Tjärtunna

Månadens föremål - Maj 2008

Tjära var Finlands första handelsvara på världsmarknaden. Den exporterades redan under Gustav Vasas regeringstid bl.a. till Holland. Under segelfartygens epok var tjäran nödvändig för skeppsbyggnadsindustrin och genom den viktig för den internationella handeln. På 1570-talet brändes tjära första gången för försäljning i Österbotten. Den framställdes då ännu i små mängder. 1700-talet var en gyllene tid för tjärbränningen, som skapade grunden för det österbottniska välståndet och för annan företagsamhet. I mitten av 1700-talet fick bonden bränna 20-30 tunnor tjära per mantal. Då man vid den tiden fick 33 koppardaler för ett tjärlass (tre tunnor) blev  årsinkomsten av tjärförsäljningen på ett hemman på 2/3 mantal 143-220 koppardaler, vilket var i stort sett värdet på ett större bostadshus.

På 1800-talet då tillgången på skog höll på att avta och det blev viktigare att använda skogen på annat sätt, överfördes tjärproduktionen från den österbottniska kusten till inlandet och slutligen till Kajanaland, där tjärbränningen ställvis blev huvudnäring.

Tjäran förvarades och transporterades i tunnor. Tunnan var ett kärl av en viss modell och storlek (125 l  det s.k. Rostocksmåttet, höjd: 77 cm och diameter; 53 cm). Den var tillverkad av furubräder i laggteknik. Tunnan bestod i allmänhet av ca 13 bräder på långsidan och av tre bräder på kortsidorna, vilka alltid skulle läggas lodrätt i och med att pluggen skulle vara uppåt. På det här sättet höll tunnorna bättre då de lastades ovanpå varandra på fartygen. Tjäran var tung att transportera och sommartid kunde man lasta endast två tunnor i sänder på ett hästlass. Om vintern kunde man lägga en tunna till på släden. Om sommaren transporterades tjärtunnorna med häst landvägen från tjärdalen till båten så att tjärtunnorna fick fungera som kärrhjul, vilka var fästade vid hästens skaklar.

Tjärtunnor tillverkades åtminstone tills vårbruket inleddes. En man tillverkade ca tre tunnor om dagen. När tunnorna var färdiga kallade man på krönaren, som granskade att tunnan var av standardmått och denne stämplade tunnan med ett brännjärn. Om midsommaren tände man under högtidliga former på den skickligt uppbyggda tjärdalen som kunde vara t.o.m. 20-30 meter i diameter. Det var kulmen på tillverkningsprocessen som varat i 3-4 år.

Risto Hakomäki