Jordglob

Månadens föremål - September 2011

Man har försökt beskriva jordklotet som en globformad karta ända sedan man inom den hellenistiska astronomin befäste uppfattningen om att jordklotet är runt ungefär 300 f.v.t. Den tidigaste bevarade uppgiften om en sådan karta härstammar från det andra århundradet f.v.t. från nuvarande Turkiets område.

Jordglober tillverkades redan under antiken, men den äldsta jordgloben som bevarats till våra dagar dateras till åren 1491-1493. Denna Erdapfel (jordäpple) som tillverkats av Martin Behaim i Nürnberg finns idag på Germanisches Nationalmuseum.

Jordglober har alltid beskrivit sin tids kända värld. Således finns inte de amerikanska kontinenterna på Behaims jordglob, eftersom kartan blev klar bara kort innan Columbus återvände från sin upptäcktsresa. Intresset för jordglober ökade från och med den sena medelåldern just på grund av upptäcktsresor och oceansegling. När vetskapen om världen ökade eftersträvades större exakthet även på kartor. Karteringen av polarområdena förändrade jordglobernas utseende ännu på 1900-talet.

Tillverkningen av de tidiga jordgloberna med den samtida tekniken var långt ifrån problemfri. Detta framgår av ett resonemang om tillverkning av jordglober som dateras till 1200-talet och ingår i en astronomisk undersökning som gjordes på order av Alfonso X av Kastilien:

En jordglob kan tillverkas av många olika material: guld, silver, koppar, mässing, järn, bly eller tenn eller föreningar av dessa material. En glob kan även tillverkas av sten, lera eller trä. Den kan även tillverkas av läder, tyg eller flera lager pergament - och många andra material. Man har dock upptäckt att det bästa materialet är trä.

Skulle man nämligen tillverka globen av guld, skulle endast de allra förmögnaste ha råd med en - och därtill skulle en jordglob i guld vara mycket tung. En glob som tillverkats av tunt guld skulle åter lätt få bucklor och inte bevara sin runda form. Och om globen var mycket liten skulle man inte kunna urskilja detaljerna. Det samma gäller för silver. Koppar är en hållfastare metall än de ovan nämnda, men den är inte lätt att forma till ett klot och en jordglob ska alltid vara omsorgsfullt fulländad. Den lämpligaste metallen skulle vara mässing, eftersom ett järnklot lätt skulle rosta och avlägsnandet av rost kunde förstöra detaljerna.

Ett tennklot skulle i sin tur bucklas alltför lätt och problemet med bly är förutom dess vikt även att det mörknar. Lera skulle vara antingen för skört eller för tungt, beroende på hur mycket material som används. Bränning av leran i ugn är inte heller en lämplig metod för tillverkningen av en jordglob. Sten å sin sida är inte ett tillräckligt värdefullt material för att användas för att föreställa det ädla jordklotet. Inte heller läder, som krymper i varm luft och i närheten av eld, lämpar sig som material för en jordglob. Det samma gäller för tyg och pergament. Ett klot i trä däremot är tillräckligt lätt och lätt att bearbeta och därför ett idealt material för tillverkning av en jordglob.

Till Nationalmuseets samlingar köptes år 1918 en jordglob i massivt trä. Kartan är snidad som en relief på det svarvade klotet och målad. De svenskspråkiga namnen på kontinenterna, oceanerna och länderna har målats med olika teckensnitt. Jordglobens dekorativa ram är snidad i trä och dess yta är målad så att den liknar patinerad metall.

På jordglobens ram är årtalet 1794 ingraverat. Dateringens äkthet ifrågasattes på museet i sin tid. Man ansåg att slutet av 1700-talet var en alltför tidig tillverkningstidpunkt för denna jordglob och misstänkte därför att årtalet hade tillfogats senare. Närmare undersökning visar dock att förklaringen för det tidiga årtalet ligger i att två olika gamla föremål har kombinerats: jordgloben är monterad i en ram som är äldre än själva globen.

Jordglobens ålder avslöjas av namnet på Australien: fram till år 1824 var Australien officiellt känt under namnet Nova Hollandia och även efter detta tog det en lång tid innan namnet Australien etablerades. Således torde jordglobens verkliga tillverkningsår ligga någonstans närmare 1800-talets mitt.

Ramen på vilken jordgloben är fäst har med största sannolikhet ursprungligen varit en spegelram. Lutningen i dess mittdel har kunnat justeras med hjälp av fästen på sidorna, precis som i bordsspeglar. Har den ståtliga ramen aldrig använts för sitt ursprungliga ändamål eller har kanske dess spegelglas gått sönder? Av någon anledning har ramen ändå fått ett nytt användningsändamål när jordgloben i trä har fästs i dess mitt. Samtidigt har den nedre kanten på ramens mittdel satts fast på så sätt att ramen inte längre kan lutas.

Ännu år 1918 gjorde man beklagansvärt få anteckningar om den dittillsvarande historien för föremål som kom till museet. Den enda bevarade uppgiften om jordgloben är att den köptes i Karleby landskommun och som tillverkare nämndes en sjöman från Österbotten. Det är möjligt att den som tillverkade jordgloben har fått intryck från Uppsala, där Andrea Åkerman sedan år 1750 hade tillverkat jordglober med ekonomiskt understöd från Kungliga vetenskapsakademien. Ramen, som har stått på en fot på bord, påminner åter till konstruktionen en spegel från Hammarland, Åland, som ingår i Nationalmuseets samlingar. Kunde sjömannen ha fått med sig ramen från Åland och sedan fäst jordgloben som han skickligt snidat på den? Tyvärr är resten av historien om jordgloben höljd i töcken.

Raila Kataja