S/S Saimaa

Månadens föremål - Maj 2024

”Båten gled som en stor vit svan i kvällen i den mojnande vinden längs strömmen av återspeglingar rakt mot norr där ingen dag fanns. Solen hade redan sjunkit bakom de höga klipporna på stranden i väst. Siklöjsstim krusade den lugna vattenytan och storlommen, vildmarkernas sorgsna, ensamma fågel gled över det mörka vattnet i skuggan av den mäktiga strandklippan. På några ställen syntes folk som drog not och lade ut nät. Man kunde också se några grönskande lantgårdar med sina odlingar som såg ut att njuta av lyckan i sin avlägsenhet.” Aaro Nuutinen 1936

Saimen är vårt lands största insjövatten och därmed har dess betydelse som trafikled varit självklar redan för Kalevalafolket med sina äspingar och pulkor. Behovet av att utveckla sjöns vattenleder trängde på alltmer i takt med industrialiseringen och den ökade trafiken på 1800-talet. Detta utvecklingsarbete gjordes i huvudsak genom att kartlägga och märka ut, muddra och gräva ut kanaler.

Saimens egen lotsångare

Lotsdistriktscheferna som tjänstgjorde för Lots- och fyrinrättningen svarade under autonomin lokalt för farledernas skick och utvecklingen av dem samt för att lotstjänsterna fungerade. Till deras uppgifter hörde bland annat kontroller av farlederna, sjömärkena och säkerhetsutrustningen inom sitt eget distrikt samt verksamheten på lotsstationerna. För att smidigt kunna uträtta uppgiften i Saima och Kallavesi lotsfördelning, som hade grundats 1868, krävdes ett fartyg som skulle gå med maskinkraft särskilt eftersom antalet farleder ständigt ökade: 1892 uppgick inspektionsrondens längd i sin helhet redan till 1 273 sjömil. Länge måste lotsdistriktet klara sig med en hyrd ångare tills önskan om ett eget fortskaffningsmedel äntligen gick i uppfyllelse 1886. Man fick ta över S/S Silmä från tullverket, som dock inte lämpade sig särskilt väl för sin nya roll. Hon var djupgående och hade låg effekt och orkade till exempel inte under vårarna och försomrarna gå mot strömmen i den strida Pielis älv. När fartyget som från första början var i ganska dåligt skick krävde mer och mer underhåll och reparationer varje år blev det så småningom aktuellt att skaffa en ersättare. De som satt på statens kassakista fattade vinken och 1892 beställde Lots- och fyrinrättningen på beslut av Senaten och med Alexander III:s välsignelse ett nytt ångdrivet lotsfartyg. Skeppsvarvet Wm Crichton & Co. Ab i Åbo vann konkurrensutsättningen och efter lite prutande blev priset 56 000 mark. Fartyget som fick heta S/S Saimaa som sig bör levererades med skeppsvarvsnumret 382 och var våren 1893 redo för arbete.

Det 80 fot långa skrovet bestod av hopnitade stålskivor och huvuddäcket byggdes av 2,5 tums furuplankor. Däckkonstruktionerna, den så kallade sjöfartshytten och salongen var av mahogny. På akterdäck fanns ett sommartak av segelduk och på sjöfartshyttens tak en öppen kommandobrygga. Fartyget hade också tidsenligt en mast med gaffelsegel fastän hon gick med ångkraft. Under huvuddäck fanns bland annat besättningens skans, fyra hytter, två toaletter, ett kök och ytterligare en salong, samt i mitten av allting fartygets hjärta, maskinrummet. Av den tvåcylindriga slidmotorn som försetts med undertryckskondensor fick man 180 hästkrafter, varav dock bara en bråkdel nådde ända fram till propellern. Vattnet till sitt kraftverk tog fartyget direkt från Saimen och fartygets ångpanna slukade i normaldrift ungefär 0,7 kubikmeter björkved i timmen. Fartyget saknade el och man hade ljus och oljelyktor som belysning. Under höstarna gav emellertid värmeelementen som installerats i varje hytt komfort.

Den trogne herr Jägers

S/S Saimaas besättning varierade lite till antal och sammansättning under årens lopp men helhetsbilden var ungefär densamma: under det enda vaktpasset på fartyget som kördes dagtid arbetade en befälhavare (under kejsartiden oftast lotsdistriktschefen), en styrman, båtsman, en eller ett par matroser, en maskinmästare, eldare och en husmor eller kock. På personnivå byttes besättningen däremot mycket ofta. Båtsmannen Ludvig Jägerskij (senare Jägers) med rötterna i Estland utgör ett ovanligt undantag. Han tjänstgjorde på fartyget ända från att det togs i drift till slutet av seglationssäsongen 1928. Jägers var uppenbarligen hängiven sitt arbete och S/S Saimaa, vilket också hans vana att tillverka olika bruksföremål till fartyget under de tysta vintermånaderna vittnar om. Jägers gjorde ibland anskaffningar även på sin egen bekostnad, såsom det framgår av brevet som han skickade till lotschefen i april 1926: ”På samma gång meddelar jag att jag på eget tillstånd har köpt nya tjärmattor till Saimaas däck oavsett hur det går. Om man frågar regeringen får man ändå inget. När vi börjar använda mattorna från förra sommaren varje dag är de inte längre fina om de blir våta för många gånger och färgen falnar.

