Silver ur de historiska samlingarna

Dryckeskanna, s.k. hansakanna

Tallinn (Reval), slutet av 1500-talet. Höjd 23 cm.

Trots namnet används dryckeskannan som ett stop, med andra ord har man druckit direkt ur det. Dryckeskannor var avsedda för att dricka i huvudsak öl ur, men ibland drack man vin ur dem. Kannans cylinderformade, höga och smala utformning är typisk för dryckeskannor från 1500-talet. Benämningen hansakanna är en hänvisning till det av Östersjöregionens kuststäder bildade och redan på medeltiden aktiva Hansaförbundet, och att motsvarande kannor användes vid förmögna hansaköpmäns fester på olika håll kring Östersjön.

Denna i Tallinn tillverkade, delvis förgyllda kannans värde och högtidliga utseende betonas av delvis graverad och delvis gjuten renässansornamentik. Soldaten som står på locket har med största sannolikhet hållit en flagga i höger hand av vars stång endast en del har bevarats. Skölden som soldaten bär vid sin sida är kanske snarare avsedd för användning i parader än strider.

Dryckeskannan är en del av ett i Nivala gjort skattfynd. Gömman upptäcktes 1891 av torparpojken Leonard Antinpoika Mustakangas från Kolmikangas i Nivala. Skatten var nedgrävd i marken. Utgående från de övriga silverföremålen, bägaren, muggen och skedarna, som ingick i fyndet, hade föremålen sannolikt gömts under den stora ofreden mellan 1713–1721. Man har hittat flera gömmor runtom i Finland som vanligen bestått av plåtmynt av koppar eller silvermynt och -föremål, som grävts ned under krigs- och kristider.

Fagerström 2000, s. 12–13.

Dryckeskanna

Abraham Carré, Stockholm, eller Hans Meijer, Åbo, mellan åren 1694–1716. Höjd 14 cm.

Dryckeskannan är en barockkanna av tysk typ, rikligt dekorerad med drivningsutsmyckningar. Den cylinderformade stommen, det platta locket, de tre kulformade fötterna och lockets knopp är typiska drag för barockdryckeskannor. Också kannans storlek är sedvanlig: barockkannor tillverkades i allt från små dryckeskannor på några deciliter till överdådiga lyxföremål som rymde flera liter. Dryckeskannorna var vanligen avsedda för att dricka öl ur.

Kannan har såväl stockholmaren Abraham Carrés som Åbobon Hans Meijers stämpel. Det står oklart vilken roll Hans Meijer har haft i tillverkningen av kannan. Meijer verkade som kontrollmästare i Åbo under åren 1695–1716, vilket innebär att stämplingen kan betyda att han har kontrollerat silverhalten i kannan.

I sidan av kannan har man drivit ett motiv kopierat efter Matthäus Merias äldre gravyr (1630), där Karthagos drottning Dido anskaffar ett markområde för att grunda staden Karthago. I den drivna utsmyckningen av dryckeskannorna använde man under barocken ofta blommotiv, men kannornas sidor kunde även vara släta, varvid utsmyckningen fokuserades till de gjutna delarna och locket.

32100:1 Aspelin-Haapkyläs samling

Fagerström 2000, s. 38–39.

Borg 1972 (1935), s. 55–57.

Kuurne 2018, s. 66–67.

Soppskål

Nils Enberg, Åbo, 1766. Höjd 35 cm.

Denna soppskål är fulländad rokoko och har en kraftigt konvex skål och ett lock indelat i fält med för rokokostilen typiska vågformade linjer. De kartuschsköldaktiga fötterna och handtagen i båda ändorna är gjutna, likaså den plastiska sparrisknoppen, som fungerar som lockets handtag.

