Konstverk från de etnologiska samlingarna

I nationalmuseets etnologiska samlingar finns några tiotals konstverk. Samlingarnas uppgift har varit att lagra det finländska levnadssättet med hjälp av föremål, inte genom konst. Varför har det ändå kommit konstverk till samlingarna? Svaret torde finnas i fennomanin, det vill säga den finsksinnade nationalitetsidén som rådde i Finland på 1800-talet. På den tiden i slutet av 1800-talet var fotografering ännu en mödosam dokumentationsmetod. Ibland var det lättare att måla och teckna.

Fennomani och lagrandet av finskheten

Den finsksinnade nationalitetsidén, det vill säga fennomanin, uppstod under första hälften av 1800-talet inom universitetskretsarna. Det uppstod ett behov av att upprätthålla det finska språket och den finska kulturen, eftersom Finland år 1808 hade annekterats som en del av storfurstendömet Ryssland. Finländarnas nationalkänsla nådde sin kulmen på 1870-talet. Dess inverkan syntes bland annat i insamlings- och dokumentationsrörelsen av föremål som förevigade studenternas finska livsstil. Som ett resultat av rörelsen uppstod bland annat Nationalmuseets första etnologiska arkiv-, bild-, och föremålssamlingar.

År 1876 ordnades i Helsingfors Finlands allmänna industriutställning där man presenterade den finska livsstilen, utöver med hjälp av industrin, även med hjälp av bilder, konst, föremål och interiörer. Utöver Studentnationerna reste också Finska Fornminnesföreningens expeditioner runtomkring och dokumenterade Finland. Insamlings- och dokumentationsarbetet gav upphov till mycket teckningar och akvareller av konstnärer. Man dokumenterade också med kamera. På den tiden i slutet av 1800-talet var fotografering emellertid svårt och riskfyllt. Kameror var dyra och sällsynta, och det var till exempel nästan omöjligt att fotografera inomhus på grund av bristen på ljus. Ofta var det enklast att föreviga människor och stuginteriörer genom målningar och teckningar, då man också fick med färger och mer stämning.

Utöver expeditionerna reste många konstnärer omkring och förevigade livet på landsbygden. Den så kallade genremålningen och allmogeteman var på mode inom både bildkonsten, litteraturen och musiken.

Genrebilden och Düsseldorfskolan

Genremålningen har fått sitt namn av ordet genre – slag, kvalitet, släkt. I målningarna framställs människorna som typer, representanter av sin art, inte som individer. Oftast är temat vardagliga, bekanta händelser framställda i en stämningsfull och romantisk ton. Livet på landsbygden och bland allmogen var mycket populära teman. Till Finland kom genremålningen på 1860-talet med konstnärer som studerat i Tyskland, och som hörde till den så kallade Düsseldorfskolan. Fast konstnärerna inom Düsseldorfskolan kunde göra skisser utomhus, slutförde de sina målningar inomhus i sina egna ateljéer. Slutresultatet var ofta detaljerat och stereotypiskt. Man ville att målningarna skulle vara romantiska och vackra. Mången gång såg den slutgiltiga versionen av det finländska landskapet eller den finländska interiören mycket mellaneuropeisk ut. Allmogekonstnärerna började i slutet av årtiondet övergå till en mer realistisk stil. I konstrecensionerna började det realistiska temats sanningsenlighet spela den viktigaste rollen.

Målningarna som jag presenterar nedan är konstverk av konstnärer inom Düsseldorfskolan, men de ser inte alltid ut som sådana för att alla förutom en är skisser. Endast S. A. Keinänens verk I vaggan är klart och den slutgiltiga tolkningen av ämnet. Som skisser tjänar de emellertid bättre den uppgift för vilken de i tiden anskaffats till samlingarna. De är realistiska och dokumenterar väl sin tid. De återger stämningen, färgerna och interiörerna på ett sätt som det annars skulle ha varit omöjligt att föreviga.

Nu presenterar jag målningar av Arvid Liljelund (1844–1899), S.A. Keinänen (1841–1914) och Th. Waenerberg (1846–1917). Av dessa konstnärer deltog ingen i expeditionerna i slutet av 1800-talet där man dokumenterade finskheten, men de reste var för sig omkring i Finland och dokumenterade flitigt livsstilen på landsbygden på 1870-talet. Till slut presenterar jag G. D. Budkowskis målning av Kylmäläinen och Makkonen, eftersom målningen är ett utmärkt exempel på dokumentationen av finskheten under första hälften av 1800-talet.

Två av konstnärerna, Liljelund och Keinänen, kommer från finskspråkiga arbetarfamiljer. Detta var möjligt i slutet av 1800-talet i det finländska samhället som började blomstra upp. Båda avbildade i sina arbeten noggrant och hängivet livsstilen på den finländska landsbygden.

Du kan se teckningar och målningar från expeditioner som gjorts av studentkårerna och Fornminnesföreningen även i Museiverkets bildsamlingar eller genom att klicka på länken: teckningar och akvareller från expeditioner. Konstnärer som deltog i expeditionerna var bland annat Albert Edelfelt, Gunnar Berndtson, Agathon Reinholm och Kaarlo Vuori. Även många arkitekter ritade på sina resor. Exempel på sådana är Armas Lindgren, Viktor Sucksdorff och Lars Sonck.

Arvid Liljelund (1844-1899)

Emanuel Arvid Liljelund föddes den 20 januari 1844 i Nystad till en finskspråkig skräddarmästarfamilj. Familjens inkomster var rätt obetydliga och pappan ville att Arvid först skulle bli skräddare, först efter detta skulle det vara möjligt att studera till konstnär. Efter att Arvid blivit skräddare studerade han i Åbo vid Finska konstföreningens ritskola 1863–1864 och i Helsingfors 1864–1865. Han fortsatte sina studier ännu vid konstakademin i Düsseldorf i Tyskland 1866–1869.

Liljelund fungerade som lärare i konstskolan i Helsingfors 1869–1876 och senare som lärare och ledare vid Wiborgs konstvänners ritskola 1891–1899.

Liljelund fick hederstiteln Förstklassig konstnär vid konstakademien i S:t Petersburg. Han målade noggranna etnologiska skildringar av interiörer av och människor i allmogestugor. Han gjorde målningsresor särskilt till den svenskspråkiga kusten i Österbotten men också annanstans i Finland.

Verken Klädd loftbod och Stuginteriör på Åland har skaffats till de etnologiska samlingarna från Arvid Liljelunds dödsbo år 1899. Stuginteriör vars stämning och målningsstil är mycket annorlunda har man fått som en donation till samlingen år 1941. Signaturen är annorlunda jämfört med Liljelunds två andra målningar. Är det alls Liljelunds målning?