Månadens föremål - Oktober 2016

1887 hittades ett litet föremål på åkern vid Liuksiala gård i Kangasala. Föremålet som var av guld och påminde om en snäcka eller en mussla var emaljerat med ljusgrå emalj och hade röda ädelstenar på ovansidan. Föremålet hängde på en kedja med en större ring på änden. Smycket hittades på marker som tillhörde kommunalrådet Agathon Meurman, ägaren av Liuksiala gård. Meurman erbjöd smycket till museet och i oktober 1887 köpte museet det till sina samlingar för ett hundra mark.

Föremålet visade sig vara en doftdosa eller -knapp, sannolikt tillverkat under sen medeltid på 1500-talet. Trots att föremålet legat i åkern under flera århundraden, fanns alla delarna bevarade, med undantag av fyra ädelstenar som lossnat. Föremålet är ett exempel på konstfullt medeltida guldsmedsarbete. Det låter sig öppnas klanderfritt på gångjärnet och inuti finns åtta fack, fyra på vardera halvan. Mellan facken finns en skiva av guld, på vilken det står vad varje fack innehållit. De flesta facken har innehållit doftämnen i form av balsam, det vill säga blandat i vax eller annat motsvarande fett. Enligt texterna har facken innehållit dofter av ros (Rosen), kanel (Canel), nejlika (Negelen), rosmarin (Rosmar) och citron (Citronen). Dessutom finns det fack för skönhetsmärken (Müssche) och för dofter mot hjärtklappning (Schlag) samt för ökad potens (Rúten).

Användningen av doftämnen i små behållare började i Europa på 1300-talet, men till Finland spred sig seden uppenbarligen först på 1500-talet. Man trodde att doftämnen, speciellt mysk som ansågs vara ett av de värdefullaste av dem, förutom att de spred en behaglig lukt omkring sig, också gav skydd mot olika slags sjukdomar, till exempel pesten. Doftdosorna och -knapparna som tillverkades för doftämnen var ofta prov på fin guldsmedsskicklighet och mycket värdefulla. Man bar med sig doftdosan på kedjor antingen på bältet eller på en ring på fingret. Speciellt de mest värdefulla dosorna bars ofta på händerna.

Doftknappen från Liuksiala påminner alltså vid första anblicken om ett snigelskal, ur vilket djurets blåaktiga huvud tittar ut. Vid närmare undersökningar har man upptäckt att det inte är fråga om vilken som helst snäcka, utan föremålet efterliknar ett ammonitfossil i detalj. Ammoniterna var platta, spiralformade snäckor som var vanliga under mesozoikum för cirka 250 miljoner år sedan. Arten dog ut för cirka 65 miljoner år sedan. Ammonitfossiler hittas bland annat i Tyskland och England. Den som tillverkat smycket har med säkerhet haft ett ammonitfossil som modell, så exakt motsvarar föremålets båda sidor en ammonit.

Man trodde länge att de röda stenarna på smycket var granater, uttryckligen karelska rubiner, alltså rubiner från Kexholm. Kexholmsrubiner, som sedermera konstaterats vara granater, har fåtts från Kides socken sedan 1582. De användes av guldsmeder under både Johan III:s och Karl IX:s tid och exporterades mycket till Sverige. Det har antagits att hela smycket är tillverkat i Norden, trots att texterna inuti smycket är på tyska.

I millennieskiftet kunde stenarna på smycket emellertid för första gången undersökas med gemmologiska och mineralogiska metoder och dessa undersökningar visade att stenarna var burmesiska rubiner. Burma (Myanmar) är enligt nuvarande kunskaper den enda platsen där rubiner bröts under medeltiden och i början av nya tiden. Stenarna härstammar alltså från ett mycket fjärran land och sannolikt är att hela föremålet tillverkats i Mellaneuropa, möjligtvis i Tyskland.

Men hur har detta långväga, unika lyxföremål hamnat i en åker i Kangasala? Liuksiala gårds mest kändas ägare har varit Karin Månsdotter (1550–1612). Hon var maka till Sveriges kung Erik XIV och under en kort period drottning av Sverige. Efter Eriks död övergick Liuksiala gård i Karins ägo och hon bodde på gården från 1577 fram till sin död, år 1612. Doftdosan har under årens lopp kommit att kallas Karin Månsdotters doftdosa, eftersom hon ägde gården under precis samma tidsperiod från vilken doftdosan härstammar. Det finns dock inga säkra uppgifter om föremålets ursprungliga ägare. Personen, till vilken dosan hört har säkerligen varit anmärkningsvärt förmögen, antagligen adlig och i en högt skattad position. I ett av dosans fack har det troligtvis funnits potenshöjande läkemedel. Kan detta tyda på att föremålet ursprungligen skulle ha tillhört en man? Detta utesluter naturligtvis inte möjligheten att föremålet trots det kan ha hamnat i Karin Månsdotters ägo innan det begravdes i åkern för 300 år.

Föremålet är för närvarande inte utställt.

Satu Frondelius

Källor:

Immonen Visa. Kirkkojen ja kartanoiden kätköistä. 2015.

Vilpas Leeni. Kangasalan Liuksialan tuoksurasia. Suomen Museo 2001.