I Österbotten tillverkades golvur som var formade som kvinnofigurer. Dessa kallades för mamsellur.

Dessa allmogemöbler är en del av Nationalmuseets etnologiska samling. Samlingarna berättar om finländsk folkkultur från 1500-talet till nutid.

Nationalmuseets föremålssamlingar har ackumulerats som ett resultat av en cirka 200 år lång insamlingsverksamhet. Lösa möbler var på 1700-talet inte ännu särskilt vanliga i finska allmogebyggnader. Möbler, såsom stolar, hyllor och sängar, var en del av de fasta väggkonstruktionerna.I och med att skorstenar blev vanligare i husen blev också lösa möbler vanligare. Därefter var inte rummen i timmerhusen längre svarta av rök och dessutom kunde husets kammare hållas varma med egna ugnar. Med tiden fick husen större fönster i stället för de små fönsterluckorna som var typiska för rökpörten. Belysningen i rummen förbättrades. Med anledning av detta kunde man på 1800-talet beundra målade möbler på ett helt annat sätt.

Kistan är en av de äldsta möblerna. I Finland har de använts ända sedan medeltiden. Kistor var populära att förvara kläder och andra värdefulla lösören i. De var ju försedda med smidesbeslag och dessutom låsbara. I det lilla facket inne i kistan förvarades mindre värdesaker, såsom smycken. Kistor med platta lock fungerade även som stolar. När en piga bytte hus hände det att hon hade med sig en kista, som innehöll hela hennes egendom.

Husets mindre föremål förvarades på hyllor eller i väggkorgar. I detta syfte började det på 1600-talet så småningom komma vägghängda skåp. Bland den vanliga befolkningen var de tidigaste skåpen omålade, men de kunde vara utsmyckade med träsniderier. Dekormålning blev allt vanligare på 1800-talet. Små vägghängda skåp monterades på väggarna med tjocka järnkrokar och de hade lås. Skåpen kallades för husbondsskåp eller drängaskåp. I skåpet förvarade husbonden de viktigaste föremålen med tanke på husets underhåll, såsom pengar, bibeln eller kanske de mest värdefulla dryckerna. Drängen förvarade å sin sida nästan all sin personliga egendom i skåpet. När drängen bytte hus, kunde det hända att skåpet var det enda han tog med sig.

Större golvskåp blev vanligare i de mest välbärgade allmogehusen på 1700-talet. Skåpen var ofta tvådelade. På den tiden hade de vanligen en bredare underdel och en smalare överdel. Det var populärt med hörnskåp. Skåpen användes exempelvis som porslinsskåp eller skafferi. Ett ypperligt exempel på skafferierna är mjölkskåpen, i vilka man kunde syra surmjölk och fil. I skåpet i kammaren förvarades det finare linnet. Även i de större golvskåpen blev dekormålning allt vanligare på 1800-talet. Den vanligaste dekoren var blommor. Bibliska och andra motiv är ovanligare. Modellen på skåpen varierade mellan olika orter. Om det fanns kyrkobyggare på orten, var husens finaste möbler sannolikt deras alster.

Golvur fanns i de mest välbärgade hemmen redan i slutet av 1700-talet, men blev vanligare först på 1800-talet. Solur var länge tillräckliga för att bestämma tiden. Tidigare fanns inte behov av att veta tiden noggrannare. Timmar var viktiga endast i vissa situationer. Till exempel på stora gårdar, som hade många externa arbetare, gav klockan exakthet i arbetstiderna. Golvuren på 1700-talet var raklinjiga och av Queen Anne-stil. Vid övergången till 1800-talet förändrades stilen på golvuren till rokokoinfluerad. På västkusten fanns många skickliga golvurmakare. Många av dem hade kommit från Sverige. I många fall tillverkade urmakaren klockan och den lokala snickaren själva golvuret.

Stolen var en sällsynt möbel i finska allmogehus före mitten av 1800-talet. Stolar började användas på de mest välbärgade gårdarna i slutet av 1700-talet, men blev allt vanligare först på 1800-talet. Vanligen löpte långa, fastmonterade bänkar utmed stugans väggar. Lösa stolar var närmast hederssäten och utgjorde husets mest exklusiva möbler. Stolar skaffades till exempel till värdshuset om man visste att personer med högre rang var på inkommande, men användningen av stolar spreds inte genast till omgivande hus från värdshusen.

Kubbstolar och kiststolar användes förutom som säten även för förvaring av föremål. Kiststolens modell har man känt till alltsedan tidiga medeltiden. Kubbstolen var populär bland hantverkare. Man kunde förvara verktyg inuti sätet. I folkliga möbler syntes stilinriktningar från olika tidsperioder. I Nationalmuseets stolar kan vi se influenser från till exempel renässansen, rokoko, empire och biedermeier. Utsmyckningarna i brudstolar bestod av hjärtmotiv och ofta även brudens initialer.