Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - April 2012


Rosenrya


Rosenrya
Rosenryan på bilden är det senaste tillskottet till Nationalmuseets samling med drygt 600 ryor. Denna svartbottnade rya, som kommer från Etseri, inramas av en rosenranka som slingrar sig på en spaljé. Den mellersta delen fylls av en naturtrogen, frodig blombukett med rosor, liljor och förgätmigejer. Bild: Markku Haverinen, Museiverket

Korsstygnsmodell
Korsstygnsmodell av firman Hertz & Wegener från Berlin. Dessa mallhäften hade ett direkt inflytande på motiven i våra allmogeryor. Bild: Nationalmuseets samlingar.
(Klicka på bilder för större version)
Rosenryornas historia har en nära koppling till märkdukar; inramade hantverkskonststycken, som man broderade i korsstygn med bland annat bokstäver, siffror, monogram, årtal och olika symboler. I England och Tyskland går märkdukarnas historia tillbaka ända till 1500-1600-talen, i Finland blev de vanliga under 1700-talets senare hälft. Blomstringstiden för märkdukarna inföll under den första halvan av 1800-talet. Mot slutet av århundradet hade det ursprungligen borgerliga fenomenet blivit vanligare även i allmogens hem.

På 1800-talet publicerades många mallböcker och -häften för märkdukar särskilt i Tyskland, men också i England och Frankrike. Olika stilriktningar påverkade mallarnas motiv. Romantiken, vars motiv uttryckte en beundran för antiken, förde med sig bland annat romerska vaser, ymnighetshorn, blomsterkransar samt kinesiska lusthus jämte broar. Den så kallade engelska stilen föredrog naturliga blomstermotiv och den så kallade Berlinstilen från 1830-40-talen förde med sig stora figuruppställningar och stora blombuketter.

I slutet av 1870-talet utvecklades i Tyskland en ny stilriktning för korsstygnsmallar, den så kallade nationella inredningsstilen, i vars anda man tryckte en stor mängd korsstygnsmallar från gamla mallböcker. Dessas mallar som spred sig över hela Europa, Förenta Staterna och Australien hade även stor inverkan på motiven i de finländska folkliga ryorna. Skickliga ryavävare anpassade korsstygnsmallarna till ryatekniken genom att ersätta varje korsstygn med en garntofs.

De nya syntetiska fabrikstillverkade färgerna blev vanligare mot slutet av 1800-talet. Dessa färger som var starkare och mer hållbara än de tidigare färgerna ersatte snabbt de gamla växtfärgerna. Tack vare syntetfärgernas relativt förmånliga pris kunde även enskilda hushåll köpa dem. I rosenryor med svart botten kom de nya färgkombinationerna, turkosblått, gällt gult, violett och olika nyanser av rött särdeles väl till sin rätt.

I slutet av 1800-talet vävdes rosenryor på olika håll i Finland. Ofta vävdes ryorna av professionella vävare och samma mallar användes såväl i Österbotten som på Åland, i Satakunta och i Nyland. Rosenryor användes både som vigselryor och som glansbildsliknande prydnader i salen. Deras popularitet höll i sig ända fram till 1900-talets mitt.

Rosenryor har inte alltid uppskattats lika mycket som andra allmogeryor. En orsak till detta kan anses vara att ryorna är relativt nya, och å andra sidan att de baserade sig på korsstygnsmallar. Rosenryorna representerar dock den sista blomstringsperioden för allmogens ryavävning och som sådana förtjänar de sin plats vid sidan om våra andra allmogeryor.

Raila Kataja

Källa:
Pirkko Sihvo: Rakas ryijy. Suomalaisten ryijyt. Museiverket, 2009.