Födelse

Förlosserskans magiska bälte

Den magiska förlossningsgördeln var ett hjälpmedel mot förlossningssmärtorna under en tid då det ännu inte fanns varken medicinsk smärtlindring eller andra hälsovårdstjänster. Gördeln bands omkring föderskans mage. Hjälpmedlen som doldes i gördeln var små magiska föremål, som ett mynt till ett värde av fem kopek, ett ben och en bit av en navelsträng. Benet är med största sannolikhet något djurs klo. Kopekmyntet har legat i en liten tygpåse. Gördeln härstammar från Östra Karelen, från byn Pistojärvi.

SU5004:1a-e. Bild: Matti Huuhka, 2010.

Moderskapsförpackning för den papperslösa modern

Begagnade babykläder, leksaker och nya hygienprodukter. På Global Clinic delas dessa kassar ut till gravida kvinnor som är papperslösa, det vill säga som lever i Finland utan lagligt uppehållstillstånd. Med frivilligkrafter erbjuder kliniken hjälp med icke-brådskande hälsoproblem och hälsorådgivning. Till exempel i huvudstadsregionen får gravida papperslösa mödrar rådgivningstjänster, men är inte berättigade till FPA:s officiella moderskapsförpackningar. Med anledning av detta samlar frivilliga in inofficiella moderskapsförpackningar till dem, för att underlätta de första månaderna med den nyfödda babyn. Den här moderskapsförpackningen är från 2019.

IT108. Bild: Ilari Järvinen, 2020.

Dopklänning

På 1700-talet blev huvförsedda bärdräkter för spädbarn vanligare som kåpliknande dopklänningar. Bland folket användes den så kallade doppåsen långt in på 1800-talet. I ståndskretsar tog man till sig den långa, vita dopklänningen allmänt tillsammans med det neoklassiska klädmodet under 1800-talet och i bredare folklager först i skiftet till 1900-talet. Denna pikéklänning med raka linjer och snedställda rutmönster har tillhört Gerda Åberg, som föddes 1867 i Borgå. Insidan av tyget är noppig som flanell. Den enda dekorationen på dopklänningen är ett brett silkesspetsband.

H50004:1. Bild: Timo Ahola, 2020.

Dopskål

Under tiden efter vinterkriget och fortsättningskriget föddes det många barn i Finland. Generationerna som genomlidit krig byggde upp Finland på nytt och sökte sin plats i samhället. Den här glasskålen användes 1955 som dopfunt i Somero. Familjen flyttade från Pieksämäki till Somero och sedan vidare till Tavastehus. Fadern i familjen var elingenjör och modern arbetade som kontorsföreståndarinna innan hon gifte sig.

K11987:49. Bild: Ilari Järvinen 2016.

Kyrktagningspall från Pudasjärvi

När modern hade fött barnet, välsignade, det vill säga kyrktog prästen kvinnan i samband med barnets dop. Under välsignelsen knäböjde modern på kyrktagningspallen. Före kyrktagningen skulle modern som fött barnet undvika andra människor i sex veckors tid. Kyrktagningsritualerna varierade efter kvinnans ställning. Kyrktagningen av en ogift moder som fött barn omfattade dessutom bland annat offentlig tillrättavisning. Det var vanligt att graviditet och förlossning förknippades med skamkänslor och övertygelser om att kvinnan som fött var oren. I gemene mans ögon ansågs kyrktagningen vara en slags reningsrit, där moder återupptogs som medlem i församlingen. Denna övertygelse vill kyrkan lägga sig i 1868 och lagtexten ändrades så att kyrktagning innebar en tackbön för kvinnan som fött. Inte ens i lagen talade man längre om återupptagande i kyrkan.

Kyrktagning av en kvinna som fött barn har varit en vanlig sed i Finland alltsedan medeltiden. Sedvänjan har sina rötter i Gamla testamentet och utformades till en kristen sed med anledning av Jungfru Marias besök i templet, som det berättas om i bibeln. Kyrktagningen var obligatorisk från 1686 till 1963. Man hade motstridiga inställningar till den på olika håll i Finland. Inställningen varierade beroende på befolkningsgrupp. Bland den vanliga befolkningen hade man en allvarlig inställning till kyrktagningen, men till exempel inom adelsståndet skydde man denna praxis. Under 1800-talet började även prästerskapet så småningom motsätta sig denna tradition och på 1930-talet upphörde kyrktagningen helt. Kyrktagning som sed föll bort allteftersom läkarvetenskapen utvecklades och kunskaperna om förlossning ökade. Kyrktagningen ersattes av en allmän tackbön som lästes från predikstolen för dem som fött barn.

K8142:1. Bild: Timo Ahola, 2020.