Orgelharmonium

Under senare hälften av 1800-talet blev orgelharmonierna och tillverkningen av dem snabbt allmänna i Finland. Som ett litet instrument till storleken, lätt att spela, möjligt att använda på många sätt och förmånligt till priset, blev harmoniet populärt i små kyrkor, skolor och olika möteslokaler. I hemmen skaffade man ofta hellre ett harmonium än ett piano, som var dyrare.

År 1890 konstaterade Finska Industribladet att harmoniummästare påträffades redan nästan överallt och att intresset för tillverkningen av harmonier hade spritt sig speciellt på den österbottniska landsbygden. På 1890-talet fanns det t.ex. i Lappo rent av fem harmoniumfabriker. Sanomia Turusta skrev för sin del år 1888 att harmonierna blivit allt vanligare i kyrkorna.

Vid det laget fanns i Finland sammanlagt 540 kyrkor, av vilka 188 hade en orgel och 22 ett orgelharmonium. I 330 kyrkor hade man inget instrument alls. I slutet av 1800-talet blev det lilla hemharmoniet också ett folkligt instrument och ett instrument för spelmansorkestrar. Det var således ett mångsidigt instrument.

Orgelharmoniet som hör till Finlands nationalmuseums samlingar, har tillverkats vid Viktor Sillanpääs orgelfabrik. Viktor Sillanpää föddes i Lappo år 1871 som det första barnet till torparsonen Elias Sillanpää och dennes hustru Maria. Fadern Elias var känd som en skicklig urmakare och snickare och som gelbgjutare. Vid tiden för Viktors födelse bad man Elias Sillanpää att tillverka de första tungorna för ett harmonium som Juha Saarimaa från Lappo hade tillverkat.

Det var upptakten till en produktion som år 1875 ledde till att Elias Sillanpää grundade en egen harmoniefabrik i Ylisaari i Lappo. År 1884 fick Elias Sillanpää via guvernören i Vasa län ett stipendium på 400 mark för att under ett halv års tid skaffa sig ytterligare lärdom i Erkki Mäkinens orgelharmoniefabrik i Sordavala. Elias Sillanpääs orgelharmonier, som var tillverkade enligt en amerikansk modell prisbelönades härefter i flera olika sammanhang.

Viktor växte upp inom inflytelsekretsen av sin faders företag. Redan som en liten pojke hjälpte han sin far och som 11-åring byggde han sitt första orgelharmonium. Viktor blev en mångsysslare på området musik: instrumentbyggare och -planerare, musiker och körledare.

År 1892 gifte sig Viktor med garvardottern Maria Alina Enoksdotter Arenius. År 1894 blev det aktuellt att grunda en egen orgelharmoniumfabrik. Det var typiskt för Viktor Sillanpää att han fäste uppmärksamhet inte bara vid harmoniets teknik utan också vid utseendet. Hans harmonier blev "tonande möbler". Produktionen vid hans egen fabrik blev dock kortvarig, i och med att Viktor blev arbetsledare och huvudplanerare vid Jaakko Hissas instrumentfabrik i Lappo.

Sillanpää var anställd vid Hissas fabrik ända till mitten av 1910-talet, då han köpte instrumentfabriken jämte inventarier, maskiner och lager i sitt eget namn. Under Sillanpääs ledning hann verksamheten vid fabriken fortsätta i dessa lokaliteter endast under några år, eftersom en eldsvåda utbröt i fabriksbyggnaderna den 27 juni 1917 och förstörde dem. Tillverkningen av instrument fortsatte härefter i mindre skala hemma hos Sillanpää, men på 1920-talet hade antalet arbetare redan ökat till 15.

Viktor Sillanpääs liv ändades dramatiskt den 8.8.1928 i Kauhava medan han ledde Lappo Orkestern. Lapuan Sanomat beskriver händelsen: Under det sista programnumret, sex takter före slutet av Sousas "Under stjärnbaneret" stannade Sillanpääs händer i luften, orkestern fortsatte ända till slutet medan deras ledare dog i en hjärtattack i famnen av cellisten.

Raila Kataja

Ytterligare information om harmonier:

Matti Piuhola: Harmooni oli lapualainen jo 1870-luvulla. Kansanmusiikki 4/1985.

Arthur W.J.G. Ord-Hume: Harmonium. The history of the reed organ and its makers. London, 1989.