Nils Enberg (verksam i Åbo 1752–1779) började som lärling i Stockholm och avlade godkänt gesällprov 1746. När Johan Wittfooth 1752 flyttade till Sverige, tog Enberg över ledningen av dennes arbetsverkstad och tillverkade sitt mästerstycke 1752. Enbergs änka fortsatte verksamheten 1779–1782 då deras son Nils Enberg var gesäll. De av Nils Enberg tillverkade rokokoföremålen är silverföremål av högsta kvalitet som tillverkats i Åbo. Denna soppskål är det mest överdådiga silverföremål som tillverkats i Finland på 1700-talet.

Soppskålen har ursprungligen tillhört landshövdingen för Kymmenegårds län, överstelöjtnant Johan Herman Lode (1739–1817). Statsrådet köpte soppskålen 1975 och gav den sedan till republikens president Urho Kekkonen i 75-årsgåva.

Fagerström 2000, s. 62–63.

Borg 1972 (1935), s. 70–71.

Dryckeskanna, del av det s.k. Östansjö arvsilvret

Johan Nützel, Stockholm, 1695. Höjd 21 cm.

I locket, botten och sidan av denna ovanligt stora, cylinderformade kanna har man infällt totalt 45 silvermynt, vars frånsidor syns på insidan av kannan. Bortsett från mynten är utsidan förgylld, insidan är alltigenom förgylld. Av mynten är 24 svenska, 20 tyska och ett är danskt. Det äldsta myntet är en tysk daler från 1530 (hertig av Sachsen, Georg der Bärtige), det yngsta myntet är svenska Carl XI:s riksdaler från 1676. En del av mynten är minnesmynt.

Tack vare storleken och den höga kvaliteten på hantverket är kannan snarare avsedd att vara förutom ett tecken på ägarens förmögenhet, även ett prov på guldsmedens skicklighet än ett verkligt bruksföremål. Böjningen av mynten så att de passar kannans yta och den genomgående fyllningen av ytan dem emellan med en dekorativ klängväxt i relief är ett tecken på enorm yrkesskicklighet. Även den rikliga förgyllningen berättar om förmögenheten som har lagts ned på kannan.

Kannans länkaktiga, fyrkantiga handtag slutar nedtill i en sköldaktig breddning. I överdelen av handtaget finns en relief av ett lejon som stöder skölden samt en plastiskt formad, kulformad knopp, på vilken man har avbildat ett lejon som springer ur mitten av bladen. Kulbenen är bladprydda och har ett lejontema, och påminner om knoppen på handtaget.

Denna kanna tillverkad av Johan Nützel är ovanligt stor, vilket innebär att en med öl fylld kanna på flera liter är så tung att det skulle vara besvärligt att dricka från den (kannan i sig väger drygt 3,2 kilo).

I botten av dryckeskannan har man graverat en exceptionellt lång signering av guldsmeden på latin, av vilken framgår även beställaren och tillverkningstidpunkten: me fecit et concinnavit Holmiae Joh. Nissel pro. Joh. Philippo Kilbergero secr. et not. publ. eiusque uxore Euphros. Mar. Belocew mence maio anno 1695 (”jag gjordes och planerades i Stockholm av Johan Nützel till sekreterare och notarius publicus Johan Philipp Kilberger och dennes maka Euphrosyne Maria Belocew i maj år 1695”). Kannan har utan tvekan tillverkats för bröllopsfestligheter.

Även kannans senare ägare har insett kannans ovanlighet och värde, vilket framgår av den graverade texten på dryckeskannans lock, där kannan tillsammans med en del andra silverföremål förordnades bli fideikommiss för Östansjö rusthållning (Kaitainen) i Tövsala: Handelsmannen och Notfiskare Ålerman i Stockholm Högachtad herr Johan Österman, föd d. 24: Junii 1695 död d. 23 September 1764 Testamenterar denna Silf[ve]r kanna til Rusthållet Östansiö i Töfsala sockn, såsom fidei Commis för alla de manliga arfingar af des Släkt, som sam[m]a Rusthåll koma att bebo, med vilkor at hvarken pantsätjas, försäljas eller bortskienkas ;;; wäger 242 lod.

