Brudräfsa från år 1850 från Kumlinge, Åland. Bild: Ilari Järvinen, Museiverket

Månadens föremål - Juli 2018

Husdjurens viktigaste foder under vinterhalvåret var gräs som skördats från ängar i naturtillstånd. Höet slogs och bärgades i juli under perioden mellan antingen Hermans (12 juli) eller Margaretas dag (på medeltiden den 13 juli, idag den 20 juli) och Olavs (29 juli) eller Lauris dag (10 augusti). Höbärgningen var en festlig händelse då man tog på sig rena kläder och hela husfolket gav sig ut på ängen. Höbärgningen kunde inledas med en sup, för att döda maskarna som det sades. Seden härstammar från legenden om helgonet Margareta som levde på 300-talet. I legenden blir hon hotad av en drake, ”masken”. I kyrkokonsten avbildas Margareta oftast i färd att trampa ned draken, hållande antingen en korsstav eller ett svärd i handen.

Höet började slås tidigt på morgonen när det fortfarande var mjukt av morgondaggen. Höet slogs med lie och traditionellt var detta ett mansjobb. Bakom liemännen gick kvinnorna och barnen som räfsade ihop höet i högar som man sedan vände på varje dag så att höet skulle torka väl.

Räfsan var tekniskt sett mycket enkel. Det raka skaftet, några meter långt och oftast tillverkat av asp som har en slät yta, fästes på ett hål på själva huvudet med en tapp. Det mest hållbara räfshuvudet tillverkades av björk och pinnarna som fästes på det gjordes av hägg eller rönn, som man visste att var sega träslag. Räfsans olika delar kunde dekoreras med färg och konstfulla sniderier. I synnerhet brudräfsorna från Åland som gavs i samband med förlovningsfester är mästerverk inom folklig hantverkskonst. Månadens föremål är denna gång en dekorativ brudräfsa (D876) från Kumlinge, Åland. Den tillverkades av bondsonen Henrik Gustaf Englund (1826–1906) till hans fästmö Lovisa Persson (1820–1887) år 1850. Föremålet togs upp i Nationalmuseets samlingar 1908 och det är 193 cm långt och räfshuvudet har en bredd på 64 cm.

Höbärgning i Hämeenkyrö 1936

Risto Hakomäki