Runosångare

Månandens föremål - Juli 2014

Tavelparet som finns i Nationalmuseets samlingar föreställer de kända folkdiktarna och runosångarna Pietari Makkonen och Olli Kymäläinen. De är avbildade sittande vid ett bord i en stuga i den traditionella runosångarställningen, med ett grepp om varandras högerhänder. Pietari Makkonen knäpper på en kantele med fem strängar som ligger i hans knä och på bordet står en dryckeskanna av trä. Bakom de näst intill identiska tavlorna finns en historia som för åhöraren till händelserna i mitten av 1800-talet.

Sensommaren 1845 reste en grupp runosångare till Helsingfors för att besöka folkdiktningsforskare. De hade blivit inbjudna av Savolax-karelska nationen och resan bekostades av ett boktryckeri som ville trycka bilder på runosångarna för försäljning. Avsikten var att "ge herrarna och studenterna i Helsingfors möjlighet att stifta bekantskap med de bästa männen från folkets djupa rader, de representanter för forntida finsk litteratur som fortfarande var vid liv". Besöket hade inspirerats av Kalevala som hade kommit ut tio år tidigare, en tid då det finska språket fortfarande sökte sin ställning. För studenterna var dessa diktare "några av de finländska bönder som på olika håll i landet hade höjt sin röst mot förtrycket mot det finska språket".

Efter sin ankomst i Helsingfors väckte Pietari Makkonen (1785-1851) från Heinävesi, Olli Kymäläinen (1790-1855) från Kerimäki och Antti Puhakka (1816-1893) från Kontiolax stor uppmärksamhet och beundran. Morgonbladet berättade den 18 september 1845 om det hjärtliga mottagandet som runosångarna fick överallt och hur det rentav uppstod konkurrens om vem som skulle få ha dem som gäster hos sig på kvällen.

Den polskfödde konstnären Gustaw Daniel Budkowski (1813-1884) var på besök i Helsingfors samtidigt. Han var en konstnär som utbildat sig vid konstakademien i S:t Petersburg och vars specialitet var porträttmåleri. Han hade redan målat porträtt av flera av den tidens finländska kulturpersoner, bland annat Elias Lönnrot och M. A. Castrén. I Helsingfors ville man att Budkowski också skulle föreviga de berömda runosångarna. Först blev han klar med blyertsteckningarna för litografierna. Man hann dock endast trycka bilden som föreställde Olli Kymäläinen, eftersom det ringa antalet köpare gjorde att projektet strandade. Veterligen målade Budkowski härnäst ett porträtt med alla runosångarna, som belönades med en till silvermedalj från konstakademien i S:t Petersburg. Vad som sedan hände med denna målning är okänt.

Verket som finns i Nationalmuseets samlingar (den övre bilden) målades av Budkowski med finansiering av Savolax-karelska nationen i september 1845. Enligt Morgonbladet bearbetade konstnären verket flitigt och con amore. När målningen var klar ställdes den ut i anslutning till universitetets mineralogiska samling. När nationen upphörde med sin verksamhet 1852 bytte målningen ägare flera gånger, tills den 1907 slutligen köptes till de Antellska samlingarna vid Nationalmuseet.

Under det innevarande året fick Nationalmuseet till sina samlingar en osignerad kopia av Budkowskis oljemålning (den nedre bilden). En uppgift på tavlans baksida tyder på att kopian skulle ha gjorts av en annan känd konstnär från samma tid, Johan Knutson. Han hade redan målat en akvarell av runosångarna när de gjort uppehåll i Borgå på vägen till Helsingfors.

Också i Finska Litteratursällskapets konstsamling finns två kopior av Budkowskis målning. Knutson tros ha målat åtminstone den ena av dessa och om den andra sägs det att Budkowski skulle ha målat den själv på sitt Finlandsbesök 1846, alltså ett år efter att originalet blev färdigt.

Nu känner vi alltså till tre kopior av Budkowskis ursprungliga verk - det kan hända att det har gjorts ytterligare några. Oavsett hur många tavlor det finns, berättar de om en tid då runosångarna hade börjat få den uppskattning som de gjort sig förtjänta av och blivit sin tids firade offentliga personer.

Raila Kataja