Bibelöversättaren Henrik Hoffmanss minnestavla 1640

Månadens föremål - Augusti 2014

Detta ståtliga epitafium i barockstil härstammar från Masko kyrka. Minnestavlan är inte bara ett verk med stor personhistorisk och konsthistorisk betydelse, utan även ett intressant dokument med tanke på den finska kulturhistorian. Epitafiet donerades till Nationalmuseet av Masko församling 1904.

Epitafiet (KM 4451:1) är en minnestavla över kyrkoherden i Masko, Henrik Hoffman (1599-1666) och hans fru Hebla Galle. Hoffman medverkade i arbetsgruppen för bibelöversättning som arbetade i början av 1600-talet. Arbetsgruppen hade till uppgift att översätta hela Bibeln till finska. Mikael Agricola hade översatt Nya testamentet 1555 och en större del av det Gamla Testamentet. Arbetet med att översätta hela Bibeln hade inletts 1602 då Karl IX utsåg en kommitté med åtta medlemmar till arbetet.

Översättningsarbetet kom dock på nytt igång först 1638 när regeringen tillsatte en ny kommitté. Till medlemmar utsågs Eskil Petraeus, domprost i Åbo, Martinus Stodius, lektor i teologi vid Åbo gymnasium, Gregorius Favorinus, kyrkoherde i Pikis och Henrik Hoffman, kyrkoherde i Masko. Översättningsarbetet slutfördes 1641 och bibelöversättningen till finska gavs ut 1642 av Henrik Keysers boktryckeri i Stockholm. Bara arbetet med att trycka de 1 200 exemplaren tog nästan två år.

Henrik Hoffman blev kyrkoherde i Masko 1627 och prost 1630. Hoffman deltog aktivt och plikttroget i bibelöversättningskommitténs arbete och reste härvid en gång i veckan från Masko till Åbo för arbetsgruppens sammanträden. Som belöning och tack för sitt arbete beviljades Hoffman 1645 ett årligt spannmålsparti om 48 tunnor spannmål från kronans spannmålslager, en skattebefriad gård och 100 silverdaler som ersättning för resorna till Åbo varje vecka. Hoffman fick också 30 obundna friexemplar av den nya Bibeln - böcker såldes i allmänhet obundna och köparen själv såg till att få sin bok bunden på önskat sätt.

Henrik Hoffmans exemplar av Mikael Agricolas Nya Testamente som Hoffman använde i arbetet med bibelöversättningen och som bär hans egenhändiga anteckningar finns i Skoklosters bibliotek i Sverige.

Epitafier, som blev vanligare från 1300-talet, var vägghängda minnestavlor över avlidna som begravts i kyrkan. Ett epitafium var vanligtvis en tavla, vars ram följde arkitektoniska former, och där den avlidne avbildades i porträtt eller i bön med sin familj under korset med den korsfäste. Bildmotivet kunde även vara något annat religiöst motiv. Till helheten hörde vanligtvis också en minnesruna. Efter reformationen var epitafier vanliga särskilt i protestantiska länder.

Henrik Hoffman är avbildad i en svart prästkappa och en vit pipkrage. Bakom bröstfiguren finns ett grönt draperi och modellens ålder, 53 år, samt året då verket gjordes, 1652, är antecknade på bilden. Hoffmans fru Hebla Persdotter Galle är iförd en rya av svart sammet med en bred vit krage och hon bär en svart tyghätta ovanpå en vit undermössa. Bilden är försedd med modellens ålder, 52 år, och verkets årtal 1640. Hebla Galles porträtt torde således ha målats först, vilket är också orsaken till att det är på utsidan av epitafiets lucka. Minnesskriften som var tryckt på papper och fäst på luckans baksida har förstörts.

Porträtten är sannolikt målade av Finlands första vid namn kända porträttmålare, Jochim Neiman, som var verksam i Åbo 1632-1672/3. Det finns mycket knapphändig information om Jochim Neimans verksamhet och exemplaren av hans målningar är ännu färre - i själva verket lär epitafiet över Hoffman och Galle vara nästan det enda av Neimans porträtt som finns bevarat. Neiman omnämns för första gången i dokument i oktober 1632, då med beteckningen konterfeijare, porträttmålare.

Han bodde i Åbo och är förmodligen av finsk börd, även om hans efternamn tyder på tyskt ursprung (vilket inte vore omöjligt). Neiman var med i snickarnas, målarnas och glasmästarnas gemensamma skrå i Åbo och 1661 var han även skråets ålderman. Detta är ett förtroendeuppdrag som avslöjar att han var en aktad medlem av sin yrkeskår. Det finns uppgifter från åren 1659-1660, enligt vilka Neiman målade porträtt av professorerna vid Åbo akademi. De flesta av Neimans privata målningar som han gjorde för Åbo akademi och till Åbo domkyrka förstördes sannolikt senast vid Åbo brand 1827.

Under porträttet av Henrik Hoffman står det på latin Mors tua Christe mihi Vita est, "Din död, Kristus, är mitt liv". Frasen under porträttet av Hebla Galle, Te tenet aulanitens Nos lacrymosa dies, "Du bor i ett ståtligt palats, vi stannar här i sorgernas dal", är ett citat från en dikt av den senromerska skalden Venantius Fortunatus (född 530-540, död i början av 600-talet), som verkade vid det merovingska hovet och var senare biskop i Poitiers. Han skrev dikten till minnet av biskopen i Chartres, Chalactericus (IV bok, vii: "Du kommer till ditt sanna hemland och lämnar oss i denna värld av sorger; du bor i ett ståtligt palats, vi stannar här i sorgernas dal. I denna grav, som gudfruktiga händer byggde åt dig, är din kropp lagd för evig vila; dina läppar över vilka ord ljuvligare än honung flödade, är förseglade under gravhällen.").

Om man kan dra några slutsatser av att samma vers citeras på Dorothea von Ölsnitz (d. 1602) gravsten i kyrkan i Mühlhausen, har frasen kanske varit en populär inskrift på kvinnors gravstenar. Innehållsmässigt passar versen bra till det.

Hoffmans epitafium är exceptionellt ståtligt. Mittluckan, på vars baksida det har funnits en minnesruna tryckt på papper, inramas av en arkitektonisk barockram: slanka, svarvade pelare som verkar bära upp balkarna som pryds av små, vingprydda serafhuvuden som även finns på pelarfötterna.

Uppe, på sidorna och nere finns snidad ornamentik i broskbarockstil och uppe har man även målat texten Soli Deo gloria, "Åt Gud allena äran". Ovanpå texten brinner en låga som symboliserar tro. Nere finns ännu en liten seraf. Den snidade ramen är målad med rött, grönt och grått och pelarna är marmorerade i grått. På sniderierna ser man den höga kvaliteten av snickararbete i Åbo i mitten av 1600-talet.

Jouni Kuurne