Även om det just inte fanns någon flexibilitet vad gäller besättningens löner skickade S/S Saimaas befälhavare Yrjö Peltonen 1919 ett brev till Sjöfartsstyrelsen, kanske av princip, där han bad om löneförhöjning för den aktade båtsmannen. Enligt Peltonen var 500 mark inte en tillräcklig lön för en familjeman, speciellt ”när han redan har tjänstgjort i 26 år på fartyget och också sparat en betydande summa av statens medel när man inte har behövt lots eftersom han känner till farlederna på Saimen och på alla sätt är en oersättlig man”. Även om Peltonens försök inte gav resultat lyckades senare befälhavare att få upp Jägers lön till en lite mer rimlig nivå. År 1921 fick Jägers för sin långa tjänstgöring en förtjänstmedalj av II klass av Finlands Vita Ros’ orden.

Från tjänstefartyg till museifartyg

Det fanns mycket jobb i det allt livligare vattentrafikområdet för inspektionsfartyget som först hade sin hemmahamn i Villmanstrand och sedan i Nyslott. Till exempel 1955 hörde till dess omfattande verksamhetsområde redan 67 ledfyrar, 18 lotsstationer, 3 500 märken och 1 800 sjömärken. Under flera årtionden slet S/S Saimaa pålitligt för staten på det vatten som gett fartyget hennes namn med ett enda större undantag till den maritima verksamhetsmiljön inom Viborgs lotsfördelning under vinter- och fortsättningskriget. Utöver de vardagliga farledsuppdragen har det vackra fartyget använts för varierande representationsuppdrag, till exempel för att skjutsa statsgäster och egna beslutsfattare. Storfursten av Finland gick dock aldrig ombord på S/S Saimaa även om fartyget veterligen några gånger utrustades som färdmedel för hovets medlemmar. Den självständiga republikens presidenter från Ståhlberg till Niinistö har däremot trivts på S/S Saimaa.

På 1980-talet var tiden ute för de gammaldagsinspektionsfartygen, när förbränningsmotorerna körde om dem. Farledsfartyget Kummeli som togs i drift 1985 på Saimen tjänstgör än i dag och uppfyller dagens oljebekämpningskrav och andra krav. Föregångaren fick avstå från sin tjänsterang men behövde inte avstå från sin värdighet. Fartygets kulturhistoriska betydelse identifierades och dess slutliga hamn blev inte ”spikfabriken” som det vanligen gick för järnfartyg. I Betänkandet av Fartygsmuseikommissionen 1989 listades S/S Saimaa, som på den tiden blivit en sällsynt fartygstyp, som ett nationellt värdefullt fartyg med en unik historia. Även om man under fartygets historia gjort en del ändringar i däckkonstruktionerna och interiören har hon ovanligt väl bibehållit sin ursprungliga karaktär och representerar på ett sällsynt sätt ångbåtseran och statens tidiga tjänstefartyg.

Det pensionerade tjänstefartyget fick alltså fortsätta som ett mobilt traditions- och representationsfartyg under Sjöfartsstyrelsen, senare Trafikverket och Trafikledsverket. Utöver representationsuppdrag har hon sedan år 1977 deltagit aktivt i bland annat Suomen Höyrypursiseura Ry:s regattor. Från början av år 2023 har S/S Saimaa seglat under Museiverkets flagg och fartyget har katalogiserats i Finska sjöhistoriska museums samlingar. Du kan stifta närmare bekantskap med fartyget vid kajen för museifartyg på Riihisaari i Nyslott där Nyslotts museum ansvarar för visningarna som förut. Det bästa är att du fortfarande kan se S/S Saimaa bestämt stäva sjön i Insjöfinlands nationallandskap, precis som redan för 131 år sedan.

Timo Kunttu

Bilder ovan:
Jussi Kirmanen / Riihisaari - Nyslotts museum
Finlands sjöhistoriska museum

Bilder ovan:

Ursprungligen målades S/S Saimaas skrov sotsvart, men 1936 målades hon vit och har förblivit det. Bild: Finlands sjöhistoriska museums bildsamling.

Besättningen på S/S Saimaa underhåller en sektorfyr sommaren 1938. Bild: Finlands sjöhistoriska museums bildsamling.

Besättningen på S/S Saimaa på fartygets fördäck 1961. Lotsdistriktschef Arvo Syrjälä är den andra från vänster. Bild: Finlands sjöhistoriska museums bildsamling.

President Urho Kekkonen tillsammans med sin hustru Sylvi på S/S Saimaa 1961. Bild: Finlands sjöhistoriska museums bildsamling.

Källor

Andersin Ernst. Finlands lotsångfartyg 1872-1900 - Historik V. Luotsi- ja majakkalaitos. Suomen merimuseon asiakirjakokoelma, dnro SMMA79003:31

Laivamuseotoimikunnan mietintö 1989. Helsinki: Opetusministeriö.

Matikka Hannu, Sipilä Petri, Wirrankoski Rami (toim.) 2019. Kelluva kulttuuriperintö: Suomen historialliset laivat. Helsinki: Suomen Laivahistoriallinen yhdistys ry ja Museovirasto.

Pakkanen Esko 2018. Luotsilaiva Saimaa. Aluksen vaiheita vuosina 1893–2018. Helsinki: Liikennevirasto.

Riihisaaren museolaivat

Suomen Höyrypursiseura Ry