Matti Haapoja – Från snören till läderlapp

Månadens föremål - Juli 2022

“Denne mörke man med bryskt utseende, som har en oförbätterlig gemenhet glimtande i ögonen”

Så beskrevs vaxdockan av Matti Haapoja, en av de mest kända brottslingarna i Finlands brottshistoria, i en artikel i tidningen Seura 1936. Skrivelsen presenterade fångvårdsmuseets samlingar ”brott, lidande och frihetslängtan” som dockan som föreställde Haapoja hörde till. Vem var Matti Haapoja som beskrevs som en förhärdad brottsling och hänsynslös barbar egentligen? Varför finns huvudet av vaxdockan numera i Finlands nationalmuseums fängelsesamlingar, och är huvudet det enda samlingsobjektet som berättar om Haapoja?

Haapojas väg till brottsling

Matti Haapoja föddes 1845 i Storkyro, Södra Österbotten. Haapoja tillbringade sin barndom i Ylistaro, som hörde till Storkyro. Haapojas barndom var dyster, skuggad av den stränga pappan Heikki, som hade hård disciplin, och den äldste brodern Juho. I sina memoarer berättar Matti Haapoja att när pappan var berusad och blev arg kunde han köra ut resten av familjen på natten. I ett minne beskriver Matti Haapoja hur hans pappa högg sönder en stor del av familjens möbler med en yxa och fortsatte att rasa också ute. Till slut hade byborna som upptäckt situationen ingripit i härjandet och slagit Heikki medvetslös. Haapojas pappa var småkriminell och han dömdes i tinget för till exempel skogsskövling och fylleri, men han utgjorde förmodligen ändå största faran för sin egen familj.

Enligt sina memoarer startade Haapoja sin egen serie av brott redan som tioåring, när han stal småsaker från sin hemgård åt en bekant dräng, och fick en liten summa pengar som belöning. Haapoja övertalades också av sina kamrater att stjäla vetebullar från marknaden, vilket gjorde att hans äldste bror ”gav Matti ett kok stryk”. Enligt hans egna ord satte en alltför våldsam barndom i skuggan av fadern, och av den ännu våldsammare storebrodern, sin prägel på honom och härdade hans karaktär. De ogynnsamma hemförhållandena fick Matti Haapoja att söka arbete någon annanstans som elvaåring. Han arbetade som dräng samt tjänstgjorde i armén 1863 i två år.

På fritiden höll Haapoja byborna på alerten genom att bilda en fem personers grupp som hade tagit som uppgift att ställa till med bråk på lokala tillställningar och fester. I slutet av 1860-talet hade han redan fått flera domar i tinget. Troligtvis förekom långt fler kriminella handlingar än vad rättegångsprotokollen visar, eftersom lokalbefolkningen inte alltid vågade berätta om Haapojas illdåd för ordningsmakten. Haapoja, som beundrade kulturen med knivjunkare, hade enligt memoaruppgifterna uttalat: ”Antti Isotalo är kungen av Härmä, jag måste vara kungen av Ylistaro.” Haapojas år som fri man tog slutligen slut 1869, när han dödade sin barndomsvän Heikki Imponen på ett bröllop i byn. Matti dömdes till tolv års tvångsarbete i Åbos tukthus på Kakolabacken.

Myten om Haapoja föds

Matti Haapojas ryktbarhet är särskilt relaterad till vad han gjorde under sin tvångsarbetsdom. Under sin dom utvecklades han till en utmärkt fängelserymmare, då Haapoja 1871–1879 lyckades rymma från fängelset fyra gånger. På sina rymmarfärder fortsatte han sina illdåd och vann sitt rykte bland folket. Folksägner började röra sig om honom, och skillingtryck om honom såldes på marknaderna. Samtidigt tog den finländska pressen ett stort kliv framåt, nya tidningar grundades och det var hård konkurrens om läsarna. Ett av de populära ämnena var ”stormän”, alltså finländska brottslingar, vars förehavanden noga bevakades i tidningarna. Haapojas brott stöttes och blöttes i överflöd i pressen.

I fängelset ansökte Haapoja om förflyttning till Sibirien två gånger, och 1880 beviljades förflyttningen. Inte heller i Sibirien förblev Haapoja fängslad länge, utan han flydde och tillbringade sitt liv som landstrykare. ”På sina egna vägar” begick Haapoja brott och dödade möjligen upp till fyra personer innan han återvände till Finland 1890. En av de dödade kan ha varit Matti Kuivala, eller ”Rika Matti”, som drev runt med Haapoja.

När Matti Haapoja hade återvänt till Finland begick han sitt kanske mest kända brott när han 1890 mördade den prostituerade Maria Jemina Salonen. Haapoja greps och fallet fick stor uppmärksamhet i medierna. I pressen likställdes mordet på Jemina Salonen med Jack Uppskärarens blodsdåd. Haapoja dömdes 1891 till döden i Hausjärvi härads domstol, men slutligen ändrades straffet i Åbo hovrätt till livstids straffarbete och straffplatsen bestämdes igen vara Kakolabacken i Åbo.

