Kyrktuppen från Kirvu

Tuppen och korset har i århundraden turats om att inneha den viktiga positionen på kyrktaken. Under medeltiden var tuppen känd i Norden som en allmänkristlig symbol. På takåsen till de medeltida stenkyrkorna fanns ofta en vindflöjel med en tupp, vanligtvis i den ändan där kyrkans kor fanns, eftersom kyrkorna inte hade något torn.

Tuppen som gol tre gånger hade varit ett varningstecken för Petrus och det var alltjämt ett tecken för troende människor; man sade också att tuppen i kyrktornet alltid när den vänder sig i motvind är som en som predikant, en Kristi tjänare, som vänder på sig för att slåss mot världens ondska. I internationell folktro har tuppen varit en symbol för vishet, den har fördrivit onda andar, varit luftens härskare och förutspått väder. Seden att låta skära ut årtalet eller initialerna i vindflöjeln, är ett arv från renässansen, vilket betonar det individuella. Bruket började sprida sig från Tyskland till Norden under Gustav Vasas tid.

Kirvus modersocken Jääski var under medeltiden en av de största församlingarna i Karelen. Enligt hörsägen har den första kyrkan i Kirvu byggts under Erik XIV:s tid. Grundläggningsåret för kapellförsamlingen i Kirvu anses dock vara 1611, då den första gången är dokumenterad i handlingar. Ståthållaren Tönne Yrjänänpoika donerade vid den tiden en liten kyrkklocka till kapellkyrkan, vilket kyrkoherden i Jääski och Kirvuborna upprepade gånger bett om. Klockan härstammade från Kexholm. Den första kyrkan som byggts på en kulle vid den nordöstra stranden av Kirvunjärvi var dock redan år 1652 så förfallen, att Kirvuborna bad invånarna i sin moderförsamling om hjälp med byggandet av en ny kyrka på samma sätt som de hade gjort vid byggandet av kyrkan i Jääski år 1612. Fastän invånarna i Jääski även blev befallda att hjälpa Kirvuborna, restes den nya korskyrkan i Kirvu först år 1689 på samma plats där den första hade stått. Den medeltida moderförsamlingens kyrka i Jääski var S:t Petrus egen kyrka och kyrkan i Kirvu blev Johannes döparens kyrka.

En kyrktupp av järnplåt gjordes för den andra kyrkan i Kirvu. Såsom det var brukligt försågs kyrkans vindflöjel med tidpunkten för byggandet eller reparationen (årtalet eller initialerna för kyrkans tjänare). Tidpunkten då den nya kyrkan blev färdig och vindflöjeln sattes upp anges av den år 1688 till kaplan i Kirvu valda Antonius Hertz initialer AHS = Antonius Hertz Sacellanus (kaplan) (Jfr t.ex. med vindflöjeln för Pargas kyrka från år 1652 OFS = Olof Frigande Sacellanus). Även kaplansprästgården rustades upp för kaplanen, som hade ingått äktenskap med änkan till sin föregångare, kyrkoherden i Jääski, Kristiern Winters dotter Elin.

Kyrktuppen hann länge blicka ut över kyrkans takås och ta del av Kirvubornas hårda livsöden. Till Antonius Hertz efterföljare utsågs år 1704 Kristofer Bonsdorff. Denne blev senare kyrkoherde i Jorois. Hans änka, som hade flyttat tillbaka till Kirvu, räddade de kyrkliga klenoderna från att bli bortrövade under stora ofreden genom att ta dem med sig då hon flydde över till Sverige. Lilla ofreden prövade hårt framför allt rikets gränstrakter, Jääski och Kirvu. Då ryssarna vunnit seger över svenskarna i slaget vid Villmanstrand 1741 anföll en kosackpatrull i september Jääski och plundrade och brände ner alla gårdar och torp i Kuurmanpohja. I oktober härjade ryska trupper i Kirvu, plundrade och brände ner hus. Vid en brand omkom även den döva dottern till Antonius Hertz efterföljare, Katarina Bonsdorff.

Följande år i mars trängde ryssarna in i Jääski kyrka, förstörde predikstolen och bänkarna. En del av den egendom som hade bortrövats transporterades med pråmar till Kexholms slott. Kosackerna fortsatte att åstadkomma förödelse i Kirvu. Kyrkan besparades, men kaplansprästgården, husen och torpen brändes. De som inte kunde fly, blev innebrända i husen. En del av befolkningen fördes som fångar till Ryssland, varifrån en del lyckades återvända efter några år. Kaplanen i Kirvu, Michael Hartlin flydde till skogs och bodde i byn Maamäki, i ett torp som hörde till Reims rusthåll, tills prästgården blev återuppbyggd. Deprimerad av krigets fasor blev han aldrig helt återställd utan hängde sig 1761 i en bod på prästgården.

På tröskeln till lilla ofreden 1741 märkte man att kyrkan som byggts i en backsluttning lutade ganska illa. Redan vid prostvisitationen 1725 hade man konstaterat, att både kyrkan och klockstapeln krävde en snabb upprustning. Trots reparationer förföll kyrkan, fastän det vid biskopsvisitationen 1747 sades att Kirvuborna ännu hade för avsikt att renovera kyrkan. Den var dock i bruk ännu en lång tid, tills den år 1812 på order av statsmakten stängdes på grund av sitt dåliga skick. Bänkar, altaret och altarskranket överflyttades 1816 till den av kyrkobyggaren Matti Salonen planerade tredje och sista kyrkan som har kors i tornkrönet. Den gamla vindflöjeln flyttades in i klockstapeln och sköttes av kyrkvaktmästaren. Kyrktuppen införlivades med museets samlingar år 1890 i samband med en insamlingsexpedition till Jääski, Kirvu och Rautjärvi, vilken anordnades av Viborgs nation.

Pirkko Sihvo