Porträtt av en ung snobb: Carl Gustaf Mannerheim

Carl Gustaf Mannerheim (1797–1854), Carl Erik och Sofie Mannerheims äldste son, följde i sin fars fotspår och var likt honom en av de främsta tjänstemännen i Finland i början av 1800-talet. Som utbildad jurist verkade han bland annat som hovrättsråd vid Åbo hovrätt och biträdande landshövding för Vasa län, innan han 1834 utsågs till landshövding över Viborg län och fem år senare till president för nygrundade Viborg hovrätt. Han hade entomologi, forskning i insekter, som passionerad hobby och blev världsberömd forskare inom detta område. Vid sidan av detta verkade Carl Gustaf Mannerheim som ordförande för flera vetenskapliga samfund och med anledning av sina naturvetenskapliga meriter bjöds han även in som medlem i många utländska vetenskapliga samfund.

I porträttet avbildas den unge greven Mannerheim, här i cirka trettioårsåldern, som en elegant man av världen, iklädd en grön jacka och nonchalant insvept i en grön slängkappa med rutigt foder som pryds av en grön sammetskrage och stora snörmakerier. Huvudets lutning, vars ställning accentueras av den höga cylinderhatten och slängkappans noggrant framvikta brokiga foder skapar en bild av en modemedveten ung man, som måhända var lite av en snobb. På bröstet av slängkappan ser vi Sankt Vladimirsordens kors av klass IV, som han förärades med 1828 och det är mycket möjligt att detta porträtt målades vid ungefär samma tidpunkt. Eftersom Carl Mannerheim fick sitt nästa förtjänsttecken 1839, har porträttet i varje fall målats före det.

Med anledning av att porträttet inte har signerats, kan vi inte med säkerhet veta vem som har gjort målningen. Med tanke på de porträttmålare som var aktiva i Finland på den tiden, Gustaf Wilhelm Finnberg och Johan Lindh, kan det vara fråga om Lindh och man måste erkänna att i synnerhet ögonen och överdelen av ansiktet påminner med sin livlighet om Lindhs bästa verk från slutet av 1820-talet. Även de violettgrå och brunaktiga molnen i bakgrunden samt den blå himlen som tittar fram bakom dem påminner oerhört om de porträtt han målade under senare delen av 1820-talet. Munnen och hakan är i stället ovanligt uttrycksfulla för att vara Lindh.

Det kan givetvis även vara fråga om någon konstnär i Sankt Petersburg, för till exempel lät Gustaf Mannerheims far Carl Erik måla ett porträtt av sig själv 1825 i Sankt Petersburg. Även porträttets komposition skulle vara unik för Lindh, även han i synnerhet i porträtten från senare delen av 1820-talet var betydligt mer fantasifull än i sin senare produktion. Familjen Mannerheim var krävande kunder till konstnärerna, såsom till exempel grälet med Finnberg påvisar – den största orsaken till grälet var dock det faktum att konstnären var långsam. Det av Finnberg målade porträttet på Carl Gustaf Mannerheim blev ändå klar, men uppmuntrade kanske inte till en ny beställning. När kravnivån var hög, kanske Lindh arbetade som bäst.

Carl Gustaf Mannerheims slängkappa draperas runt modellen lika ledigt som den pälskragade slängkappan runt Rabbe Fabian Gustaf Wrede i porträttet, som Finnberg målade i början av 1830-talet. Slutligen härstammar detta sätt att dölja modellens händer och underkropp i en jacka, slängkappa, och i porträtt av kvinnor i en sjal, från de 1700-talsporträtt, i vilka, såsom med Isaac Wacklin, kroppen försvinner från armbågarna och nedåt i ett molnlikt, böljande silkestyg.

Under åren 1849–1851 målade Lindh ett officiellt porträtt av Carl Gustaf Mannerheim, iklädd sin ämbetsdräkt som president för hovrätten. Allt snobberi i detta porträtt är från en svunnen tid.

Porträttet donerades 2012 av Brita och Augustin Mannerheims arvingar. Det senare porträttet är en testamentsgåva av greve Carl Erik Mannerheim från 1986.

År 2014 inköptes till Finlands nationalmuseums samlingar ett skrivbord som tillhört Carl Gustaf Mannerheim och 2021 en till skrivbordet hörande uppsats. Skrivbordet, liksom det senare porträttet, finns numera utställda i Villnäs i Askais, som familjen Mannerheim under 1800-talet använde som sommarresidens.

Jouni Kuurne