Folkliga täcken från de etnologiska samlingarna

Olika typer av mönstrade täcken hör till den folkliga inredningens mest anslående textilier och är en betydelsefull genre inom etnologin. I Västra Finlands välbärgade landskap vävdes, särskilt under 1700-talets senare hälft när levnadsstandarden förbättrades, olika slags täcken. Speciellt i Södra Österbottens och Satakuntas allmogehem ökade mängden textilier under 1800-talet.

De textilier som användes som täcken i Östra Finland var betydligt enklare både tekniskt och utseendemässigt jämfört med dem som vävdes i landets västra delar. Folket i Savolax-Karelen-regionen levde fortfarande i skumma pörten utan ugnar som kunde leda bort röken, och därmed var vävning av hemtextilier ingen prioriterad syssla. Där nöjde man sig med vardagliga ripstäcken. Dock tillverkades broscherade täcken, inslagsmönstrade ranor och dubbelvävnader i slutet av 1800-talet även i Västra Savolax. I Östra Finland utgjorde ett område i sydost, Kymmenedalen, ett undantag med sin rika handarbetstradition där olika slags mönstrade täcken vävdes redan på 1800-talet.

Jag presenterar här i forskarens urval täcken tillverkade med fyra olika tekniker: bildtäcken, broderade täcken, dubbelvävnader och ranor i upphämtateknik. Av de ovannämnda orsakerna kommer de utvalda täckena främst från Västra Finland.

Sari Tauriainen

Bilder Ilari Järvinen 2021

Broscherat täcke eller bildtäcke

Broscherade täcken är inslagsrips-, tuskafts- eller ibland rosengångsbottnade textilier där mönstren skapats genom att trä mönstertrådarna mellan botteninslagen. Trådarna träs antingen med fingrarna eller med hjälp av en särskild skyttel.

Vårt lands äldsta bildtäcken från Tavastland är från 1700-talet och dess färgsättning och mönster pekar mot Sverige. Tavastlands äldsta broscherade täcken har beröringspunkter med områdets ryakonst. Som mer anspråkslösa och billigare täcken ersatte dessa ofta ryan som fick låna ut sina färgsättningar och mönster: octagram, hjärt-, träd- och blommotiv. Symmetriska och geometriska mönster är vanligast. Från ryan kommer även täckenas markerade kanter, tvärränder och valet av en mörk bottenfärg.

Broscherade täcken tillverkades i Tavastland och även i Satakunta, Södra Österbotten och sydvästra Savolax samt på landremsan mellan Kymmene älv och Viborg i Finska viken. Varje region hade sin egen broscherings- och mönsterteknik.

De mest kända bildtäckena är de från Tavastland och Satakunta med ganska stora blommotiv eller geometriska mönster på mörk botten (octagram, hjärtan, timglas, rutor). I de mycket tätt vävda täckena från sydöstra Tavastland har man använt ljusare färger och spiralteknik, en form av vävning som avviker från den vanligen förekommande i Tavastland.

I de östra delarna av Södra Österbotten vävdes i slutet av 1800-talet ”plättiroiti”, där små rutor i allmänhet bildar enfärgade mönster med blommotiv.

Kymmenedalens sirligt mönstrade broscherade täcken karaktäriseras av tvärränderna och dominansen av rött. I områdena kring Itis, Jaala, Valkeala och Heinola har täckena vävts med stjälkstygnsteknik.

Bildtäcken användes som överkast i sängar och som slädtäcken, äldre täcken blev hästtäcken. Täckena vävdes av både yrkesvävare och händiga bondhustrur och döttrar. De tillverkades även som hemgift.

Foto: Ilari Järvinen, 2021

Broderat täcke

Det broderade täcket, i folkligt tal kallat påsömtäcke, är ett lättare täcke som påminner om en rana och har mönster påsydda med ullgarn. Tyget i broderade täcken är oftast vanlig hemvävd rips med varp i linne och fårsvart ullinslag. Ripstyg är relativt lätt att tillverka, eftersom det har en enkel struktur. De broderade täckenas finess finns i brodyren som görs med olika slags stygn med en stor stoppnål med tyget uppspänt i en ram.

Motiven som används i utsmyckningen av täckena är brodyr med olika geometriska mönster, ofta blommönster runt en krans. Populära symboler är blomman och kronan, och ofta finns även tillverkningsår och ägarens initialer broderade på täcket. Våra förmödrars täcken hade rikliga kompositioner. Mönstren är generösa och yviga. Enligt Grönlund och Lehto: ”mönstren sitter så tätt att det ser som att vävaren haft någon slags fobi för tomma utrymmen. Arbetet var inte särskilt noggrant, men desto mer glädjefullt. Det fanns ingen passare eller linjal som kunde fjättra vävaren, ofta inte ens ett måttband. Även belysningen kunde vara bristfällig.”

