Bumerang

Under de senaste åren har ursprungsfolkens intresse för det egna kulturarvet som förvaras i museer ökat. I juni 2018 besökte en grupp australiska aboriginaler Nationalmuseet för att titta på arrerntéföremål som ingår i museets etnografiska samling. Föremålen köptes 1913 från Museum für Völkerkunde zu Leipzig i Tyskland.

Eftersom Tyskland hade omfattande kolonier, finns det ett stort antal etnografiska föremål i de tyska museerna. De kunde sälja av överflödiga föremål, för att på så sätt skaffa medel för nya expeditioner och förvärv. Samlingen VK4918:1−232 samlades in av den lutherska kyrkans missionär Oskar Liebler under hans missionsarbete i Australien 1910–1913. Över ett hundra föremål i samlingen härstammar från arrerntéfolket som bor i centrala Australien. Arrerntéerna kallas även aranda och arunta och folket var ursprungligen jägare-samlare som levde och rörde sig i ett begränsat område mellan semipermanenta läger. Folket indelas i östliga, västliga och sydliga arrerntéer bland annat utifrån språket/dialekterna. Liebler sammanställde sin samling i huvudsak hos de västliga arrerntéerna.

Museets arrerntésamling innehåller många rituella föremål och annat sensitivt material som inte är avsedda att ens ses av människor som inte tillhör gemenskapen, framför allt kvinnor. Därför valdes som månadens föremål ett föremål som Australien är känt för i hela världen: ”Den kom tillbaka som en bumerang”.

Bumeranger har dock inte funnits i hela Australien, till exempel på Tasmanien eller på Kap Yorkhalvön har de inte använts överhuvudtaget. En bumerang är ett platt, krökt kastredskap av trä som snurrar i luften. När den träffar bytet antingen dödar eller bedövar det så att jägaren hinner ta sig fram och avliva djuret. De bumeranger som används för jakt är tunga och återvänder inte till kastaren. Det finns en bumerangtyp som har en krok på spetsen och som på grund av sin form kallas för svanhals, näbb eller nummer 7. Detta är inget jaktredskap utan ett stridsvapen som även har använts som slagredskap i närstrid. Då håller man i bumerangen på samma sätt som en hacka och kroken fungerar som ett blad. I strid har fienden använt sin egen bumerang, en stridsklubba eller en sköld för att stoppa en bumerang som kastats mot honom. Då fastnade bumerangens krok på klubbans skaft eller på sköldens eller bumerangens kant, varvid dess skaft snurrade runt och träffade fienden i bakhuvudet eller på andra ställen på huvudet.

En återvändande bumerang måste vara böjd på ett visst sätt och ha rotation i längdled för att ha rätt aerodynamiska egenskaper. Den är ofta kortare än de ovan beskrivna bumerangerna och har en kraftig krökning på mitten, men ofta är det svårt att utifrån en bumerangs utseende fastställa vilken kategori den tillhör. När bumerangen kastas skickligt flyger den relativt långt och återvänder i en stor båge tillbaka till kaststället, om den inte träffar något under kastet. Den har använts för fågeljakt, också på så sätt att man jagat fåglarna i flygning med bumerangen och sedan fångat dem med ett spjut. Återvändande bumeranger tillverkades ursprungligen endast på den australiensiska östkusten och vissa andra områden, till exempel i Kimberley i nordöstra Australien där de var lekfulla konststycken. Olika aboriginska grupper började emellertid redan på 1950-talet tillverka återvändande bumeranger för turister som ville ha dessa som souvenirer.

Heli Lahdentausta

Källor:

Abbie A.A. 1969. The Original Australians, Frederick Muller Ltd., London.

Davidson, D.S. Australian Throwing-sticks, Throwing-clubs, and Boomerangs. American Anthropologist 3/1936. Vol 38 (1), s. 76 – 100.

Spencer, Baldwin ja Gillen, F.J. 1899. The Native Tribes of Central Australia, Dover Publications, New York.