Skampall från kyrkan i Vihanti

Hur kändes det att ta plats på skampallen som placerats mitt i kyrkan, under hela församlingens blickar?

Kyrkan hade tidigare stort ansvar i att upprätthålla ordningen i församlingen. Folkets moral upprätthölls och övervakades både av den världsliga och den andliga överheten. Dessa samarbetade i sina försök att förenhetliga tron och fostra rikets medborgare till lydiga undersåtar.

Kyrkan hade även rätt att straffa den som bröt mot reglerna. Med kyrkotukt avsågs kyrkans disciplinära verksamhet som var ämnad att hålla kyrkans medlemmar rättrogna. För disciplineringen användes många medel och straffet anpassades till förseelsens allvarlighetsgrad. Straffet kunde vara till exempel tillrättavisning, varning, arbete för kyrkan, böter, uppenbar kyrkoplikt, skamstraff i straffstock eller på skampall, uteslutning från nattvarden och avstängande från församlingen. Små förseelser kunde sonas genom enskild kyrkoplikt på tu man hand med prästen, utan offentlig förödmjukelse, men allvarligare brott skulle erkännas och ångras inför hela församlingen. Begångna brott skulle sonas, eftersom man ansåg att domen inte bara var begränsad till syndaren, utan att Guds vrede kunde drabba hela byn eller till och med hela landskapet.

Straffen som kyrkan dömde till var lindrigare än de i den värdsliga domstolen. Man kunde bestraffas för att bland annat inte ha tagit emot nattvarden, för att ha uppträtt berusad, för svaga katekeskunskaper, för att ha uteblivit från husförhör eller för att man inte lärde sig att läsa. Ofta var brottet otukt. Kyrkan såg negativt på utomäktenskapliga förhållanden. Därför straffades äktenskapsförbrytare och par vars barn fått sin början före vigseln för lönskaläge.

Skamstraffet på skam- eller pliktpallen var en form av uppenbar kyrkoplikt vars syfte var att återuppta den felande i församlingsgemenskapen. Uppenbar kyrkoplikt byggde på den starka sociala gemenskapen och på att den som dömdes till skampallen förlorade sin heder. Den dömde blev stämplad i samhällets ögon och konsekvensen kunde till och med vara en sämre försörjning eftersom man fick det svårare att hitta arbete. Syftet med skamstraffet var samtidigt att förebygga brottslighet genom ett varnande exempel. Man ville hålla kyrkan ren och helig, som ett samfund där det inte fanns plats för osedlighet. Eftersom skampallen framför allt användes för att straffa gifta kvinnor, i synnerhet fallna kvinnor och kvinnor dömda för äktenskaps- och osedlighetsbrott, kallades den även ”horpallen”.

Den dömde befann sig i en besvärlig situation redan före den uppenbara kyrkoplikten eftersom hen hade blivit fråntagen sina kyrkliga rättigheter före försoningen, till exempel rätten att ta emot nattvarden. Man kunde undgå den offentliga skamstraffen genom att byta ut skampallen mot böter, men långt ifrån alla hade möjlighet att betala böter. Skamstraffen riktades också i synnerhet mot de lägre samhällsklasserna. Församlingarnas bestraffningar varierade dock i olika tider och med olika personer. En del präster och kyrkoråd var strängare än andra, i vissa församlingar föredrogs enskild tillrättavisning i stället för uppenbar kyrkoplikt.

Till kyrkan i Vihanti skaffades den första skampallen för felande församlingsmedlemmar 1711 och den kompletterades med en straffstock med sex hål 16 år senare. Tydligen användes den första skampallen flitigt, eftersom kyrkan beställde en ny skampall 1852. Denna skampall har nu blivit vald till månadens föremål.

Skampallen tillverkades av snickaren Zacharis Jylkänkangas. Han gjorde tre trappsteg på pallen, vilket var en mycket vanlig modell på den tiden. Syftet med de tre nivåerna var att skildra allvaret i brottet som personen gjort sig skyldig till. Mindre förseelser sotades på den understa nivån, allvarligare brott längre upp. Förstagångsförbrytare satt ofta på den understa nivån, medan återfallsförbrytare fick ta plats högre upp. Pallen är enkel, omålad och hopsnickrad av plankor. På sidorna finns bärhandtag på vilka pallen bars till kyrkans mitt där den fick stå under gudstjänsten.

Folket i Vihanti levde ett stillsamt och lugnt liv när skampallen skaffades, men enligt kyrkorådet fanns ändå missförhållanden. Församlingsmedlemmarna uppförde sig oanständigt; i gästgiveriet såldes öl, det hölls danser och supgillen i ungdomsföreningens namn och på söndagskvällarna fördes ett lösaktigt liv. Många ogifta par som olagligt bodde tillsammans tillrättavisades av kyrkorådet eller till och med av biskopen. Upptuktning gavs även till föräldrar som inte tillät sin dotter att gifta sig och som därmed hade hemfallit för olagliga förbindelser.

Skampallen användes dock relativt lite i kyrkan i Vihanti. Under åren 1865–1870 separerades kyrkan från staten. Med olika lagar och förordningar fråntogs den lokala förvaltningen och utbildningen från de kyrkliga myndigheterna och samtidigt överfördes övervakningen av medborgarna och tilldelningen av straff till kommunala förvaltningsorgan. Uppenbar kyrkoplikt upphävdes formellt genom en kejserlig förordning 1864. Skampallen slutade därmed att användas och överläts 1912 till Nationalmuseets samlingar i Fölisö friluftsmuseum.

Skampallen kommer att ställas ut på utställningen Annanland som öppnar våren 2021 vid Nationalmuseet.

Sari Tauriainen

Källa:

Kirkko keskellä elämää. Vihannin kirkko Sofia Magdalena 1784-1984, juhlajulkaisu. Red. Tellervo Nousiainen. 1984.