Haapoja försökte fly igen. Under sitt rymningsförsök knivhögg Haapoja tre fångvaktare, och när han till sist märkte att hans rymningsförsök misslyckades, högg han också sig själv i bröstet sju gånger. Haapoja och två vaktare överlevde knivhuggen, men en av fångvaktarna dog av sårfebern orsakad av knivhuggen i halsen. Fallet överfördes 1895 till Åbo rådhusrätt. Strax före den sista domen i rättegången hängde Matti Haapoja sig i sin cell med en ulltrådrulle han hade repat upp ur sina strumpor.

Haapoja var en av de mest mytomspunna figurerna på sin tid och i den finländska brottshistorien, vid sidan av Antti Isotalo, Antti Rannanjärvi och Hallin Janne. Med säkerhet vet man om tre mord som Haapoja begått, även om han förmodligen också mördade andra, särskilt i Sibirien. Att få reda på det verkliga antalet offer är förmodligen en omöjlig uppgift.

Fångvårdssamlingen

Dockan som föreställer Matti Haapoja ingick i fångvårdssamlingen som fängelsesamlingarna i Finlands nationalmuseum grundar sig på. Fängelsesamlingarnas historia går tillbaka mer än hundra år. År 1893 grundade Fångvårdsväsendet i Finland ett fångvårdsmuseum, vars syfte var att presentera den finländska fångvårdens historia samt fungera som en pedagogisk samling för fångvårdspersonalen. Museet var inspirerat av en fransk fångvårdsutställning som föreningsmedlemmarna hade bekantat sig med vid ett internationellt fångvårdsmöte i S:t Petersburg. Man började utöka samlingen efter beslutet om att grunda museet och föremål från fängelser över hela Finland donerades till samlingen.

Man sökte en plats för samlingen under de första årtionden på 1900-talet, tills museet som visade fångvårdssamlingen placerades i Helsingfors centralfängelse. Haapojas docka var framme i dessa museilokaler i fängelset. Dockan syns på bilder i tidningsartiklar om museet från olika årtionden på 1900-talet. Dockan är klädd i fängelsekläder och bojor.

Samlingen flyttade från Sörnäs först på 1990-talet, då den tidigare länsfängelsebyggnaden i Tavastehus restaurerades till Fängelsemuseet. Samlingen övergick från Brottspåföljdsmyndighetens ägo till Museiverkets och Finlands nationalmuseums ägo 2019. Samlingen berättar om fängelseväsendets och fångvårdens historia i Finland.

Keskusvankilan museotila
Matti Haapojas docka i museilokalerna i Helsingfors centralfängelse. Bild: Museiverket.
E8 A8955
Tunga bojor som Haapojas docka troligen var iklädd. Följande finns registrerat i de ursprungliga föremålsuppgifterna: bojor, den starkaste kvaliteten, väger 31 kg. Bild: Marco Melander, Museiverket.
E8 A8879
Huvudet och händerna på provdockan av Matti Haapoja. Bild: Marco Melander, Museiverket.

"I en naturlik storlek, precis som livs levande"

I tidningen Seuras skrivelse 1936 beskrivs Matti Haapojas huvud som att det ser realistiskt ut, ”– precis som livs levande”. Enligt skrivelser i tidningarna beräknas dockans huvud och händer vara hundra år gamla, eftersom åtminstone Seura nämner att Haapojas och hans brottskompisars dockor fanns på försvarsministeriets vindsvåning fram till 1924.

Huvudet och händerna i naturlig storlek är ihåliga och formade ovanpå en plastaktig bottenform. Formerna på ansiktet, halsen och armarna har gjorts genom att använda förstärkningar av kartong. Ovanpå kartongen finns någon slags gipsmassa, och på den är huden med dess detaljer målad. Huvudet och händerna har skadats under de hundra åren, och från båda har stora bitar av gipsmassan lossnat. Helheten är dock förvånansvärt intakt med tanke på hur ofta föremålen har flyttats från en museilokal till en annan.

E8 A8883
Dockans huvud och händer har skadats under de hundra åren. Det finns någon form av gipsmassa ovanpå dockan, på vilken huden och detaljerna är målade. Bild: Marco Melander, Museiverket.

Ansiktet liknar inte den unge Haapoja som man kunde se posera stålt i bojor på de fotografier som publicerades i tidningar. Dockans ansikte är förmodligen en beskrivning av en äldre Haapoja, vars drag hade blivit strängare under åren. När Matti Haapoja kom till Kakolabacken 1891 beskrevs han ha svart hår och ljusblå ögon. I mottagningsboken antecknades Haapojas näsa som stor, rak och spetsig. Munnen och öronen var normala. Käken sades vara stor och rund. Man registrerade att Haapoja hade synliga ärr i ansiktet.

