Av nödtidens skor kommer man vanligtvis ihåg skorna av papperssnöre med träbotten och vinterskorna som syddes av tygbitar. Men man använde också andra surrogatmaterial, bl.a. fiskskinn. I Finlands nationalmuseums samlingar finns två par eleganta sommarskor med färgat fiskskinn som ytmaterial. Det ena paret har skaffats under fortsättningskriget och det andra precis efter kriget. Varifrån kom fiskskinnen till skorna och varför fortsatte man inte använda materialet efter nödtiden?

Ransoneringstiden – var fick man skor?

Hösten 1939 inrättade Finland folkförsörjningsministeriet, vars uppgifter bland annat var att styra den inhemska produktionen, distributionen och konsumtionen av livsmedel och vissa råvaror. Genom detta arrangemang strävade man efter att fördela nödvändiga varor till medborgarna på ett så jämlikt sätt som möjligt. Statens köpkort togs i bruk och det första man började ransonera var socker i oktober 1939. Efter vinterkriget, under hösten 1940, ransonerade man bl.a. tvål och andra rengöringsmedel samt kläder och skor.

Skolädret behövdes av armén och civilbefolkningen fick det som blev kvar. Den som köpte skor måste intyga att hen inte hade mer än två par skor som användes och exempelvis barnskor som blivit för små måste säljas till skoaffären när man köpte nya. Det samma gällde även gummiskor. Övervakningen av distributionen av skor var mycket strikt. Det var inte lätt att få skotillstånd, eftersom de som behövde läderskor i sitt arbete prioriterades vid folkförsörjningsbyrån.

Gamla skor användes, reparerades och förnyades så långt som möjligt, allt läder togs tillvara, och skomakarna i byarna både reparerade och tillverkade nya skor av gammalt läder eller exempelvis av slaktdjurs hud. På grund av skobristen användes skidpjäxor som vanliga skor.

Snart började man tillverka skor också av andra material än läder. Skosulor gjordes av trä och ovandelarna av papper och tyg. I den tjocka träsulan sågade man snitt för att göra skon lite böjlig. Som material för ovandelen använde man vävt papperssnöre, skons öppning kantades med textilband och också skosnörena var av textil. Klampandet av träsulorna hördes på långt avstånd och pappersskorna visade sig vara besvärliga i regn eftersom materialet löstes upp när det blev blött.

På vintern använde man skor med högre skaft. Skorna gjordes helt av textil genom att sy ihop flera lager tyg. Sulan gjordes till exempel av gamla filtstövlars skaft och som ovandel användes tyg från gamla vadmalsbyxor och -rockar. Skorna höll fötterna varma men tålde nästan ingen fukt.

Fiskskinnet tas i bruk

Användningen av fiskskinn har långa anor bland ursprungsfolken på norra halvklotet. Fiskskinn har använts speciellt mycket i norra Asien, Kanada, Alaska och Skandinavien. Av fiskskinn tillverkade man bl.a. skor, rockar, säckar och väskor. Konsten att hantera fiskskinn gick i arv från generation till generation, men till sist försvann den och glömdes bort. Läderbristen under krigstiden på 1900-talet väckte dock denna gamla tradition till liv på nytt. Fiskskinnet blev ett surrogatmaterial under nödtiden.

Det ena paret i nationalmuseets samlingar är av fiskskinn, antagligen torsk, som färgats blått och det andra paret har färgats rött. Fiskskinnet har sytts ihop av ganska små bitar och limmats på tyget. Skosulorna är av läder, kanske är det fråga om sulor som tillverkats redan före krigen och så har man gjort ovandelen av surrogatmaterialet fiskskinn. De blåa skorna har skaffats under åren 1942–43, enligt uppgift från en affär på Unionsgatan i Helsingfors. De röda skorna har skaffats precis efter kriget.

Under kriget och precis efter kriget importerade man fiskskinn från Danmark för den finska skoindustrins behov. Skinnen kom från torsk, rödspätta och ål. Fiskskinnet limmades fast i ett annat material, vanligtvis tyg, för att göra det stadigare. Fiskskinn användes även i väskor. Fiskskinn var ett bra och även hållbart material, men när riktigt läder fanns på marknaden igen så frångick man fiskskinnet och importen från Danmark upphörde. Fiskskinn ansågs som ett surrogat för riktigt läder och man ville inte längre använda det när ransoneringstiden var över.

Skinnet på nationalmuseets skor är således rätt sannolikt importerat från Danmark, eftersom skorna är industriellt tillverkade. Även i Finland tillverkades det veterligen fiskskinn för hemmafronten, speciellt för kvinnors och barns skor. Detta förekom även i de andra nordiska länderna.

Ransoneringen av skor upphörde dock inte när kriget tog slut, och tillgången på läderskor blev rentav sämre efter kriget. Ransoneringen fortsatte alltså ännu i flera år, och först i början av juni 1949 frigjorde folkförsörjningsministeriet alla läderprodukter från poäng- och kupongförsäljning. Det har uppskattats att de fem krigsåren ledde till ett underskott på 5,5 miljoner par läder- och gummiskor och för att åtgärda detta krävdes flera års arbete.

Satu Frondelius

Litteratur

TALVELLA TALLUKKAAT – KESÄLLÄ PAPERIKENGÄT. Haastattelututkimus pula-ajan vaikutuksesta Etelä-Satakunnassa ja Suomessa. Jaana Virkkunen. Öppna här.

Hanna Nore, Kalannahan jäljillä – Vesiemme unohdetut aarteet. 2023.