Johan Österman donerade en dryckeskanna av silver som fideikommiss till en annan rusthållning i sin ägo, Kaurissalo i Gustavs. Den ifrågavarande kannan är nyare (den tillverkades av Henrik Wikström 1828 i Nystad), men i kannans sidor och lock har man infällt silvermynt på samma sätt som kannan från Östansjö.

Tekanna

Nils Enberg, Åbo, 1779. Höjd 17 cm.

På båda sidorna om den här runda tekannan har man drivit rosengrenar. Formen på lockets höga, bakåtvälvda lock och handtagets välvning matchar varandra, och på locket ser vi en plastisk, gjuten blombukett. De små bladlika fötterna är gjutna. Den korta, välvda pipen har en liten hulling för tesilen vid piptippen. Mittendelen av handtaget är av svärtat trä, såsom var brukligt för kannor på 1700-talet.

Den tidigaste informationen om tekannan i Finland är från 1737 i Uleåborg, då guldsmeden Carl Jacob Mellin tillverkade tekannan som sitt mästerstycke. Eftersom man var tvungen att betala skatt på te och kaffe, har tekannan mersom varit ett tecken på tidsenlighet än hur vanligt det var med tedrickande.

Nils Enbergs produktion var omfattande och i synnerhet hans rokokoproduktion representerar toppen av sin tid både vad gäller design och hantverk.

Fagerström 2000, s. 66–67.

Borg 1972 (1935), s. 70–71.

Kaffekanna

Carl Fredrik Borgström, Åbo, 1786. Höjd 23,5 cm.

Den här cylinderformade kannan med kort och rak pip samt löstagbart handtag var en för den gustavianska tiden typisk kaffekanna. Pelarformen följer den tidsepokens neoklassicistiska stilideal. Det svarvade handtaget är av ebenholts och såsom då var vanligt, är det fäst vid kannans stomme med en tunn silvertapp. Det profilerade, lösa lockets knopp utgörs av en gjuten, plastisk blomma. I utsmyckningen av kannan har man även använt smala, gjutna silverband.

Carl Fredrik Borgström (verksam i Åbo 1779–1809) studerade i Helsingfors och avlade där ett godkänt gesällprov 1775 och fick sitt mästarbrev 1779. Borgströms maka var Catharina König, änka efter den i Åbo verksamme guldsmeden Daniel Hall. Borgström var framgångsrik och hade flera lärlingar och gesäller i sin arbetsverkstad.

Fagerström 2000, s. 87–88.

Borg 1972 (1935), s. 76.

Kaffekanna

Carl Johan Eklund, Tammisaari, 1815. Korkeus 26,5 cm.

Carl Johan Eklund (toimi 1813–1822) oli kotoisin Tenholasta. Hän opiskeli Tammisaaressa Henrik Dahlmanin työhuoneessa ja sen jälkeen eri kultaseppien luona Turussa ja Tammisaaressa. Eklund asettui Tammisaareen 1813. Lopetettuaan toiminnan kultaseppänä hän muutti Porvooseen ja myöhemmin Helsinkiin, mutta ilmeisesti ei enää työskennellyt kultaseppänä.

Kookkaan ja painavan kahvikannun kylkeä kiertää kaiverrettu friisi, jossa on kuvattuna viininlehviä ja viinirypäleterttuja; kyljen yläharjassa kaiverruksen yläpuolella kiertää valettu meandernauha. Korkealle nouseva nokka on linnun pään mallinen. Kahva on veistetty visakoivusta.

Lähde:

Borg 1972 (1935), s. 168.

Kaffeservis (kanna)

Hjalmar Fagerroos, Helsingfors, 1910. Kannans höjd 21 cm.

