekande också i de vuxnas värld.

Speciellt populära var lekspisarna i Tyskland. Oftast tillverkades de i tenn eller pressat stål, inte i gjutjärn liksom i USA. De två möjligen kändaste tyska leksaksfabrikanterna, Märklin och Bing, tillverkade huvudsakligen tåg och bilar för pojkar, men också spisar för flickor. Fram till 1960-talet fungerade spisarna på riktigt. På 1920-talet började eluppvärmda spisar synas i leksaksreklamerna. De var visserligen säkrare, men också dyrare och fick därför länge vänta på sitt genombrott in i barnens värld. På nutidens spisar gjorda i trä eller plast kockar man bara på lek. På så sätt har leksaken förlorat det möjligen väsentligaste av sin ursprungliga betydelse.

Eftersom spisarna vanligtvis inte har några uppteckningar kan man gissa sig till tillverkaren enbart på basen av formen och utsmyckningen. Fabrikernas bevarade produktlistor underlättar också definieringen. Nationalmuseets präktiga plåtspis är ett Märklin alster från början av 1900-talet. En motsvarande finner man i Märklins katalog från år 1909. Där lovordas den lyxiga utrustningen och dessutom erbjuds fyra olika materialalternativ för föremålen. Skilt nämns den säkra, inställbara alkoholuppvärmningen och värmelamporna för fem stycken lågor.

Nationalmuseets spis torde vara av den versionen vars skyddsräcke och beslag är gjorda i nickel, liksom också kokkärlen. De reliefprydda sidorna har gjorts blågråa. Hörnen är inramade med ljusa dekorationslister. I den polerade skivan av stålplåt finns sex stycken hål för kärl. I fyra av hålen finns ett bränneri i plåt. I hålet i mitten av den bakre raden finns inget bränneri och framför ligger ugnen. Under finns ett lägre bränneri, vars lock kan regleras med hjälp av hävstången som syns nere på framsidan. Brännerierna tänds på genom plåtluckorna, på baksidan finns det motsvariga öppningar för samma ändamål.

På båda sidorna sticker brännerikonstruktionens pipformade ändor med skruvbar kork fram. Till ugnen hör två plåtar, varav den ena har ett munstycke. Andra tillbehör är en vattenbehållare med lock, en gryta, en tekanna, en omelettpanna, samt fem stycken spisringar med vilka man kan justera öppningen på kokhålet. Skorstenen fattas, liksom också kastrullen som nämns i katalogen. Hela ståtligheten står på fyra stycken bastanta fötter formade som tassar. Vid denna äkta spis har en liten kock kunnat trolla fram riktiga delikatesser till sina dockor och gäster. De framgångar som upplevts med drömleksaken har säkert senare i livet återkommit som glada minnen.

Lekspisen finns utställt i Finlands nationalmuseums basutställning Suomi Finland 1900 i rummet 127.

Outi Flander