Röntgenundersökning av medeltida skulpturer

Nousis kyrkas namnlösa helgon

Den ljusa fläcken på skulpturens huvud är metall – på basis av noggrannare undersökningar bly. Metallen finns i en hålighet i skulpturens huvud. Ett sådant här hålrum finns i många medeltida skulpturer och hålet på hjässan fungerar som ingångsöppning. Hålet är förknippat med skedet då skulpturerna skapades: skulptören har fäst sitt bearbetade trästycke horisontellt i ett slags ”skruvstäd”, vars andra fästpunkt har varit hålet i huvudet och den andra i botten av skulpturen. Senare har hålet i huvudet tätats igen med en trätapp, såsom också i det här fallet. Tappen sitter så tätt att den inte kan tas bort utan att skada skulpturen.

Även om metallstycket har avbildats från flera olika håll, verkar den inte ha någon identifierbar form. Ungefär som att man har låtit smält metall stelna för sig själv, kanske som ett slags sigill? Även under metallen kan man skönja svaga former. Man har inte lyckats få klarhet i det materialet vid de noggrannare undersökningarna, och ibland kan spån efter bearbetningen, som ansamlats i botten av tappen, ge upphov till motsvarande former. Det är dock möjligt att blyfläcken döljer en relik under sig.

Korpos Madonna

Denna skulptur från Korpo, som kallas för madonna, har ett mycket likvärdigt systerverk i Sverige. Inne i huvudet på Marian från Viklaus hittades en relik, vilket är anledningen till att även röntgenavbildningen av skulpturen från Korpo väckte särskilt intresse. Håligheten i Marias huvud och den långa tappen, som täppt igen hålet, kan urskiljas väl på röntgenbilden, men det lilla utrymmet under tappen ser ut att vara tomt.

På skulpturens röntgenbild kan man dock urskilja spår efter den bevarade målade och förgyllda ytan. Precis som med medeltida skulpturer generellt, har samtliga helgon i utställningen ursprungligen varit målade. Under målarfärgen har det dessutom funnits flera olika skikt av underlagsfärg, vilka har använts för att släta till träytan och även skapa mer exakta former och dekorativa detaljer. I skulpturen från Korpo har ytbehandlingen bevarats bäst i området kring ansiktet, håret och bröstet (ansiktets målade yta syns även vid håligheten i huvudet, vilket kan göra den svårare att upptäcka). I Marias underarmar och famn kan vi urskilja tomma håligheter, i vilka de försvunna armarna och det försvunna barnet har fästs med trätappar. Även den löstagbara kronan på huvudet har försvunnit.

Sankt Laurentius

I fållen på Laurentius mantel kan man urskilja två underliga formationer. En sidobild av samma område avslöjar en påsliknande form. Formerna skiljer sig från den urholkade insidan av skulpturen som täcks av ett bakstycke. Dessutom har en ansamling av något slags spån kvarblivit i botten av det tomma utrymmet, som syns som ett mörkare område. Vad i all sin dar kan det vara?

Formationerna verkar inte vara gjorda av någon människa. Skulpturen är mycket ”skräpig”, eftersom det varje gång som den förflyttas kommer ut något obestämbart ludd mellan bakstycket och skulpturen. Kan det hända att en representant för djurriket kanske har byggt ett bo inne i skulpturen som kan ha mumifierats i de påsformationer, som syns på bilden? I skulpturerna ser vi ofta spår av träskadedjur, vanligen hål som gjorts av larver av strimmig trägnagare. Detta fall verkar ändå annorlunda och verksamheten är under inga som helst omständigheter längre aktiv.

Observera även de granna smidda spikarna, som använts för att sammanfoga skulpturens olika delar. Det ljusa området vid ansiktet är också en spik, som slagits i bakifrån. Träet som använts vid tillverkningen av skulpturen är exceptionellt kvistigt – den dominerande kvistdelen har hamnat vid ett så viktigt område som ansiktet. Detta påvisar på ett bra sätt hur stor betydelse underlagsfärgerna och de målade skikten hade för skulpturernas slutliga utseende.

Jungfru Maria och barnet

Den målade ytan i den här skulpturen har bevarats väl, varför röntgenstrålarna stannar redan vid skulpturens ytlager. Till exempel släpper förgyllningen och de många färgpigmenten inte igenom strålningen på det sätt som den bara träytan gör. Vanliga medeltida färgpigment, som är enkla att urskilja på röntgenbilder, är till exempel cinnober (orangeröd), som innehåller blyvitt och kvicksilver.