Fram till avvecklingen av skråväsendet på 1860-talet designade guldsmederna i stor utsträckning föremålen som de tillverkade. Designförmågorna berodde på tillskansade och tillägnade influenser och kunskapen att tillämpa dem. I slutet av 1800-talet ökade den industriella tillverkningen även inom silversmedsarbetet, vilket hade som följd att den konstnärliga nivån på föremålen sjönk. Undantag förekommer givetvis.

Föremålen i kaffeservisen, som tillverkats i Hj. Fagerroos arbetsverkstad, upprepar inte historismens formspråk, utan designen av dem är återhållsam och har vertikala indelningar som minner om den klassicistiska pelarformen. Föremålens raksidiga stomme med oval diagonal har på ytan indelats i smala, vertikala och rektangulära fält, som separeras av låga, drivna kanter. I basen av kannans knopp och handtag ser vi dekorativa ringar av ben. Föremålen är förgyllda på insidan.

Nattvardskalk från Ijo kyrka

Okänd guldsmed, 1625. Höjd 18 cm.

Nattvardskalken donerades 1625 till Ijo kyrka. Nattvardskalken har medeltida stildrag, till exempel är dess fot av gotisk stil. Bägaren har en rund botten, breddas uppåt och har en slät yta. Foten är sexkantig. Den något platta noden har rombformade knoppar och i dem har man graverat bokstäverna IESVSS (eller S [Sanctus?] IESVS). Fotplattan fördelas rosettartad i sex delar där vi ser ett drivet dekorativt band. Fotplattans nederkant är profilerad. På fotplattan har man fäst en liten, gjuten korsfäst figur, vid vilken man har graverat ett enkelt kors på foten. Fotplattan har blivit intryckt och brustit.

På fotplattan har man graverat Banérsläktens vapen och texten: HER *SCWANDE* *BANER* j625* *jIO *SOCHEN*. I kanten av fotplattan ser vi en oigenkännlig slagen stämpel, som har uppfattats vara ett bomärke.

Denna nattvardskalk donerades till Ijo kyrka av riksrådet Svante Banér (1584–1628), som föddes på Djursholm i Sverige och dog i Riga, där han var guvernör. Den första besittningshavaren över Ijo friherreskap var den i Skåne födda Åke Axelsson Tott (1405/-07–1477). Ijo friherreskap var en av otaliga förläningar som från Finlands sida tilldelades adliga på 1400–1600-talen. Efter Svante Banér överläts förläningen 1652 till riksrådet, friherren Åke Natt och Dag (1594–1655). Kutym bland förläningshavarna var att donera till centralkyrkan inom sin förläning till exempel nattvardsföremål, ljusstakar, mässhakar och altarkläden.

Kaffeservis (sockerskål)

Hjalmar Fagerroos, Helsingfors, 1910.

Fram till avvecklingen av skråväsendet på 1860-talet designade guldsmederna i stor utsträckning föremålen som de tillverkade. Designförmågorna berodde på tillskansade och tillägnade influenser och kunskapen att tillämpa dem. I slutet av 1800-talet ökade den industriella tillverkningen även inom silversmedsarbetet, vilket hade som följd att den konstnärliga nivån på föremålen sjönk. Undantag förekommer givetvis.

Föremålen i kaffeservisen, som tillverkats i Hj. Fagerroos arbetsverkstad, upprepar inte historismens formspråk, utan designen av dem är återhållsam och har vertikala indelningar som minner om den klassicistiska pelarformen. Föremålens raksidiga stomme med oval diagonal har på ytan indelats i smala, vertikala och rektangulära fält, som separeras av låga, drivna kanter. I basen av kannans knopp och handtag ser vi dekorativa ringar av ben. Föremålen är förgyllda på insidan.

Kaffeservis (gräddsnäcka)

Kaffeservis (gräddsnäcka)

Hjalmar Fagerroos, Helsingfors, 1910.

