Mansernas näverföremål
Åren 1901–1906 reste språkvetaren Artturi Kannisto (1874–1943) på en expedition till manserna och chanterna i Sibirien. Resans primära syfte var språkforskning, men Kannisto samlade samtidigt också in olika typer av material och föremål, framför allt sådana med koppling till mansernas kultur och vardag. Kannisto tog med sig sammanlagt tre samlingar från Sibirien: två till Nationalmuseet och en till Tavastlands museum, varifrån föremålen deponerades år 1979 till Nationalmuseet.
De finsk-ugriska samlingarna som kommer från Sibirien kan tolkas representera dokumentation av urbefolkningens språk och kultur, som så sakteligen försvinner. De representerar emellertid också sådana nationalistiska och kolonialistiska praxis och attityder som var typiska för sin tids etnografiska forskning, eftersom den finsk-ugriska etnologin då lutade sig mot en utvecklingsteori som byggde på jämförelse av folk och deras utvecklingsnivåer. När man undersöker dylika föremål och föremålstexter måste man ta hänsyn till denna intersektionella och svåra historia, som i detta material framkommer bland annat i det föråldrade språket. I denna Forskarens val-helhet har därför den gamla, kolonialistiska benämningen voguler ersatts med benämningen manser, som härrör från det mansiska ordet maańśi.
Till dessa samlingar sammanställda av Artturi Kannisto hör näverskopor och -kärl, som manserna dekorerat med inristade mönster och i vilka man i första hand förvarat livsmedel, såsom kött, fisk, bär, salt och fett. Bland föremålen finns också vattenspannar och miniatyrer av kontar.
Tillverkningen av näverföremål inleddes med att koka nävern, som man dragit loss under savsäsongen, för att mjuka upp den så att den blev lätt att bearbeta. Därefter ristade man in mönster i nävern, böjde kärlet till sin slutgiltiga form och förstärkte det med band av rötter och sömnad. Enligt etnolog U. T. Sirelius (1872–1929) skapades mönster på näver enbart av kvinnorna och de arbetade bara efter ögonmått. I Nationalmuseets samlingar finns också kärl från chanterna som är tillverkade och dekorerade med en liknande teknik.
Vid första ögonkastet kan mönstren på näverföremålen, som består av små fyrkanter, trekanter och streck, bara se ut som slumpmässiga geometriska skapelser, men många av dem har ett namn och en innebörd som är kopplad till mansernas livsmiljö och kultur. Vissa mönster uttrycker också skaparens släkt och familj.
På den tiden då Kannisto gjorde sin resa var de huvudsakliga näringarna för de i Sibirien bosatta manserna jakt, fiske och renskötsel. Djur- och växtmotiv är också de vanligaste mönstren. På de föremål som ingår i denna Forskarens val-helhet kan man bland annat se mönstren ”soblar”, ”renoxhorn”, ”björkkvist” och ”haröron”. Förutom att mönstren förmedlar information om släkten och levnadsmiljön har namnen på vissa mönster också betydelser med koppling till mansernas övertygelser. Exempelvis har en vattenspann av näver (SU4810:72) ett mönster som symboliserar det manliga vattenväsenet, näcken.
U. T. Sirelius utvecklingsteoretiska intresse riktade sig mot att ta reda på ursprunget för och betydelserna bakom näverföremålens mönster med hjälp av deras namn på originalspråket. Han bad också Artturi Kannisto att noga skriva upp namnen på mönstren på originalspråket. Utmaningen i anslutning till denna granskning av mönstrens namn och ursprung var dock att man inte med säkerhet kunde veta om ett mönster hade namngetts i efterhand utifrån det som mönstret påminde om eller om upphovsmannen hade för avsikt att skapa en abstrakt beskrivning av en viss form, en specifik figur eller ett specifikt objekt. Bland annat antropologerna Berthold Laufer och Georg Thilenius ansåg det vara mer sannolikt att mönstren hade namngetts först i efterhand. Även om också Sirelius själv sedermera kom fram till en liknande tolkning, trodde han alltjämt att namnen var något som man skulle fästa uppmärksamhet vid i studierna av ornamentiken. Han uppmanade dock till försiktighet med slutsatserna kring kopplingarna mellan mönstrens namn och ursprung.
Näverföremålens mönster och namn kan alltså inte användas som underlag för att tolka mansernas världsåskådning eller skapa ett systematiskt nätverk av betydelserna i den, men de ger ändå många slags hänvisningar till mansernas livsmiljö, näringar, kultur och vardag.
Karoliina Valalehto
Välj en bild för mer information
Källitteratur:
Lehtinen, Ildikó 2010: Kalastuksesta kansanpukuihin – kansatieteilijät kentällä. Kenttäretkistä tutkimustiedoksi. 179–211. Uralica Helsingiensia 4. Helsinki 2010
Lehtonen, Juhani 1972. U.T. Sirelius ja kansatiede. Suomen Muinaismuistoyhdistys. Kansatieteellinen Arkisto 23. Helsinki.
Siperia. Taigan ja Tundran kansoja. Ildikó Lehtinen (toim.) Helsinki 2002.
Sirelius, U.T. 1904. Ostjakkien ja wogulien tuohi- ja nahkakoristeita. Helsinki.
Vahter, Tyyni 1953. Obinugrilaisten kansojen koristekuosit. Helsinki.
Vogulien (mansien) kansankulttuuri. Artturi Kanniston kansatieteellisiä muistiinpanoja 1901–1906. Ildikó Lehtinen ja Jenni Sourama (toim.). Suomalais-Ugrilaisen Seuran kansatieteellisiä julkaisuja 17. Helsinki 2007.