Haapojas utseende beskrevs också i tidningarna några år senare 1895 när hans flykt från fängelset behandlades i domstol. Beskrivningarna av Haapoja påminner mer om dockans uttröttade utseende. I pressen sades Haapoja se blek och förtvinad ut på grund av såren av självmordsförsöket.

E8 A8881
Ansiktet liknar inte den unge Haapoja. Dockans drag överensstämmer mer med tidningarnas beskrivningar av den äldre Haapoja. Bild: Marco Melander, Museiverket.

Haapoja-föremål i fängelsesamlingarna

Dockans huvud är inte det enda föremål som är relaterat till Haapoja, eftersom det utifrån föremålskatalogen i den gamla fångvårdssamlingen har funnits flera föremål i samlingen som berättar om Haapojas liv. Det är dock svårt att bedöma riktigheten av uppgifterna som registrerats om föremålen. Berättelserna om mördaren har levt sitt eget liv i decennier, vilket visas av att även informationen i föremålskatalogen skiljer sig på olika sätt från detaljerna som finns antecknade i arkivmaterialet, samtida tidningars skrivelser samt texterna på skillingtrycken sålda på torgen. I samlingen har ingått bland annat ett snöre med vilket Haapoja, enligt uppgifterna i föremålskatalogen, dödade sin cellkamrat. Men i de flesta historier berättas det dock att Haapoja dödade fången genom att slå honom i huvudet med en yxa.

Föremålen från den gamla fångvårdssamlingen berättar om Haapojas brott innanför fängelsemurarna, men objekten upprätthåller också hans rykte som en grym skurk. Utöver snöret har samlingen innehållit en kniv med vilken han skadade tre fångvaktare när han försökte fly från tukthuset i Åbo på Kakolabacken, samt repet som användes vid samma flyktförsök och trälisterna som hittades i Haapojas ägo vid flykten. I samlingen ingår också en bit golvbräda, i vilken Haapoja berättas ha borrat ett hål i samband med flykten 1890. Vi har inte kunnat påvisa om dessa föremål fortfarande ingår i fängelsesamlingarna. I samlingen med härstamning från fångvårdsmuseet finns många snören, knivar och träbitar vars historieuppgifter har försvunnit eller separerats från föremålen genom åren.

Haapojas brutala handlingar, framgångsrika fängelseflykter samt illdåden under rymmarfärderna gav upphov till sensationella tidningsartiklar, överdrivna folksägner och skillingtryck, som gav fart åt och upprätthöll bilden som uppstått av Haapoja som en av de mest kända brottslingarna i Finlands brottshistoria. Det berättar också om Haapojas rykte att till och med en läderlapp gjord av hans hud har bevarats i fängelsemuseet. Hudbiten har av okänd anledning inte överlevt till nutiden, men dess existens har rapporterats utöver föremålskatalogen i tidningarnas skrivelser från mitten av 1900-talet. Hudbiten kan härstamma från de kirurgiska övningarna vid Helsingfors universitets anatomiska läroanstalt, dit Haapojas kropp skickades efter hans död. Lämningarna av Haapoja har också presenterats på annat håll, eftersom Haapojas skelett har stått utställt på Brottsmuseet sedan 1930-talet. Skelettet flyttades från museet 1995 och Matti Haapoja begravdes bredvid sin far på Ylistaro kyrkogård.

Anni Minkkinen och Ella Liljeroos

Litteratur

Ervasti Kaijus 1992. Murhamiehen Muotokuva - Matti Haapoja 1845–1895. Helsinki, Vankeinhoidon koulutuskeskuksen julkaisuja 3/92.

Ervasti Kaijus 1997. Haapoja, Matti. Finlands nationalbiografi. Studia Biographica 4. Helsinki, Finska Litteratursällskapet, SKS. http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kbg-003225.

Apu. Rikosten maailma X: Haapojan Matti. 1.1.1938 nro 47. Nationalbiblioteket, digitaliserade material.

Helsingin Sanomat. Murhamies haudan lepoon. 17.9.1995.

Seura. Musta menneisyys. 19.2.1936 nro 8. Nationalbiblioteket, digitaliserade material.

Suomen Kuvalehti. Suurrosvo – Katuvainen syntinen – Vaiko loistava näyttelijä? 50 vuotta Matti Haapojan kuolemasta. 20.01.1945 nro 3. Nationalbiblioteket, digitaliserade material.

Suomen Sosialidemokraatti. ”Suruissani laulelen Kakolan muurissa, tääl istuissani vankina kuin lintu puurissa” – Reportteri vankeinhoitomuseoon tutustumassa. 27.02.1950 nro 56. Nationalbiblioteket, digitaliserade material.

Suomen Sosialidemokraatti. Helsingin museoita 11: Ikiliikkuja keksitty useasti vankeinhoidon historiassa. 28.12.1962 nro 349. Nationalbiblioteket, digitaliserade material.

Vankeinhoito – Vankeinhoidollinen aikakauslehti. Vankeinhoitomuseo. 1928 nro 2. Nationalbiblioteket, digitaliserade material.