Fram till avvecklingen av skråväsendet på 1860-talet designade guldsmederna i stor utsträckning föremålen som de tillverkade. Designförmågorna berodde på tillskansade och tillägnade influenser och kunskapen att tillämpa dem. I slutet av 1800-talet ökade den industriella tillverkningen även inom silversmedsarbetet, vilket hade som följd att den konstnärliga nivån på föremålen sjönk. Undantag förekommer givetvis.

Föremålen i kaffeservisen, som tillverkats i Hj. Fagerroos arbetsverkstad, upprepar inte historismens formspråk, utan designen av dem är återhållsam och har vertikala indelningar som minner om den klassicistiska pelarformen. Föremålens raksidiga stomme med oval diagonal har på ytan indelats i smala, vertikala och rektangulära fält, som separeras av låga, drivna kanter. I basen av kannans knopp och handtag ser vi dekorativa ringar av ben. Föremålen är förgyllda på insidan.

Kaffekanna

Design av Tapio Wirkkala, tillverkad av Kultakeskus Oy, Tavastehus, 1959. Höjd 19,5 cm.

Vid sidan av Bertel Jung är Tapio Wirkkala en av de designer som sedan 1950-talet mest anmärkningsvärt influerat utformningen av finländska silverföremål. Av silver designade Wirkkala såväl bruksföremål som konstföremål, som guldsmeder förverkligade utgående från Wirkkalas skisser. I Wirkkalas föremål betonas å ena sidan tidlöshet och å andra sidan förenligheten föremålens formspråk och tidsperiodens övriga finländska designföremål emellan. Även den vidstående kaffekannan är i sin till det yttersta avskalade och asketiska form tidlös, men den som vill kan i trähandtaget se en fortsättning på trähandtagen i kaffekannorna från slutet av 1700-talet.

Fagerström 2000, s. 180–183.

Sockerskål

Olof Robert Lundgren, Åbo, 1830-talet. Höjd 27,5 cm.

I nederdelen av denna sockerskål i Biedermeierstil ser vi ett brett band av drivna godronner vilket är en typisk dekoration för tidsperioden. Även användningen av gjutna silverband var typisk för tiden. På undersidan av skålen ser vi en krage som bildas av löv; den höga foten bildas av fyra ekblad, som på ovansidan böjs i en spirallagd form, som längst ned avslutas i en palmett och tass. I mitten av det konvexa locket finns en kulformad knopp och i basen av den ser vi en dekoration som bildas av löv.

Olof Robert Lundgren (verksam från 1821) var son till guldsmeden Olof Lundgren. Som lärling arbetade han under sin styvfar och F. Norring i Åbo, och efter några års vistelse i Stockholm erhöll Olof Robert Lundgren sitt mästarbrev 1821 i Åbo. Produktionen från Lundgrens arbetsverkstad var på sin tid den största i Finland.

Ursprungligen fanns det två likadana sockerskålar, men 1913 köpte man endast den ena till museets samlingar.

H6509 Antellska samlingarna

Borg 1972 (1935), s. 96–97.

Skål med lock

Otto Roland Mellins verkstad, Helsingfors, 1908. Höjd 21,5 cm.

I början av 1900-talet fanns det i Finland några designer, till exempel Erik O. W. Ehrström, som slumpmässigt designade ädelmetallarbeten, men de ägnade sig inte enkom till yrket som guldsmed eller designer av guldsmedsarbeten.

Otto Roland Mellin (verksam från 1860) var lärling i sin fars, Roland Mellins arbetsverkstad, avlade ett godkänt gesällprov 1853 och tillverkade sitt mästerstycke 1860. Mellin dog 1907, vilket innebär att skålen tillverkades i hans arbetsverkstad.

Skålen har ritats av en okänd designer, men dess stilistiska släktskap med europeiska arbeten, till exempel av den samtida firman Wiener Werkstätte, pekar på att designern var mycket medveten om internationella riktningar.

