Brännvinspanna

Brännvinsbränningen spred sig till Finland från Sverige i början av 1500-talet. Slotten och kungsgårdarna var de platser där man först tillverkade brännvin. Lagstiftning om brännvin finns från år 1638, då kronan märkte att brännvinsbränningen var ett bra skatteobjekt. Bryggandet av öl som fortgått i hemmen vid samma tid var staten inte intresserad av.

På 1700-talet hade det redan blivit vanligt att dricka brännvin i alla samhälls- och åldersklasser. Det gällde både män och kvinnor. Vid övergången till 1800-talet hörde brännvinstillverkningen till de regelbundet återkommande årliga arbetena, som vanligen sköttes av kvinnorna. För pigan var det en  merit om hon var skicklig i att koka brännvin. På gårdarna fanns ofta en skild byggnad där tillverkningen ägde rum, bryggstugan eller brännstugan.

På landsbygden var brännvinsbränningen tillåten endast för jordägarna, i städerna för fastighetsägarna. Med undantag av kortvariga bränningsförbud kokades det brännvin i Finland ända till år 1866, då hembränningen slutligen förbjöds och tillverkningen ställdes under statens kontroll.

Brännvin användes som festdryck vid sidan av ölet och som medicin. Kontrakt manifesterades med rituella supar, gästerna önskade välkomna och större arbeten inleddes med att man bjöd arbetarna på en sup. Lönen utbetalades också i brännvin och användes som bytesvara. I de förmögnaste husen hade man råd med att dagligen ta sig en brännvinssup, men upp till nuvarande alkoholkonsumtion nådde man inte. I slutet av hembränningsperioden har man antagit att den årliga användningen skulle ha varit högst tre liter ren alkohol per person.

Orsaken till att brännvinsbränningen begränsades var oron över att säden skulle minska till följd av brännvinstillverkningen samt de sociala och hälsomässiga problem som brännvinet förorsakade. Som råvara för brännvinet använde man i huvudsak råg och havre, mera sällan potatis. År 1815 räknade man ut att brännvinsbränningen hade krävt ca en femtedel av landets hela rågproduktion. Vid kokandet av brännvin kunde man också dra nytta av säd som förstörts. En fördel med brännvinsbränningen var också att utfodringen av kreatur blev bättre, då den drank som uppkommit som biprodukt vid brännvinsbränningen användes som kreatursfoder. Bondeståndet vädjade ofta till nyttan av alkoholen, då begränsningen av hembränning diskuterades.

Brännvinspannan av koppar har kommit till Nationalmuseets samlingar från Pielisjärvi år 1903. Uppgift saknas om pannans närmare ursprung, men de stora pannorna av koppar hörde närmast till prästgårdarnas och herrgårdarnas utrustning. Pannan är av en sådan typ, som man hängde upp direkt ovanför elden. Brännvinspannan kunde också ha fötter eller vara fastmurad. Från hatten går långa rör som leddes genom ett träkärl. I träkärlet hade man kallt vatten, snö eller is som kylde av det rinnande destillatet. Den avkylda vätskan rann till följande kärl.

Efter hembränningen industrialiserades alkoholtillverkningen och förblev under statlig kontroll. Men inte ens detta har förhindrat lönnbränning och hembränningen torde inte ännu inte helt ha försvunnit.

Pirkko Madetoja