![Leukaluu kaulakoru ketjut]( "Leukaluu kaulakoru ketjut")
Grav nummer 56 i Luistari i Eura
Gravfältet i Luistari i Eura upptäcktes 1969 i samband med avloppsarbeten. I området utfördes arkeologiska utgrävningar under åren 1969–1992. Begravningsplatsen användes under närmare 800 år, då fler än 1 300 framlidna begravdes där. Av dessa har närmare 400 gravar undersökts närmare. De äldsta gravarna daterades till vendeltiden, cirka 600–800 efter vår tideräknings början.
På järnåldern kunde den framlidna få med sig vapen, smycken och andra föremål i graven. Man tänkte att de kunde behöva dem i livet efter detta. Rika gravgåvor återspeglade den framlidnas och släktens ställning i samhället. I synnerhet under vikingatiden (cirka 800–1050 e.v.t.) lades rikligt med såväl smycken som nyttoföremål i gravarna. I gravfältet i Luistari hittade man även många gravar, som innehöll mindre eller inga gravgåvor alls. En del av dessa gravar utan föremål härstammar från senare tid, då kristendomen redan influerade begravningssederna.
I grav nummer 56 i Luistari hade en kvinna begravts och utgrävningsledare Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilander döpte henne till Euran emäntä (Euras husmoder). Graven upptäcktes genast under den första utgrävningssommaren år 1969. Graven fanns på cirka 80 cm djup på ett åkerfält, i ett område där gravarna låg tätt. Gravgropen var förhållandevis stor, cirka 250 x 110–120 cm. Under föremålen hade bitar av ett träunderlag bevarats och de täcktes av ett lager av trä och näver. Flera senare begravningar hade gjorts på denna grav.
Utöver föremålen hade en del av den framlidnas käkben och tänder, en del av överarmsbenen, benen i armen och fingrarna samt höften och lämningar efter skenbenen bevarats i graven. På basis av dessa har man bedömt att kvinnan var cirka 165–170 cm lång och att hon hade begravts på rygg, med händerna vikta över midjan. Utgående från tandanalysen avled kvinnan vid cirka 45 års ålder. I tandemaljen ser vi störningar i utvecklingen, vilket pekar på en eventuell bristsjukdom i kvinnans barndom. Enligt osteologen syns tecken på artros i kvinnans höftled.
Under årtiondena har rikligt med undersökningar gjorts i gravfältet i Luistari. Mer om resultaten och litteraturen kan ses på Luistaris egen webbplats. Utgrävningsrapporterna finns att läsa på Museiverkets webbplats.
Foto: Matti Kilponen
![Kaulakoru ja ketjut]( "Kaulakoru ja ketjut")
Runt halsen hade kvinnan ett halsband med 34 glaspärlor, 11 mynt och två silverhängen. Av mynten är 10 österländska dirhamer, den nyaste från år 1003/1004 och resten från 900-talet. Dessutom fanns där ett mynt slaget i tyska Augsburg i början av 1000-talet. Det senaste myntet i graven, en penning slagen i engelska Hertford under Knut den stores tid 1018–1024, hittades en bit längre bort och man vet inte med säkerhet om det hör till halsbandet. Även detta mynt var hålslaget och hade använts som hänge. Utgående från detta senaste mynt vet man att kvinnan begravdes tidigaste efter år 1018. Även enligt kol-14-metoden dateras graven till början av 1000-talet. Kvinnans smycken är från vikingatiden och de har många typiska särdrag från Södra Finland. Runda kopparspännen användes parvis som axelspännen för att fästa klänningen. Från spännena hängde en kedjeenhet, som man kunde hänga olika hängen på, i det här fallet bjällror. På bröstet hade kvinnan ett likarmat spänne. Likarmade spännen användes ofta som brosch, med vilken man fäste mantelaktiga plagg. Kvinnans armar pryddes med armband av tvinnad brons och hon hade två ringar på vardera hand.
![Tuppi rannerenkaat sormukset]( "Tuppi rannerenkaat sormukset")
Vid midjan hängde en liten järnkniv. Den dekorativa, bronsbelagda knivslidan har i Nationalmuseets förhistoriska utställning ersatts med en motsvarande knivslida, som hittades i det närliggande Osmanmäki gravfält (KM2700:58). Knivslidan som hittades i Eurakvinnans grav var mycket skör och gick sönder. Inne i knivslidan hade päls från ett kattdjur bevarats och under den kunde man identifiera lämningar efter hjorthud och tyg. Under fållen fanns en bit tyg med brickvävd kant och även vid midjan fanns spår av brickvävning. I graven har man identifierat päls från flera djur, bland annat hjort, björn, utter, mårddjur och kattdjur.
![Haudan alaosa]( "Haudan alaosa")
Intill lårbenet hade kvinnan en ullsax, i fotändan en skära och ett trasigt lerkärl, som förmodligen innehållit mat eller dryck. Lerkärlet kan ha varit en av gravgåvorna, men det kan även ha varit förknippat med begravningsritualerna. Dessutom innehöll graven ett trasigt järnföremål, eventuellt bett.
![Pronssispiraali]( "Pronssispiraali")
Med anledning av surheten i den finska jorden bevaras klädesplagg och andra organiska ämnen, såsom ben, dåligt. Växtfibrer har vanligen förmultnat helt och hållet, och ull eller läder har bevarats närmast i anslutning till bronsföremål, eftersom ämnena som bildas vid oxideringen av brons fördröjer förmultningen. Textilier och ben i grav 56 i Eura har bevarats i förhållandevis stor utsträckning tack vare den rikliga mängden bronsföremål. Till exempel fanns armben och lämningar efter ärmar innanför armbanden. På förklädet fanns fyrkantiga bronsspiralutsmyckningar av bronslegering.
![Rekonstruktio]( "Rekonstruktio")
Utgående från lämningarna i graven har man gjort en rekonstruktion av en dräkt från järnåldern och man har reproducerat fler än ett hundra stycken av den. Dräktmodellen och färgerna i den bestämdes utifrån tyglämningarna samt utsmyckningarnas och smyckenas placering. I rekonstruktionen har man genomfört de delar av vilka det fanns tillräckligt med information då den gjordes på 1970-talet. Kvinnans klädesplagg var gjorda av ull, som hade färgats med växter. Av färgväxterna har man identifierat ljung, björk och måra samt en indigobesläktad växt, uppenbarligen vejde. Underklänningen har färgats blå, överklänningen och förklädet gröntonade. Bältet är ett rödtonat, mönstrat, brickvävt band, som sammankopplar överklänningen och förklädet. Utöver dessa delar innehöll graven även spår av en huvudbonad, en mantel samt nålbindningstekniken och pälsverk.
Digital collection
Förhistorien
