Månadens föremål – September 2019

Det andra sjöslaget vid Svensksund

Under hela 1700-talet låg Sverige och Ryssland ständigt i fejd med varandra. Århundradets tredje konflikt, Gustav III:s ryska krig, utspelades 1788–1790 mellan kusinerna Gustav III och Katarina den stora. Allt började med Gustav III:s önskan att återföra riket den ära och stormaktsställning som Sverige hade förlorat till följd av Stora nordiska kriget (1700–1721) och Hattarnas ryska krig (1741–1743). Även en önskan om att få se sig själv som en av de stora krigskungarna bidrog till den unge regentens stridslystenhet.

Det visade sig dock att Gustavs planer var överoptimistiska. Under krigets tredje år flyttades tyngdpunkten i krigsoperationerna, som avancerat trögt, från land till sjöss. Den svenska flottan leddes av kungen själv, trots hans brist på erfarenhet. I Svensksund som ligger utanför nuvarande Kotka utkämpades två stora sjöstrider, den första den 24 augusti 1789 och den andra den 9–10 juli 1790. Den första sammanslagningen som slutade med seger för ryssarna följde den svenska kungen på betryggande avstånd från bergsklippan på ön Kotkansaari. I det andra slaget stod riket, kronan och livet på spel för Gustav. Efter att med nöd och näppe ha lyckats fly från Viborgska viken efter ett misslyckat landstigningsförsök hade kungen spelat alla kort och med fienden hack i häl valde han Svensksund som scen för det avgörande slaget.

I Svensksund samlades enligt vissa källor upp till 450 skepp allt från små och smidiga kanonjollar till tunga skärgårdsfregatter, schebecker och galärer. Vinden bar det ruskiga dånet från kanonelden hela vägen till S:t Petersburg. Den nästan dygnslånga sammandrabbningen mellan skärgårdsskeppen på vågor som doldes i krutröken innebar lidande och död för tusentals män. Efteråt låg de sönderskjutna skeletten av tiotals fartyg kvar på havsbottnen som osynliga minnesmärken. Svenskarna var inklämda i ett hörn när de delvis med hjälp av naturkrafterna lyckades få ett övertag och till slut ta sig segrande ur Östersjöns största sjöslag. Tack vare framgången i Svensksund fick Gustav III en bra utgångspunkt för de efterföljande fredsförhandlingarna och gränsen som hade dragits vid Kymmene älv fick stå kvar i fredsavtalet för freden i Värälä.

Sankt Nikolaj

Den ryska skärgårdsflottans fregatt Sankt Nikolaj är det bäst kända och mest undersökta vraket i Svensksund. Roddfregatten med 38 kanoner som färdigställdes på dockan i Kronstadt den 23 april 1790 representerade en ny fartygstyp i dåtida sjökrigföring och skärgårdsflottans mest eldkraftiga materiel. Fartygets längd var cirka 40 meter, bredden 9,75 meter och djupgången endast 3,35 meter med tanke på skärgårdens och kustområdets grunda vatten. Det nya krigsfartygets seglingshistoria blev dock kort. Fartyget var placerat nära mitten av den ryska linjen i Svensksund och utsattes för kraftig kanoneld i flera timmar, tills bara 80 av de cirka 400 männen som tjänstgjort på fartyget var vid liv. Fartyget läckte kraftigt och kunde inte längre hållas på ytan genom att pumpa ut vattnet. Ungefär klockan 18.30 fick Sankt Nikolaj slagsida och sjönk snabbt. Endast en handfull män kunde räddas.

På så sätt blev krigsfartyget, som under ledning av den brittiske officeren Samuel E. Marshall kämpat till det bittra slutet, en grav för fartygsbefälet med sitt manskap, men samtidigt en ovärderlig tidskapsel för arkeologer och historieforskare. Från vraket som återupptäcktes 1948 har det lyfts tusentals föremål som deponerats på museer. Dessa omfattar allt som hör till livet på fartyget från lornjett till arbetshandskar, navigeringsinstrument till musköter, befälets porslinsservisdelar till manskapets träskedar.

Kamhänget

Kamhänget som hittades långt inne i vraket efter Sankt Nikolaj är inget vanligt redskap för hårvård, utan ett symboliskt snarare än ett praktiskt föremål. Formen liknar den hos kamhängen som finsk-ugriska folk använde från järnåldern ända fram till 1900-talet. Denna föremålstyp har bland annat att göra med mordvinska bröllopstraditioner, till vilka kamhänget hörde lika mycket som vigselringen: hängena användes alltid i par så att bruden bar kopparkammen på sitt bröst och brudgummen i bältet. I typiska mordvinska bröllopskammar är ovandelen formad som två hästhuvuden som tittar åt motsatta håll. Även ett sådant kamsmycke har hittats i vraket efter Sankt Nikolaj, och det ingår i föremålssamlingen i Kymmenedalens museum.

Kamsmycket är ett konkret bevis för att männen som värvades till den ryska flottan kom från många olika bakgrunder. Manskapen bestod till stor del av livegna och man vet att värvningar gjordes i vida områden i kejsardömet. På krigsskeppens däck tjänstgjorde således landkrabbor som aldrig tidigare ens sett havet, än mindre stigit ombord på ett fartyg. För sådana män, uppvuxna i inlandet, kändes livet till havs, för att inte tala som sjöslagen, säkert som en mardröm. Kanske höll en av dem i sina sista stunder brudkammen i ett hårt grepp, ett minne från den avlägsna hembygden och den unga hustrun som förgäves skulle få vänta på att få tillbaka sin man. Med säkerhet vet vi endast att hängsmycket är ett tecken på band som knutits och att dessa band slets sönder en vindpinad julidag för 229 år sedan.

Finlands sjöhistoriska museums och Kymmenedalens museums gemensamma utställning Kohtalona Ruotsinsalmi öppnas i Maritimcentret Vellamo i Kotka den 20 maj 2020.

https://ruotsinsalmi1790.fi/

Timo Kunttu

Källor:

Heikel, Axel O. 1899. Mordvalaisten pukuja ja kuoseja. FLS, Helsingfors.

Johnsson, Raoul 2010. Kustaa III ja suuri merisota. Taistelut Suomenlahdella 1788–1790. John Nurminens Stiftelse, Helsingfors.

Lappalainen, Jussi T. 2011. Kuninkaan viimeinen kortti. Viipurinlahden ja Ruotsinsalmen meritaistelut 1790. FLS, Helsingfors.

Mainoff, W. 1883. Mordvankansan häätapoja. FLS, Helsingfors.