I kanten av locket ser vi en rektangulär skåra, som sannolikt är avsedd för skeden. Skålen och locket är förgyllda på insidan.

Borg 1972 (1935), s. 227.

Kaffekanna

Sigfrid Carlenius d. y., Torneå, 1765. Höjd 27,5 cm.

Kannans grundform är den för rokokokannor typiska päronformen. Det svartfärgade handtaget har täljts av trä. Sigfrid Carlenius den yngre (verksam 1754–1766) härstammade från Torneå. Efter att ha varit lärling under sin far, Sigfrid Carlenius den äldre, och sin styvfar, fick han sitt mästarbrev 1753 i Torneå, men hörde ändå till Stockholms guldsmedsskrå. Som ålderman för det egna skrået för guldsmeder, som grundades 1775 i Torneå, verkade Carlenius från skråets grundande ända till 1782. Efter att ha gett upp yrket som guldsmed, blev Sigfrid Carlenius 1782 handlare.

Te, kaffe och choklad, det vill säga kakao, var populära varma drycker på 1700-talet. De ostindiska kompanier som flera stater grundade hade importerat te till Europa i stora mängder sedan början av 1600-talet, och till och med kakaobönor importerades till Europa för första gången redan på 1600-talet. Kaffe blev favoritdrycken i Europa i slutet av 1700-talet, vilket i led med att kaffedrickandet och den allmänna kafékulturen blev allt mer populära påverkade uppkomsten av föremålskulturen.

Att ett såhär överdådigt föremål, som helt följer rokokoformerna, tillverkades i Bottniska vikens mest avlägsna avkrok berättar för sin del om den täta kontakten mellan kuststäderna i Bottniska viken och övriga Europa, och därigenom anammade influenser. Det geografiska avståndet till stilcentrumen syns inte i hantverkskunskaperna, utan närmast i dimensionerna.

Borg 1972 (1935), s. 379–380.

Pokal

Johan Wittfooth, Åbo, 1734. Höjd 18 cm.

Pokal- eller bägarmodellen, som breddas uppåt likt en trumpet, var vanlig under hela 1700-talet. Olika stilförändringar syns i dekorationerna och höjden på foten samt utsmyckningen av munkanten. Insidan av munkanten och fotringen på pokalerna är ofta förgyllda. I munkanten på den här pokalen ser vi ett stort, dekorativt senbarockmotiv, som drivits med korta linjer. I mitten av motivet ser vi ägarnas initialer, på ena sidan makans initialer A. E. D. (A… E…s Dotter) och på andra sidan sannolikt makens initialer P. E. M.

Johan Wittfooth (verksam i Åbo 1733–1752) började som lärling i Stockholm och avlade där gesällprovet. Mästerstycket tillverkade han 1733 i Åbo. Wittfooth gav upp sitt yrke 1752 för att flytta till Sverige och ansluta sig till en religiös sekt. Nils Enberg fick ansvaret att leda Wittfooths arbetsverkstad. Senare Wittfooth återvände till Åbo, där han ägde ett flertal hus.

I slutet av 1600-talet och början av 1700-talet gav man i Sverige flera förordningar gällande stämpling av silver- och guldföremål. Utöver mästarstämpeln och stadsstämplen som användes på silverföremål, täljde man en tunn metallremsa från föremålet för att kontrollera metallhalten, vilket gav upphov till den karaktäristiska, sågtandade åldermansrankan, som vi kan se i tidiga silverföremål. År 1752 förordnades det att åldermansrankan skulle ersättas av en kontrollstämpel med tre kronor. Utöver mästar- och stadsstämpeln förordnades det även att man skulle använda en bokstav för att indikera tillverkningsåret.

I Åbo startades årsbokstavsserien år 1734 med bokstaven A. Denna pokal tillverkad av Johan Wittfooth är för närvarande det enda finländska silverföremål man känner till som har årsbokstaven A.

Borg 1972 (1935), s. 67.