En slavdrivares knölpåk

År 1917 mottog Finlands nationalmuseum en knölpåk från Salmi socken. Enligt den bifogade informationen var knölpåken flera hundra år gammal och hade tillhört slavdrivaren Pamppu-Iivana (Batong-Ivan) eller Letti-Iivana (Pisk-Ivan). Ringarna i knölpåken visade “hur många hela familjer, äkta par eller enskilda slavar Batong-Ivan förfogat över”.

Knölpåkens historia sträcker sig till mitten av 1700-talet. Då hörde Salmi socken vid nordöstra stranden av Ladoga till Gamla Finland och således till Ryssland efter freden i Nystad (1721). Där gällde 1700-talets ryska beskattningsystem med donationsjord. Enligt systemet fick adelsmän eller sammanslutningar som tjänat tsaren överta rätten att uppbära skatt från vissa byar eller gårdar. I praktiken tolkades skatteuppbördsrätten ofta som full äganderätt.

För skötseln av donationsjord svarade för det mesta fogdar som hade förordnats av donationsjordens innehavare. Deras uppgift var att sköta skatteuppbörden och upprätthålla ordningen. I civila frågor utövade fogdarna även domarmakt. Detta ledde ibland också till oegentligheter i fogdarnas verksamhet.

Situationen var synnerligen svår i Salmis grannsocknar, Impilahti och Suistamo samt i Sordavala, där Alexander Nevski -klostret i St Petersburg förfogade över donationsjord. Fogdarna gjorde sig skyldiga till missbruk på klostrets gårdar genom att pålägga bönderna extra skatter och genom att döma dem som klagade till spöstraff. Speciellt känd för sin grymhet var Ivan Klimpujev. Han var överfogde vid Nevski-klostret under kejsarinnan Elisabets regeringsperiod (1741–62).

Myndigheterna stod alldeles rådlösa: Länsstyrelsen i Viborg hade befallt länsmannen och en statlig ämbetsman att trygga böndernas rättigheter, men Klimpujev förhindrade dem att komma till klostrets gårdar. År 1749 tillsattes i St Petersburg en kommitté som skulle utreda Klimpujevs brott. Överfogden var dock skicklig i att utnyttja sin ställning som kyrkans tjänare och behandlingen av ärendet, som skulle ske i hemlighet, överfördes till kyrkans inkvisionskansli i St Petersburg för beslut.

Domen fälldes inte över Klimpujev utan över de ämbetsmän, som fungerat som hans åklagare. Dessa dömdes till förlust av sitt ämbete. I flera år samlade man på bevis som skulle fälla Klimpujev, men man kunde aldrig ställa honom till svars för sina brott. Inte ens då fogden byttes ut medförde det någon lättnad för bönderna på orten. Klimpujevs efterträdare dömdes nämligen år 1765 till döden för sina brott – men blev benådad.

Kan Ivan Klimpujev ha varit den beryktade Pamppu-Iivana, vars minne fortlevde i Salmis ännu i början av 1900-talet? Räknade fogden utifrån knölpåkens ringar hur många hela familjer, äkta par eller enskilda människor han hade rätt att beskatta? Upplevde bönderna vid nordöstra Ladoga i Karelen sina fogdar som slavdrivare? Knölpåken i Nationalmuseets samlingar lämnar många öppna frågor.

Raila Kataja