Tomtar

I den gamla finländska trostraditionen var tomtar gårdens skyddsväsen som på många olika sätt var ansvariga för husets lycka. De jultomtar som vi känner till idag föddes från denna tradition i slutet av 1800-talet.

Svenskans tomte, som hänvisar till husande, har lånats till finskan (”tonttu”). Bland folket fanns ingen tydlig uppfattning om tomtens ursprung, men man trodde bland annat att tomten var anden av den första husbonden eller den första personen som tände en eld i huset. De många berättartraditionerna om tomtar levde starka ända fram till efterkrigstiden.

För det mesta beskrevs tomten som en liten gråklädd gubbe som hjälpte gårdsfolket med olika sysslor i huset. Samma hushåll kunde ha flera tomtar som skötte olika uppgifter. Förutom hustomten fanns det ofta framför allt en ritomte och en bastutomte som höll ett vakande öga på användningen av eld i dessa byggnader. En viktig uppgift för tomten var just att skydda husfolket, och han tvekade inte heller att visa sig när han varnade för en potentiellt hotande fara. Till exempel före en eldsvåda kunde man se tomten bära ägodelar ut ur huset i säkerhet.

De tidiga hustomtarna var emellertid inte alltid bara välvilliga väsen. Man trodde att tomten övervakade livet i huset mycket noga och med en dömande blick. Om husfolket inte levde ett skötsamt och flitigt liv, kunde den lättretade tomten påminna om sin existens till exempel genom att ställa till med oreda som nästan påminde om hemsökelse. I värsta fall kunde tomten lämna ett hus med ohyfsat gårdsfolk helt och hållet och därvid även ta med sig husets lycka.

Julen var en viktig fest även för hustomtarna. På julnatten brukade man lämna en tallrik gröt till en plats där man visste att tomten bodde, till exempel bastun, ladan, stallet eller upp på vinden. Det var också brukligt att lämna mat på julbordet på julnatten för tomtarna.

Vid sidan av denna gamla trostradition om husandar föddes i slutet av 1800-talet den jultomtetradition som vi känner till idag. Av de nordiska länderna kom tomten allra först till Danmark, varifrån fenomenet spred sig via Norge och Sverige till Finland. Etableringen av jultomtetraditionen påverkades starkt av illustratörer, särskilt svenska Jenny Nyström, som anses ha skapat av den nordiska bilden av tomten som figur. Nyström klädde jultomtarna på sina bilder i en grå kofta och en röd toppmössa, vilka liknade de kläder som allmogen använde förr i tiden. I Finland var det till exempel Rudolf Koivu och Martha Wendelin som anammade influenser från detta och så blev jultomtens yttre väsen också en del av den finländska traditionen.

De vidstående tomtefigurerna skänktes till Nationalmuseets samlingar 2019. Deras historia går tillbaka till tidigt 1940-tal och den krigshärjade Sordavala på Karelska näset. Där tillverkades tomtarna av en konstnär med invalidiserade händer, vars namn under årtiondena fallit i glömska. Mycket liknande tomtar finns också i andra museers samlingar. Det är möjligt att anvisningen för dessa tomtar en gång i tiden publicerats och att det således har funnits fler än en tillverkare.

Tomtarna från Sordavala är ungefär 20-30 cm höga och gjorda av kräppapper, ett typiskt material under nödtiden. Kräppapper var ett särskilt populärt material för juldekorationer framför allt på 1940-talet, då det rådde brist på både pynt som kunde köpas och pysselmaterial. Tomtarna har en stomme av järntråd som klätts med pappersmassa. De ståtliga skäggen är gjorda av lin. Två av tomterna visas i typiska sysslor: den ena bär husets nycklar och en ljuslykta, den andra har redan hunnit sätta sig för att njuta av julgröten. Den tredje tomten läser julevangeliet – här möter den gamla folktron om tomtar den kristna jultraditionen.

Raila Kataja

Litteratur

Koivisto, Kaisa – Nyman, Hannele – Saloniemi, Marjo-Riitta 2019. Joulupuu on rakennettu. Tammi.

Pulkkinen, Risto 2014. Suomalainen kansanusko samaaneista saunatonttuihin. Gaudeamus.

Pulkkinen, Risto – Lindfors, Stina 2016. Suomalaisen kansanuskon sanakirja. Gaudeamus.

Saure, Heikki 2021. Tonttu – Tarua ja totta. SKS Kirjat.

Bildkälla: Wikimedia Commons.