Svärdet från Pappilanmäki i Eura
I Finland har det hittats omkring 600–700 förhistoriska svärd. De tidigaste svärden är från bronsåldern, men från slutet av järnåldern finns det särskilt många kända svärd. Under sin historia har svärdet varit det mest framstående vapnet av alla. Till skillnad från spjut eller yxor kan ett svärd inte användas för jakt eller som ett verktyg, utan det är utvecklat för strid och för att skada en annan människa. Svärdet har varit ett dyrt objekt och därigenom vittnat om sin ägares välstånd och sociala status. Med svärdet förknippas också föreställningar om övernaturliga krafter och egenskaper, till och med personlighet.
Ett av Finlands mest kända järnålderssvärd är ringsvärdet från Pappilanmäki i Eura, som hittades 1939 och som härstammar från 600-talet. Svärdet hittades under förvåren 1939 i samband med utgrävning av ett pannrum för gårdens huvudbyggnad. Byggarna rapporterade fyndet och svärdet infördes i Nationalmuseums samlingar den 29 mars 1939 med föremålsnumret KM11002:5. Det stora hacket i mitten av svärdslidan kommer från arbetarens spade.
Svärdet från Eura kommer från en skelettgrav som förstördes under byggnadsarbetet innan arkeologerna kunde undersöka den. Förmodligen återfanns de flesta föremålen i graven, men till exempel placeringen av föremålen i graven kunde inte undersökas närmare. Förutom svärdet fanns det i graven också ett saxsvärd och bronsskenorna från dess hölje, ett fragment av en spjutspets, ett fragment av ett knivblad, ett permiskt bälte med bronsbeslag samt 30 bitar av läder och 13 bitar av näver från bältet och dess hängen, ett bältesspänne, ett betsel och tillhörande beslag, en pincett och en dekorativ ringnål.
Man har försökt fastställa den avlidnes kön på basis av gravföremålen, eftersom den avlidnes ben inte har bevarats i den sura finländska jorden. År 1940 tolkade Helmer Salmo att graven skulle ha tillhört en kavallerist från vendeltiden. De flesta tolkningarna anser att vapen tillhör mansgravar och i både Finland och Skandinavien har också permiska bälten tolkats vara från mansgravar. I området där dessa bälten ursprungligen användes finns de emellertid främst i kvinnogravar.
Under järnåldern var likbränning ett vanligt sätt att begrava de döda, men i Euratrakten begravdes avlidna utan att brännas redan från och med 500-talet. Till följd av detta har också föremål som lades i gravarna och delar av kläder bevarats för forskare. Baserat på fynden kan man dra slutsatsen att området som idag utgör Eura har mot slutet av järnåldern varit välbärgat och haft goda kommunikationer åt många håll. Ringsvärdet från Pappilanmäki är ett prestigefyllt föremål som kan ha varit en gåva till ägaren. Vi kan dock inte veta med säkerhet, eftersom de föremål och rester av föremål som hittats i gravarna bara ger oss en liten skymt av samhällena och livet under järnåldern.
