Strykugn
Månadens föremål - December 2004
Strykningen har varit ett av de viktigaste arbetena inom klädvården. På 1600-talet började man tillverka stryk- och pressjärn i Europa och småningom tog man även in dem i de finländska järnbrukens produktsortiment. En sådan modell var det s.k. lodstrykjärnet. Det bestod av ett hölster, i vilket fanns ett separat lod som värmdes upp i bak- eller stekugnen.
Den enklare modellen var ett massivt strykjärn som värmdes upp på en trefot, spisplatta eller på en särskild strykugn. Utöver dessa använde man strykjärn som fylldes med glödande kol och sådana som hettades upp med gas eller flytande bränsle. Ett strykjärn som fungerar med elektricitet patenterades i Amerika år 1883. I Finland blev strykjärnet allmänt först på 1910-talet.
I början av 1900-talet fanns det i stora städer vid sidan av tvätteriernas strykinrättningar företag som specialicerade sig enbart på strykning. Här strykte man de mest krävande och värdefullaste klädesplaggen som t.ex. skjortor för män. Tvätterier och strykinrättningar var vid sidan av frisersalonger affärsföretag som grundades och leddes av kvinnor. Verksamheten bedrevs i liten skala och hade vid sidan av sin ägare högst ett par anställda.
En sådan affär fanns vid Castrénsgatan 12 i Berghäll i Helsingfors på 1910- och 20-talen. Affären använde en strykugn , modell nr 2 som tillverkades av Högfors fabriken (1820-) i Karkkila. Den var en liten ugn som värmdes upp med ved eller kol och hade en rökkanal av plåt. Ovanpå ugnen kunde man ha några stryk- eller pressjärn för att värmas upp. I Högfors började man tillverka ugnar 1886.
Wolter Ramsay som hade blivit fabrikens ägare ett år tidigare hade utvidgat produktsortimentet med ett flertal olika vedspis- och kaminmodeller. Fabriken tillverkade även ett flertal storlekar av strykjärn för olika användningsändamål. Bland andra tillverkare av strykjärn kan nämnas Fiskarsfabriken på 1800-talet och Strömsdals bruk (Juantehdas). Det svenska Primus hade även för sitt kända gaskök gjort en modell, där man kunde värma upp strykjärn.
Risto Hakomäki