Glansbildsalbum

Sedan tysken Alois Senefelder uppfunnit stentryckstekniken på 1790-talet, började tryckbilder i färg snabbt erövra världen. Till en början uppenbarade sig färggranna bilder som dekoration på cigarraskar, etiketter på parfymflaskor och på olika reklamkort.

Bilderna väckte stor förtjusning och redan i början av 1800-talet började man samla dem i speciella urklippsböcker. I album (scrapbook) som blivit mycket populära främst i Storbritannien klistrade man in tidningsurklipp, etiketter och olika kort.

Den popularitet som färgtrycksbilderna fått bidrog delvis till uppkomsten av de första tidiga glansbilderna. I mitten av 1800-talet använde man glansbilder för att dekorera såväl gratulationskort som visitkort. Ännu på 1860-talet liknade glansbilderna tryckbilder, de var fyrkantiga bilder, som man själv klippte ut från tryckark.

Ett steg närmare de nuvarande glansbilderna togs när man stansade ut bilderna så att kvar blev endast de tunna pappersflikarna som sammanfogar bilderna på arken. I slutet av 1800-talet hade glansbilderna redan utvecklats till glansiga miniatyrkonstverk.

Tillverkningen av glansbilder koncentrerades i huvudsak till Tyskland och Storbritannien. Vid sekelskiftet 1800-1900 fanns enbart i Tyskland redan 300 glansbildstillverkare. Glansbildernas guldålder anses ha börjat på 1870-talet då den egentliga glansbildsfebern uppstod i Europa och Amerika.

Glansbilderna blev snabbt populära även i Finland. Hos oss hänger de tidiga glansbilderna nära ihop med en annan tradition som har en ännu längre historia - minnesböckerna. De äldsta bevarade minnesböckerna härstammar från 1540-talets Wittenberg, varifrån traditionen via universitetens förmedling spred sig också till Finland.

När de första glansbilderna på 1870-talet uppenbarade sig för att pryda minnesalbumen åsidosatte de snabbt de minnesböcker med färdiga tryckbilder, som fanns på marknaden. Glansbilderna blev snabbt ett så viktigt inslag i minnesbokstraditionen, att man också fortfarande automatiskt förknippar glansbilder med minnesverser.

Förutom i minnesböckerna klistrade man också glansbilder in i album, som framställdes redan på 1880-talet enkom för ändamålet. Man samlade på glansbilder och bilderna placerades vackert i albumen, för det mesta blev det vanligt att använda endast de högra sidorna.

Till en början valde man som bildmotiv för glansbilder gamla akvareller, vilkas färger ansågs vara lämpliga för mycket små samlarbilder. Av yrkeskonstnärer började man i alla fall även beställa bilder, enkom planerade för glansbilder. Tyvärr har de här konstnärerna oftast blivit helt bortglömda, eftersom glansbilderna i allmänhet inte har signerats.

Glansbildernas ikonografi har i ringa grad utforskats. Motiven är mångahanda och gemensamt för dem är att sagans karaktär framhävs. Allting är möjligt i glansbildernas värld: man kan rida på duvor, ro i snäckor och djur uppträder personifierade på samma sätt som i fablerna. Fantasin bakom denna bildvärld är rik - myten, drömmen och sagan går hand i hand.

Fastän glansbildernas tidiga guldålder anses ha upphört på 1910-talet, är glansbilderna alltjämt lika populära. På 1970-talet uppskattades försäljningen av glansbilder enbart i Sverige uppgå till ca 15 miljoner glansbilder i året.

Raila Kataja

Litteratur:

Inga Holm: Kiiltokuvista kauneimmat. Karisto, Tavastehus 1998.

Carola Ekrem: Lev lycklig, glöm ej mig! Minnesböckernas historia. Svenska litteratursällskapet i Finland. Gummerus Printing, Jyväskylä 2003.

Kirsti Penttinen: Muistokirjan tarina. Albuminlehtiä ja muistovärssyjä kahdelta vuosisadalta. WSOY, Borgå 1983.