Olika kulturstilars påverkan syns i kompositionen av de broderade täckena, så även i valet av motiv och färger till dem, som kanske kan förklaras som ett fenomen som utvecklats parallellt med stilen i ryor. Täckenas svarta botten leder oss till den gustavianska eran, vilket talar om att täckenas ursprung kan härledas till slutet av 1700-talet. Broderade täcken som uttryck för folkkonsten kan tidsbestämmas osedvanligt exakt.

I Finland började man brodera täcken i slutet av 1700-talet. De första täckena kom till Finland förmodligen med timmermännen som i åratal arbetade på krigsfartygsvarven i Karlskrona i Sverige. Detta kan förklara att täckena spreds till ett relativt litet område. Även att sättet att brodera förmodas komma från den svenska sidan.

Det ovan nämnda smala förekomstområdet i Finland har två centrum; Österbottens svenskspråkiga kustsocknar och Norra Satakunta. Det först nämnda har strålat ut och påverkat finskspråkiga närliggande områden, det sist nämna Mellersta Finland och Tavastland. Dessa områden i sin tur har utvidgats och haft inflytande på områden ännu längre söderut och österut. Utspridda fynd av täcken har gjorts bland annat i Sääksmäki, Lembois, Karstula och Kuhmois.

I Österbotten sträckte sig täckenas modeperiod från 1820-talet ända till 1840-talet, men i Satakunta och Mellersta Finland har broderade täcken tillverkats ännu på 1860-talet. Samtidigt upphörde även den folkliga ryans glansperiod.

Täcken har använts som slädtäcken, sängöverkast och bårtäcken. Vid fester kunde de hängas upp på väggar som dekoration. Tunnare täcken användes även som omhängen till översängar och som bordsdukar.

De broderade täckena var värdefulla ägodelar i huset; eftertraktade familjeklenoder och en eftertraktad hemgift. De antecknades även i bouppteckningarna. De bästa täckena tillverkades av yrkesvävare.

Bildtäcken insamlade i Satakunta av konstnären Germund Paaers med huvudnumret K7036

Till de Antellska samlingarna inköptes 1905 tio bildtäcken som konstnären Germund Paaer (1881–1950) samlat in i Satakunta. Paaers första hustru, Sigrid Wickström-Paaer (1885–1923) var textilkonstnär. Paret ägde en villa på ön Iso-Liettinen i sjön Kankajärvi i Kihniö, där de bodde om somrarna. Nedan fyra av dessa täcken med huvudnumret K7036:

Dubbelvävnad

En dubbelvävnad är ett dubbelt tyg, det vill säga den har ett övre och nedre tyglager som byter plats vid mönstret. På andra ställen är tygen lösa, så det bildas hålrum i tyget. Varje mönstertråd i dubbelvävnaden plockas separat med en spatel, så vävaren har ganska stor frihet att skapa de mönster han eller hon vill. Mönstret ritas på rutpapper och anpassas till trådantalet i varpen. Vävaren följer mönstret genom att räkna trådarna. Dubbelvävnaderna använder i allmänhet någon enkel bindning, varav tuskaft är den vanligaste. Olika bindningar kan användas i övre och nedre tygen.

Dubbelvävnader hör till våra äldsta folkliga textilier. I Finland har dubbelvävnader tillverkats redan på 1300–1500-talen. De vävdes i kloster för kyrkliga ändamål, för användning i ståndshem, slott och herrgårdar samt för export. Finlands äldsta bevarade dubbelvävnad anses vara antependiet från S:t Mårtens kyrka (H2362:5) som finns i Nationalmuseets samling och som är daterad till medeltiden.

På 1600-talet börjar informationen om finländska dubbelvävnader bli mer sällsynt och försvinner helt på 1700-talet. Samtidigt fortsatte dock vävningen av dubbelvävnader i andra delar av Europa och Norden utan avbrott.

I Finland kom vävningen i gång på nytt på 1800-talet i Södra Österbotten, där den fick ett starkt fotfäste på grund av det stora antalet yrkesvävare och den höga nivån av skicklighet hos dem. Dels bidrog också nya läroböcker som publicerades i början av seklet till vävningen. Det som också stödde dubbelvävnadens ställning var att vävningen av ryor inte var särskilt vanligt i Österbotten. Ett undantag var också det svenskspråkiga området, där dubbelvävnader praktiskt taget helt saknades enligt Hjördis Dahl.

Dubbelvävnaderna användes som överkast i kamrar, som borddukar och från slutet av 1800-talet även som bonader. I de folkliga dubbelvävnaderna användes rödvita, blåbruna, blåsvarta och svartgröna färgsättningar. I slutet av 1800-talet var de vanligtvis rödsvarta. Mot slutet av 1800-talet spreds kunskaperna om vävning av dubbelvävnader till följd av vävningsskolorna även till andra delar av Finland, ända till Karelen.