I fållen på Marias mantel och även vid området kring bröstkorgen kan vi urskilja dekorationer i form av ljusa rundlar. De har skapats genom att man har format reliefmönster av grundmassa. De större ringarna som ses i kanten av överdelen på manteln är också lämningar efter dekorativa detaljer. Vid dessa punkter har det förmodligen funnits större ädelstensliknande dekorativa detaljer fästa. Finslipningen av skulpturerna har inbegripit många olika tekniker, med vilka man har strävat efter att skapa tredimensionella former och en känsla av extravagans på den målade ytan och metallytan.

Ärkeängeln Mikael

Skulpturen har rikligt med trädelar av olika tjocklekar som har fästs i varandra. De tunna vingarna och svärdet släpper igenom strålning lättare och urskiljs således bara precis mot bakstycket. De tjockare delarna syns som ljusare områden.

I skulpturen har man även använt olika träslag. Mikaels kropp, huvud och merparten av draken under honom har täljts från samma ekstycke. Armarna och drakens hjässa är å sin sida gjorda av lövträ. Växlingarna mellan träslagen syns väl på röntgenbilden. Delarna av lövträ har en ”mjukare” konstruktion – fibrerna i träet går inte att urskilja så tydligt. Bakstycket, som håller ihop helheten, och fästena med spikar i det har lagts till senare.

Heliga Birgitta

De ljusa fläckarna i Birgittas ögonvrår är målarfärgsrester, som inte syns alls när man tittar på skulpturen. Det förekommer även lite målarfärg på boken, men för övrigt är skulpturen mycket avskalad. Ofta har skulpturernas målade yta nötts bort med tiden, men under århundradena har man även avsiktligen avlägsnat målarfärg och underlagsfärg från skulpturer. Vad gäller Birgitta kan det vara fråga om just detta. Den slitna målade ytan kan ha upplevts se trist ut och dessutom har man i olika tidsperioder velat betona träytan. På 1800-talet och ännu på 1900-talet också har man till exempel tvättat skulpturer med lut för att få till en jämn träyta. Detta står i stark kontrast med skulpturernas ursprungliga, flerfärgade utseende.

Birgittaskulpturens yta har i något skede behandlats med vax, som också det betonar träytan och som dessutom tonar träet mörkare.

Erik den helige

I Erikskulpturen har rikliga mängder förgylld och försilvrad yta bevarats. På bilden kan den tunna bladmetallen urskiljas som ljusa områden, som inte släpper igenom röntgenstrålar. Även området kring ansiktet är ljust, vilket beror på ansiktsfärgen, som innehåller blyvitt. Ansiktet är dock inte jämnt, såsom metallytor vanligen är, utan bearbetningsspåren efter målarfärgen syns väl på bilden.

I sitt ursprungliga utförande har metallytorna strålat och återspeglat ljus, och de var en viktig del av den medeltida bildhuggarkonsten. Här avbildar de konkret förutom ett harnesk av metall, även figurens betydelsefullhet och helgd. Placeringen av guld och silver omlott är genomtänkt, även om silvret ofta har mörknat och kan därför vara svår att upptäcka. I Erikskulpturen finns silver till exempel i området kring hals- och bröstskydden.

Heliga Margareta

Syftet med metalltappen på Margaretas hjässa har förmodligen varit att täcka över ett spår efter bearbetningen, som dock inte har gett upphov till en motsvarande hålighet som i många andra skulpturer. I sidan löper en väl synlig spricka – den finns dock inte precis vid tappen. Skuplturen är tillverkad av ett stycke och dess bakstycke har inte urholkats. I botten har man dock skapat en förhållandevis smal hålighet för att lätta trämassan.

Margareta trampar ned på en djävul maskerad som en drake, som enligt legenden inte lyckades ta livet av henne. Den målade inre delen av drakens mun går att urskilja tydligt på röntgenbilden. Utgående från materialundersökningarna innehåller den röda färgpigmenten åtminstone cinnober, och dessutom innehåller den blyvitt och eventuellt även blyhaltigt rött (d.v.s ”blymönja”).

Spikarna och de rektangulära remsorna under sockeldelen hör inte till den ursprungliga helheten.

Job

Jobskulpturens lidande representeras av bölderna, som täcker huden. Böldblåsorna har skulpterats av separata trästycken, som sedan har limmats på skulpturstommen, och grundats och målats. Skulptören har haft en verklighetstrogen känsla för motivet: tonen på den blödande och varande huden samt böldens skrovliga yta har bearbetats noggrant. Ursprungligen har det funnits fler bölder. De mörka, runda spåren på röntgenbilden är bevis på områden från vilka pålimmade bölder har lossnat. Dessutom har det förmodligen funnits bölder även på de helt förstörda målade områdena.

Spikarna i underdelen håller fast remsan, som lossnat från låret, och intill fötterna finns även två kilaktiga träställen.