Halster och ljuster

Månadens föremål i november är fiskeredskap, ett halster och ett ljuster som använts vid ljustring. Halstret är från Sommarnäs och ljustret från Savitaipale. Båda införlivades i Finlands nationalmuseums samlingar på 1890-talet.

När vädret är gynnsamt – kvällen är vindstilla och en molnig natt med uppehållsväder utlovas – samlar ljustraren ihop de nödvändiga redskapen och bär ner dem till stranden för att ge sig ut på vattnet. Om han har flera båtar väljer han den lättaste, helst en eka. Lägger belysningsämnena på bottnen, likaså ljustret och håven, om han använder en sådan, och sätter fast halstret. På många orter ger han sig ut på vattnet alldeles ensam, men vanligare är kanske att han har en kamrat som skjutskarl, eftersom han då själv i lugn och ro får spana efter fiskar och hugga dem.

Ljustring – en gammal form av fiske

Man började fånga fisk genom att ljustra redan för hundratals år sedan. På våren ljustrade man vanligtvis i dagsljus och på hösten under den mörka tiden på dygnet. Om det fanns två personer i båten rodde den ena båten så ljudlöst som möjligt i det grunda strandvattnet, medan den andra var redo att hugga fiskarna med ljustret. Till de fiskar som fångades hörde bland annat gädda, braxen och lake. Det bästa vädret för fiske i mörker var molnigt och vindstilla uppehållsväder. Då kunde man lättast urskilja fiskarna mot bottnen.

När fiskaren såg en lämplig bytesfisk sänkte han försiktigt ljusterjärnet till vattenytan och högg det sedan hårt i fiskens nacke. Stora fiskar kunde även huggas i stjärtändan, så att fisken inte kunde använda sin starka stjärt för att sprattla sig loss. Man högg vanligtvis med ljusterjärnet tvärs över fisken. På så sätt var det enklare att träffa fisken än om man högg längs med fisken.

Båten glider framåt sakta och ljudlöst; det droppar inte ens från årorna, som hela tiden hålls i vattnet eller som mest lyfts upp till vattenytan. Fångstmannen, som avtecknar sig mot elden som en mörk skugga, står eller sitter på huk i fören på båten och håller ljustret redo.

Halster, näverbloss och ljuster

De viktigaste ljustringsredskapen utöver båten var halstret och ljustret. Fiskaren kunde även ha en håv med sig. Andra benämningar för halster är bland annat galler och rist, medan andra benämningar för ljuster är ljustergaffel och ljusterjärn.

Halstret, som sattes fast i fören på båten, hade vanligtvis ett träskaft. I den andra änden fanns en flerarmad ställning av järn, där brännbart material placerades, till exempel tjärved, spånor eller näver. I sydvästra Finland har man på finska även använt ordet tuohustaminen för ljustring. Att ljustra i mörker har även kallats soihduilla käyminen, att gå med fackla. Ju högre halstret var, desto större var området som lystes upp av elden.

Ett ljuster kan ha kort eller långt skaft. Tenarna av järn var ofta hullingförsedda, så att fisken skulle fastna bättre på ljustret.

Ibland kommer en fisk och simmar mot elden, precis som om den ville beundra det besynnerliga ljuset i natten. Ålar, idar och sikar är särskilt benägna att närma sig blosset. … Fångstmannen måste noga se till att hans skugga inte råkar falla över bytet, eftersom det då genast skyggar undan. På några platser sotade ljustrarna sina ansikten – särskilt när de fångade lax – för att inte kunna urskiljas i det omgivande nattmörkret.

Ljustring på 2000-talet

De viktigaste ljustringsredskapen är fortfarande en båt, ett ljuster och en lampa. Ljustret har knappt förändrats alls under århundradenas lopp, men belysningsredskapen ser i dag mycket annorlunda ut än tidigare. I stället för tjärved och annat brännbart material används till exempel lätta LED-lampor som belysning. Spänningen i att under en mörk höstnatt fiska med hjälp av ljus har säkert inte försvunnit, oberoende av om ljuset kommer från brinnande tjärved eller en LED-lampa.

Fiskemetoden i fråga är otvivelaktigt en av de roligaste och mest tilltalande. Till detta faktum bidrar kanske mest den nattliga fångsttiden och det att själva fångandet kräver bestämda förutsättningar: framför allt snabbtänkthet och mycket god syn. Dessutom är fiskarna som fångas förhållandevis stora. Man kan inte nog förundras över och beundra den undervattensvärld som i ljuset av endast en fackla inför ens ögon öppnar sig som ett sällsamt skådespel i den mörka och dödstysta höstnatten.

Kerttuli Hoppa

Citaten (i fri översättning) är från U. T. Sirelius bok Suomalaisten kalastus I–III.

Litteratur

Aulio Olli (toim.) 2010. Vapaa-ajan kalastaja. Neljästoista painos. Gummerus.

Sirelius U. T. 2009. Suomalaisten kalastus I–III. Näköispainos vuosina 1906–1908 ilmestyneistä teoksista. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 1252, Tiede.

Vuorela Toivo 1979. Kansanperinteen sanakirja. WSOY.

Vuorela Toivo 1975. Suomalainen kansankulttuuri. WSOY.