Bönelur

Information om bönelurar har bevarats i Satakunta, i Österbottens sydligaste delar samt i Egentliga Finland, m.a.o. i områden, där husen i byarna till följd av tegskiftet låg på en enhetlig, begränsad tomtmark från medeltiden fram till storskiftet. Bönelurarna bär vittne om invånarnas gemensamma aktiviteter.

Genom att blåsa i böneluren sammankallades byns folk till gemensamma andaktsstunder. Redan i början av 1600-talet är det känt att man i Åbo biskopsstift har fäst speciell uppmärksamhet vid prästernas aftonandakter. Inom kärnområdet för bedjarrörelsen som hör till våra äldsta väckelserörelser brukade man hålla aftonandakter varje kväll under en tidsperiod, som började vid advent och slutade vid kyndelsmässodagen. Vid andra tider på året höll man andakter endast om söndagarna.

I Punkalaidun har man nedtecknat följande beskrivning gällande användningen av bönelurar. Vid sidan av trälurar användes också blåsinstrument gjorda av bock- eller oxhorn.

Då byarna ännu var samlade i stora grupper hölls regelbundet i dem varje afton en gemensam andaktsstund, kort innan man gick till sängs. Andaktsstunden hölls i tur och ordning i de olika gårdarna. Varje invånare i byn visste var andaktsstunden skulle hållas följande gång. För att sammankalla byns invånare blåste man i en stor lur tillverkad av bock- eller oxhorn när man var på väg till andaktsstunden för att alla skulle veta var den skulle hållas. Vanligtvis hölls aftonandakten av byäldsten och ibland också av någon annan person. Böneluren överlämnades vid detta tillfälle till den person i det hus som var i turen att hålla följande andakt. Sedan bönen avslutats stängdes portarna till husen, eldarna släcktes och byns folk lade sig för att sova. Nattvandrare var då inte längre tillåtna.

Från Hinnerjoki härstammar följande beskrivning, där inflytandet från bedjarrörelsen tydligt kan skönjas:

Andakterna förrättades varje helg, t.o.m. varje afton från advent till kyndelsmässodagen, vanligtvis kl. 5 - 6 på kvällen, på juldagen kl. 12 på dagen. Andakterna hölls veckovis i tur och ordning i varje gård i byn, med undantag av de gård som låg avlägset. Folket sammankallades genom att blåsa i böneluren. De som bodde längre bort hade redan i förväg anlänt till platsen. Efter blåsningen i luren väntade man i högst fem minuter, varefter andakten inleddes. Då reste sig alla och sjöng en psalm. Psalmens nummer hade andaktshållaren nedtecknat på bönetavlan. (Varje hus hade sin egen tavla och egna nummer, däremot var böneluren byns gemensamma och bevarades i det hus där andakten hölls) Den sista psalmversen sjöngs inte. Därefter föll det äldre folket på knä, följande andaktshållarens exempel, de yngre blev vanligen stående. Sedan läste andaktshållaren en bön ur en bok. Varje gång läste man åtminstone Fader vår och Herrens välsignelse. Sedan sjöng man, fortfarande knäböjande, den sista versen av den påbörjade psalmen och härmed avslutades andakten som totalt varade i ca 10 minuter. Under helgaftnar, då man inte hade bråttom, pågick andakten en längre tid och då berättade de äldre männen anekdoter med folkligt, lärorikt och religiöst innehåll.

Seden att sammankalla medlemmarna i bygemenskapen med trumpet har beröringspunkter med områden söder om Finland. I norra Tyskland är adventstidens speltradition känd. I Danmark lär man enligt en byordningsstadga från år 1575 ha sammankallat till bymöten genom att blåsa i en lur. Fastän det i Finland inte är känt att med bönelur sammankalla till världsliga sammankomster anses traditionen med bylurar härstamma från den sydskandinaviska och mellaneuropeiska seden. Till sydvästra Finland anses denna tradition ha spritt sig under medeltiden.

I Nationalmuseets samlingar finns två bönelurar av trä, överdragna med näver. Det ena instrumentet härstammar från Mouhijärvi, det andra från Mynämäki. Vartdera instrumentet har införlivats med museets samlingar år 1894, vid en tid, då traditionen gällande bönelurar redan var på utdöende. Luren från Mouhijärvi, vilken blivit överflödig bevarades då i Keriman gårdens kornbod, i byn Hyynilä. I byn Haapanen i Mynämäki var husbonden på Marttigården den sista som hade böneluren i besittning.

Raila Kataja

Litteratur:

Niilo Valonen. Rukoustorvi. I publikationen Satakuntaa ja satakuntalaisia. Pori, 1951.

Timo Leisiö. Suomen ja Karjalan vanhakantaiset torvi- ja pillisoittimet. Publikationen nr. 12 av Kansanmusiikki-instituutti. Kaustinen, 1983.