I folkliga vävnader används vanligtvis ullgarner som färgats med ingredienser från naturen. I färgsättningen betonades dikroism: vitt eller svart kombinerades med någon mycket synlig, ljusare färg.

Dubbelvävnaderna från 1800-talet var stora täcken som var syddes ihop av två stycken med en mittsöm. Att sy samman två stycken med varandra kräver mycket jämn vävning. Mönstren på dubbelvävnaderna förändrades snabbt: I början av 1800-talet föredrog man geometriska motiv som mönster på dubbelvävnaderna; stiliserade kors, stjärnor och sicksackmönster. I mitten av 1800-talet lånade man mönstermotiv från dräll och damaster. I och med nyromantiken i slutet av samma sekel blev mönster med växtmotiv mycket populära: vinrankor samt ros- och bladmotiv.

Att lägga upp dubbelvävnadstyget på vävstolen och plocka mönster från det dubbla tyget kräver tid, precision och skicklighet. De äldsta vävarna av dubbelvävnader tros ju ha varit yrkesvävare. De som vävde dubbelvävnader lärde sig huvudsakligen genom att väva och observera skickliga äldre vävare.

Upphämtarana

Upphämtaranor tillhör inslagsmönstrade ranor. Upphämtaranan har en botten i tuskaft på vilken mönsterinslagen bildar ett nätverk av romber. Varpen och inslagen är av linne eller bomull. Ranans yta livas ofta upp med hjälp av tvärränder som avviker från bindningen eller genom inslag med olikfärgade geografiska motiv som följer bottenmönstret: kors, stjärnor, timglas, octagram, granris och sicksackmönster. Äldre ranor som vävts med skaftvävstolar krävde ett relativt stort arbete med att plocka mönster med spatlar, medan nyare ranors mönster vävts med hjälp av kontramarschvävstolarnas extra solvskaft.

Motsvarigheten till de finska inslagsmönstrade ranorna är det sydsvenska västgötatäcket som är känt sedan 1600-talet. I Sverige spreds textilierna av de kringvandrande textilförsäljarna. Till Finland kom de inslagsmönstrade ranorna på 1600-talet via handelsvägarna, bland annat med allmogeseglationen samt möjligen även via yrkesvävarna.

De folkliga ranornas nav fanns i Mellersta och Södra Österbotten och Nystadsregionen. Efter 1870-talet vidgades området med hjälp av vävare som tagit examen vid en hantverksskola och den östra gränsen för vävning löpte från Kymmene älv till Asikkala och från Maninga till Säräisniemi.

Ranorna användes som täcken, sängöverkast, ovanpå fällar, som bordsdukar, slädtäcken och omhängen till våningssängar i österbottniska stugor.

Färgerna till våra äldsta inslagsmönstrade ranor kommer oftast ursprungligen från naturen. Dominerande färger var gult, brunt, grönt och olika nyanser av natursvart. På 1800-talets senare hälft accepterades fabriksfärgerna och av dessa blev rött och grönt den mest förekommande kombinationen.

Källor:

Dahl Hjördis 1987. Högsäng och klädbod. Ur svenskbygdernas textilhistoria. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland nr 544. Folklivsstudier XVIII. Folkkultursarkivet. Helsingfors.

Grönlund Irma, Lehto Marja-Leena 1985. Perinteinen peittokirjonta. Otava. Keuruu.

Kajander Marja-Leena, Kesälä-Lundahl Kirsti, Lausala Talvikki 1983. Kansanomaisia peitteitä. Kotiteollisuuden keskusliitto ry. Kauppakirjapaino Oy.

Pylkkänen Riitta 1974. The Use and Tradition of Medivial Rugs and Coverlets in Finland. Suomen muinaismuistoyhdistys. Helsingfors.

Silpala Elsa 1995. Kantahämäläiset vuodetekstiilit. Tavastlands yrkeshögskola. Publikation B:3. Tavastehus.

Spoof Sanna Kaisa 2003. Tiltun kapiot. Iittiläinen käsityöperinne. Finska litteratursällskapet. Jyväskylä.

Suomen kansankulttuurin kartasto. Aineellinen kulttuuri. Red. Vuorela Toivo. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 325. Helsingfors 1976.

Taisto Helvi 1979. Kirjottuja peittoja ennen ja nyt. Keski-Pohjanmaan kirjapaino Oy. Kokkola.

Taisto Helvi 1989. Rekipeitot. Red. Anneli Bauters. Anson Oy.

Vahter Tyyni, Karttunen Laila 1952. Kirjottuja peittoja. SKS. Helsingfors.

Vuorela, Toivo 1973. Suomalainen kansankulttuuri.

Vuorela Toivo, Kansanperinteen sanakirja, WSOY, Borgå 1981.