Porträttminiatyrer
Målning av porträttminiatyrer är en konstform som utvecklades på 1500-talet och praktiserades fram till 1800-talets mitt. Under loppet av 1500-talet utvecklades miniatyrmåleriet från medeltida bokillustrationer till en självständig konstform. Konstformens blomstringsperioder var dels på 1500–1600-talen, dels under 1700-talets senare hälft och i 1800-talets början.
På 1500- och 1600-talet målades miniatyrerna på pergament. Elfenben introducerades som underlagsmaterial i sekelskiftet mellan 1600- och 1700-talen. Det blev vanligare mot slutet av 1700-talet och ersatte pergamentet nästan helt. I måleriet användes vattenlösliga gouache- och akvarellfärger. Miniatyrerna placerades i skrin eller medaljonger så att man lätt kunde bära dem med sig.
Under en lång tid var porträttminiatyrerna mycket privata och intima konstverk; oftast fick endast ägaren och dennes förtrogna se dem. På grund av den lilla storleken var det naturligt att fästa miniatyrer på smycken och från 1700-talet monterades de även på andra smyckesföremål, såsom snusdosor. Hoven gav ofta smycken, snusdosor och andra föremål som pryddes av en bild på regenten som gåvor till lojala undersåtar. Kungliga äktenskap kunde i stor utsträckning planeras med hjälp av porträttminiatyrer, när det inte var möjligt att träffa de lämpliga kandidaterna. Utanför hoven utgjorde målandet, förvärvandet, skänkandet och ägandet av miniatyrer en del av adelns sociala liv. I början av 1800-talet blev porträttminiatyrer en populär vänskapsgåva även i borgerliga kretsar. En liten bild på en viktig person, som man bar i en medaljong nära hjärtat, blev en av romantikens seder. Först i början av 1800-talet blev det vanligare att rama in porträttminiatyrer och hänga upp dem på väggen på samma sätt som andra målningar.
Porträttminiatyrer har varit populära i hela Europa. Miniatyrer köptes även till de nordiska länderna och här arbetade miniatyrmålare. I Sverige fanns flera miniatyrmålare och det svenska hovet lockade konstnärer även längre söderifrån i Europa. År 1684 utsågs Elias Brenner, som var av finländsk härkomst, till det svenska hovets miniatyrmålare.
Finlands nationalmuseum har över 250 porträttminiatyrer från 1600-talets andra hälft fram till 1950-talet i sina samlingar. Merparten av dessa är från 1700-talets senare hälft och 1800-talets början. Samlingen innehåller verk av både internationellt betydande, välkända konstnärer och amatörer. Nationalmuseets samling har dessutom en starkt nationell karaktär, eftersom en stor del av verken föreställer finländare och också en del av konstnärerna är finländare.
Satu Frondelius
Välj en bild för mer information
Elias Brenner, från Storkyro prästgård till miniatyrmålare vid hovet
Elias Brenner (1647–1717) växte upp som son till den förmögne kyrkoherden i Storkyro (1647–1717) och fick en god bildning. Efter skolgången vid latinskolorna i Nystad och Björneborg åkte han 1663 till Uppsala, vilken var en tradition på denna tid i Österbotten.
Brenner, som visade sig vara en skicklig tecknare, fick trots avsaknad av examen i området anställning som ritare vid antikvitetskollegiet 1668. Där tecknade han av landets fornminnen. Den 5 oktober 1670 anvisades Brenner som en särskild uppgift att studera fornminnen i Finland. Detta var den första antikvariska exkursionen till Finland.
I mitten av 1670-talet började Brenner tröttna på fornminnen och vände sig i stället till tidens modekonst, miniatyrmålning. Med hjälp av självstudier uppnådde Brenner en nivå som målare som var minst lika hög som förebildernas. Från 1677 var Brenner redan hovmålare, först utan lön, men från och med 1684 med en betald tjänst.
Brenner försökte inte på något sätt undanhålla det faktum att han kom från Finland. Hans kretsar i Stockholm bestod delvis av folk som hade sina rötter i Österbotten, särskilt av många släktingar.
Brenner adlades 1712 och avled i Stockholm samma år.
